Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Finlands litteratur 1. Den svenskspråkiga - Finlands litteratur 2. Den finskspråkiga litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
litteraturhistorikern Jarl Verner Söderhjelm (f. 1859),
sociologen Edvard Alexander Westermarck (f. 1862),
botanisten Fredrik Elfving (f. 1854) och
fysiologen Robert Adolf Armand Tigerstedt (f. 1853).
Litt.: S. G. Elmgren, "öfversigt af Finlands
litteratur" (1861 och 1865), G. Lagus,
"Den finsksvenska litteraturens utveckling"
(1866-67), och A. Hultin, "Den svenska vitterheten
i Finland under stormaktstiden 1640-1720" (1904)
och "Finlands litteratur under frihetstiden" (I,
1906). Vetenskapernas historia har behandlats
i en serie monografier, som utgifvits af
Svenska litteratursällskapet i Finland.
A. H.
2. Den finskspråkiga litteraturen har egentligen
först under den senare delen af 1800-talet
utvecklat sig till uttryck för folkandan på alla
bildningsområden. Grunden till densamma lades
dock redan på 1500-talet under inflytandet af
reformationens folkliga strömningar. Den förste,
som i skrift odlade finska språket, var biskopen
i Åbo Mikael Agricola (1508-57). Nitälskande
för folkets och prästernas elementarbildning,
utgaf han en abc-bok, en bönbok m. fl. andliga
verk samt öfversatte nya testamentet jämte delar
af det gamla. Under de följande 250 åren utkom på
finska nästan enbart andlig litteratur: psalmböcker,
postillor, katekeser o. s. v. Af största betydelse var
på detta område bibelöfversättningen (nya testamentet)
af år 1548. Den världsliga litteraturen under denna
tid representeras endast af några smärre folkskrifter
eller dikter, de sistnämnda skildrande historiska
tilldragelser; all högre andlig odling uppträdde
ännu i svensk eller latinsk form. Om den rikhaltiga
finska folkpoesien, hvars ursprung sträcker sig
betydligt längre tillbaka i tiden än den upptecknade
litteraturen och som lefde och utvecklade sig på
folkets läppar såsom ärftlig tradition, hade man i de
lärdes krets knappt en aning. Det är Henrik Gabriel
Porthans (1739-1804) förtjänst, att han fäste sin
uppmärksamhet vid denna diktning och genom sina på
latin affattade undersökningar väckte intresset för
dessa nationella minnesmärken. På grund af denna
väckelse begynte på 1800-talet ett träget arbete
för finska språkets utveckling. I början af seklet
utkämpades den s. k. "dialektstriden", då de finska
hufvuddialekterna, den östfinska och den västfinska,
hvar för sig sträfvade att bli ensamt rådande och
utgöra den enda grunden för skriftspråket. Denna
strid bragtes till ett slut genom Elias Lönnrots
(1802-84) föredöme och storartade litterära
verksamhet. Han försonade de stridande makterna
sålunda, att i skriftspråket upptogos beståndsdelar
ur båda dialekterna. Lönnrot uppdagade en stor
mängd af folkpoesiens skatter och sammanfogade de
å olika håll samlade berättande forndikterna till
ett nationalepos Kalevala, hvilket utkom 1835 samt
i en betydligt tillökad redaktion 1849. Dessutom
utgaf han en samling lyriska dikter (Kanteletar)
samt ordspråk, gåtor och trollrunor. Folksagor på
prosa, hvilka delvis redan af Lönnrot uppsamlats,
utgåfvos i fyra delar (1852-66) af Eero Salmelainen
(Rudbeck). Sålunda bearbetades den jordmån, hvarur
den egentliga skönlitteraturen småningom kunde
uppspira. Men det dröjde länge, innan något verk af
större betydelse utkom. Den första skönlitterära
författargenerationens betydelse har varit
nybyggarens och banbrytarens. Jaakko Juteini
(Judén (1781-1855) behandlade i sin
diktning och sina prosaskrifter "varianta ämnen"
i upplysningstidehvarfvets förståndsmässiga anda,
Karl Axel Gottlund (1796-1875) rörde sig likaledes på
flera områden (han utgaf bl. a. ett slags kalender vid
namn "Otava" 1831-32), Jakob Fredrik Lagervall
(1787-1865) försökte sig på de första dramerna och
Pietari Hannikainen (1813-99) på de första novellerna
på finska språket. Större konstnärligt värde hade
Abraham Poppius’ (1793-1866) och Samuel Gustaf
Berghs (1803-53; pseud. Kallios) fåtaliga lyriska
alster. Vid samma tid uppträdde äfven er talrik
skara skalder ur folkets led, t. ex. Paavo
Korhonen (1775-1840), Olli Kymäläinen (1790-1855),
Antti Puhakka (1816-93. m. fl., hvilka alla voro från
östra Finland. I deras enkla, på Kalevalameter byggda
sånger söka sig ofta folkets sträfvan till bildning
och väntan på bättre framtid uttryck.
Litteraturens naturliga framåtskridande hämmades
betydligt genom censurförordningen af 1850,
hvilken förbjöd tryckandet af finskspråkiga böcker
med undantag af sådana, som hade religiöst eller
ekonomiskt innehåll. Denna förordning återtogs
definitivt först 1860. Då vid denna tid de sociala
intressena vunno större lifaktighet, grydde äfven för
litteraturen en period af snabb utveckling. Den hos
folket framträdande törsten efter vetande sökte man
tillfredsställa medelst såväl öfversättningar som
originalarbeten. Talrika tidskrifter och tidningar
funne intresserade läsare äfven i de aflägsnaste
trakter, Genom skalderna A. Oksanen (August Engelbrekt
Ahlqvist, 1826-89) och Suonio (Julius Krohn,
1835-88) erhöll finska språket större böjlighet i
modernare, konstnärligare versformer. Oksanens
samling "Säkeniä" innehöll manliga, tankedigra
dikter, hvilka ha en grundläggande betydelse i den
finska konstpoesien. En vekare, kvinnligare ton
rådde i Suonios dikter. Tyngdpunkten i dessa två
mäns väsen och verksamhet låg dock snarare åt det
vetenskapliga än åt det konstnärliga hållet. De voro
bägge universitetslärare. - Först i Aleksis
Kivi (Stenvall, 1834-72) föddes en skald, som helt
och hållet lefde för sitt konstnärskall. Med sitt
originella geni öppnade han nya banor för den finska
litteraturen. Han var, liksom Lönnrot, son till en
fattig byskräddare, och genom umbäranden och hinder
banade han sig väg till akademisk bildning. Tyvärr
bröts i lifvets hårda kamp hans hälsa och slutligen
äfven hans andliga kraft. Kivis dramer ("Kullervo",
"Nummisuutarit", "Kihlaus". "Lea") ha en bestående
betydelse i den finska dramatikens utveckling,
och hans mästerliga skildringar af södra Tavastlands
natur och dess folks dagliga lif i romanen "Seitsemän
veljestä" ha blifvit ett manande, konstnärligt exempel
för senare författare. Särskildt utmärkande för Kivi
är den kraftiga originalitet, den naturtrohet och
den saftiga, folkliga humor, som påträffas i hans
skildringar. Hans inverkan på prosalitteraturen kan
jämföras endast med den inverkan, som "Kalevala"
utöfvat på dea poetiska produktionen. - Den största
dramatiska förmågan efter Kivi var fru Minna
Canth (1844 -97). Hon slöt sig till den nordiska
naturalistiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
