Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Finnmarken - Finnmarker - Finnmyrten - Finnskog l. Finnmark - Finnskoga, en kapellförsamling och en socken i Värmlands län. Se Norra Finnskoga och Södra Finnskoga. - Finnskoga pastorat. Se Södra finnskoga - Finnur Jónsson. Se Jónsson, Finnur - Finnus Johannæus. Se Jónsson, Finnur - Finnved (Finnheden, Finnveden) - Finnviksheden - Finnåker - Finnäs
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
F. begagnades då mycket som deportationsort. Till
1787 var handeln på F. merendels ett privilegium
för några få personer, eller ock drefs den för statens
räkning, men då frigafs den, fr. o. m. 1789.
Förnämligast efter 1814 har F. gått betydligt framåt.
Nu finnas där telegraflinjer och ångbåtskommunikation
utefter hela kusten, med snabbturer till Trondhjem
och Bergen.
Y. N.
Finnmarker kallas ännu i dag många skogstrakter
i mellersta Sveriges landskap (Värmland–Ångermanland),
som en gång koloniserats af finnar. Redan
under Gustaf Vasa gick en stark ström af utvandrare
från Finland till Sverige. Finska arbetare kommo
hvarje höst öfver hit och fingo under vintern
tröskningsarbete hos bönderna, särskildt i Uppland, och
återvände på våren hem med sina arbetsförtjänster.
På de kungliga afvelsgårdarna och vid grufvorna i
Uppland och Västmanland användes finnar året om
i stor utsträckning. Under de följande åren tilltog
denna invasion af finnar betydligt på grund af det
olyckliga tillståndet i Finland under slutet af 1500- och
början af 1600-talet. Under Karl IX och Gustaf
Adolf understöddes också invandringen kraftigt af
den svenska regeringen, som öfverallt på
kronoskogarna upplät boplatser åt koloniserande finnar,
bistod dem med utsäde och lämnade dem flera års
skattefrihet. Vid midten af 1600-talet hade
invandringen nått sitt maximum. Finska nybyggen funnos
då öfverallt på skogarna i Ångermanland, Medelpad,
Hälsingland, Gästrikland, Dalarna, Västmanland och
Värmland (se kartan), och de finsktalande
kolonisternas antal i de ifrågavarande landskapen torde
vid denna tid ha uppgått till 12 à 13,000 personer.
Äfven i andra landskap, särskildt i Södermanland,
Närke och Uppland, fanns ett ej obetydligt antal
finnar. Finnerödja kan räknas som en finnmark, och
äfven i skogarna s. om Östergötlands och Västergötlands
slättbygder uppfördes ett och annat finskt
pörte.
Under senare hälften af 1600-talet upphörde
invandringen till stor del dels på grund af de
förbättrade förhållandena i Finland efter Per Brahes
styrelse, dels på grund af den förändrade hållning,
som regeringen intog mot finnarna. De s. k.
”lösfinnarna”, som utan stadigvarande bostad ströko
omkring i skogarna, svedjade och utrotade villebrådet,
hade länge varit en nagel i ögat på de svenske
bönderna. Då nu också en massa bruksegare började
klaga öfver de skogsförödande finnarna, utfärdade
regeringen 1637 ett strängt plakat mot lösfinnarna.
Sedermera vidtogos äfven mot de bofaste åtgärder,
som hämmade kolonisationen. I Värmland och äfven
annorstädes ledde misstämningen mellan svenskar och
finnar till verkliga småkrig, hvarom sägnerna ännu
ha att berätta.
De invandrade finnarna bibehöllo sitt språk och
sin finska kultur. Finska pörten och badstugor byggdes
öfverallt i de svenska skogarna. På flera håll,
såsom i Grythytte och Ljusnarsberg, byggde
kolonisterna kapell, där under många år hölls finsk
gudstjänst. På 1690-talet gjorde pastor Schæfer i
Gäfle resor i Hälsinglands och Gästriklands
finnmarker och predikade för finnarna på finska. Men
för öfrigt hörde det till undantagen, att de fingo
höra någon präst tala deras modersmål. Trots
regeringens stränga påbud 1682, att finnarna omedelbart
skulle lära sig svenska, försiggick försvenskningen
ganska långsamt. I Dalarnas finnmarker utdog
sålunda språket fullständigt först på 1880-talet, och
i Värmland finnas ännu flera byar, såsom N. och S.
Viggen (nära Röjdensjöarna), där befolkningen talar
finska. Finska rökstugor finnas ännu rätt allmänt
kvar, och den finska rasen har flerstädes bibehållit sig
så oblandad, att man utan svårighet också bland de
svenske finnarna kan särskilja de tre rastyperna
savolaksare, tavaster och kareler. Litt.: P. Nordmann,
”Finnarna i mellersta Sverige” (1888), K.
B. Viklund, ”Finska språkets nuvarande utbredning
i Värmland och Grue finnskog” (i ”Ymer” 1902),
S. Lönborg, ”Finnmarkerna i Mellersta skandinavien”
(i ”Ymer” s. å.), O. Matson, ”Fra Solörs
finskog” (i ”Norvegia”, s. å.), och G. Åkerhielm
”En antropologisk resa genom Värmlands finnskogar”
(i ”Ymer”, 1907). Se också art. Gottlund.
K. A.
S. L.
Finnmyrten, Cassandra calyculata, bot., en till
fam. Ericaceæ hörande upprät buske, ungefär så stor
som blåbärsris, med aflånga, läderartade blad och
hvita blommor i ensidig klase. Den är i Sverige funnen
endast i kärr utefter Torne älf, men förekommer
däremot mångenstädes i Finland, särskildt i östra
delen af landet.
G. L–m.
Finnskog l. Finnmark kallas i Norge sådana
skogstrakter, i hvilka (omkr. 1600) från Finland
inflyttade finnar slogo sig ned. Finnskogen i Solör,
som stöter intill Värmland, är den mest bekanta, och
där lefva ännu den ursprungliga befolkningens
ättlingar. Äfven s. om Tyrifjorden, mellan Liers och
Modums socknar, är en stor finnmark, som dock
numera bebos uteslutande af norrmän. – Jfr
Finnmarker.
Y.N.
Finnskoga, en kapellförsamling och en socken i
Värmlands län. Se Norra Finnskoga och
Södra Finnskoga. – Finnskoga
pastorat. Se Södra Finnskoga.
Finnur Jónsson. Se Jönsson, Finnur.
Finnus Johannæus. Se Jönsson, Finnur.
Finnved (Finnheden, Finnveden), fsv.
Finnvid, fordom ett af Smålanden (Småland),
motsvarande Sunnerbo härad af Kronobergs län samt
Östbo och Västbo af Jönköpings län.
Finnviksheden, kronopark i Burträsks socken och
revir af Västerbottens län, afsatt till kronopark genom
K. M:ts befallningshafvandes resolution 5 mars 1880.
Areal 945 har.
G. Sch.
Finnåker, gods i Fellingsbro socken och härad,
Örebro län, vid den å, som förenar sjön Uppåsen
med Finnåkerssjön. 7 mtl, tax. till 411,500 kr.
(1906), hvartill komma 30,000 kr. för annan fastighet.
Egendomen tillhörde Louis De Geer, öfvergick
1660 till Soopska släkten och sedan till dennas
arfvingar inom släkterna Fersen, Dohna m. fl., till dess
egendomen efter en långvarig rättegång stannade i
Fersenska släktens uteslutande ego. I senare tider
har den egts af Gammelbo bruksbolag och öfvergick
efter detta bolags upplösning till f. d. statsrådet K.
J. Thyselius. Den forna bruksdriften är för
längesedan nedlagd. Numera eges F. af fru Siri Collet
Vougt, hofintendent Knut Radhe och frih. H. Ramel
å Löberöd.
Finnäs, kronopark i Bodsjö socken, Jämtlands
län (Östra Jämtlands revir), är bildad af
indragna furirbostället Finnäs n:o 1, som enligt k. br.
22 juni 1892 skulle ställas under skogsstatens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
