Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Finnö - Finow - Finowkanalen - Finsbury - Finsch, Otto - Finsen. 1. Hannes - Finsen 2. Vilhjálmur Hlöðvér (Ludvig) - Finsen, Sören Hilmer Steindór - Finsen, Niels Ryberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
351
Finnö-Finsen
352
omedelbara vård och enligt Domänstyrelsens beslut
29 dec. 1906 benämnes kronopark. Areal 2,436 har.
G- Sch.
Finnö, socken i Stavanger amt, Kristiansands stift, i
Norge. 1,395 inv. I annexförsamlingen Talgö ligger
en gård af samma namn (fno. Tolga, Gaute-Tolga),
hvilken under medeltiden beboddes af en bland Norges
främsta ätter, Tolga-ätten, och till slut egdes af
herr Olof Nilssön, som dräptes af hanseaterna 1455.
Y. N.
Finow, flod i preussiska prov. Brandenburg, mynnar
vid Liepe ut i Alte Oder. Nedre delen från Eberswalde
är kanaliserad.
Finowkanalen, kanal i preussiska reg.-omr. Potsdam,
börjar vid Liebenwalde vid Havel, förenar sig vid
Eberswalde med Finow och sammanfaller sedan med
denna flod och Alte Oder till utloppet i Neue Oder
vid Hohensathen. 69,5 km. lång, 1,3 m. djup. Den
byggdes 1744–46. Från n. mottar den Werbellinkanalen
(11 km.) från Werbellinsjön.
Finsbury [fi’nsbəri], en af de 28 boroughs, i
hvilka grefsk. London är indeladt, belägen n. om
City. 101,463 inv. (1901).
Finsch, Otto, tysk zoolog, företrädesvis ornitolog,
och resande, f. 1839 i Schlesien, hade 1864- 78
ledningen af naturhistorisk-etnologiska museet i
Bremen och har företagit vetenskapliga resor till
många europeiska länder (äfven Skandinavien) och
andra världsdelar. Så reste han 1876 med.Brehm och
grefve Waldburg-Zeil till västra Sibirien, kinesiska
Altai och Kariska hafvet; 1879-82 besökte han en
mängd af öarna i Söderhafvet och undersökte 1884-85
nordöstra kusten af Nya Guinea, hvilket ledde till
förvärfvandet af densamma såsom tyskt skyddsområde
(Kejsar Vilhelms land). Resultaten af sina resor och
studier har F. nedlagt i en mängd arbeten. F. blef
1897 föreståndare för ornitologiska afdelningen
i naturhist. riksmuseet i Leiden och 1904 rid
etnografiska museet i Braunschweig.
Finsen. 1. H a n n e s F. (skref sig äfven F i
n s-son), isländsk lärd, f. 1739 på Reykholt,
i södra delen af Island, son till biskop Finnur
Jönsson, var från 1777 till sin död, 1796, biskop
i Skålholts stift. Bland hans många skrifter äro
följande de märkligaste: yorvegice jus ecclesiaslicum
priscum (1759-60), den viktiga af handlingen om
"Konungs skuggsjå" (Konungaspegeln): Dissertatio
liistorico-crilica de speculo regali (1766), Breie
om agerdyrkningens muliglted på Island (1772)
och en serie isländska afhandlingar, under titeln
Kvöldvökur (1794-96). F. intresserade sig mycket för
praktisk-ekonomiska frågor och arbetade med ord och
gärning på sitt lands höjande i både ekonomiskt och
intellektuellt afseende. I Islands kulturhistoria
har han lämnat djupa spår efter sig.
2. Vilhjålmur Hlöövér (Ludvig) F., den föregåendes
sonson, isländsk rättslärd, f. l april 1823 i
Reykjavik, d. 23 juni 1892 i Köpenhamn, genomgick
latinskolan på BessastaÖir, blef student 1841 i
Köpenhamn och juris kandidat 1846. Han var borgmästare
i Reykjavik 1852-60, assessor i Yiborg 1860-68,
landsöfverrättsassessor i Reykjavik 1868-71 och
höjesteretsassessor i Köpenhamn 1871-88. Efter sitt
afskedstagande egnade han sig odeladt åt den isländska
rättshistorien,’som -redan förut varit föremål för
hans studier. Han författade Fremstilling af den
isländske familicret efter Graa-
gaas (i "Annaler for nordisk oldkyndighed", 1849-
50), Om de isländske love i fristatstiden (i
"Aar-böger f. nord. oldkyndighed", 1893) och Om
den oprindelige ordning af nogle af den isländske
fristats institutioner (1888, i "Videnskabernes
selskabs skrifter") samt utgaf en textupplaga af
"Grågås" (jämte dansk öfv. 1852; ny uppl. 1879 på
grundvalen af en annan handskrift), fragmentariska
handskrifter jämte glossarium till hela arbetet
(1883). Klarhet, nykterhet, skärpa och grundlighet
känneteckna hans arbeten, som väl kunna betecknas som
"standard works". F. var utan tvifvel den ypperste
kännaren af den isländska rätten.
3. Sören Hilmar Steindör F., den föregåendes kusin,
dansk-isländsk ämbetsman, f. 28 jan. 1824 i Kolding,
d. 15 jan. 1886 i Köpenhamn. F. tog 1841 student- och
1846 juris kandidatexamen, var 1850-64 borgmästare i
Sönderborg samt blef, 1865 stiftsamtman på Island och
1873 landshöfding därstädes, den förste innehafvaren
af detta ämbete. Varmt tillgifven sin ätts stamland,
hvars språk han lärde sig behärska, egnade han sina
bästa krafter åt Island. Han stod emellertid i en
pinsam ställning mellan ett på sin rätt yrkande
folk och danska regeringen. Likväl tröttnade han
ej att mäkla mellan dem bägge, och han hade till en
väsentlig del förtjänsten af 1874 års författningslag
om Islands särskilda angelägenheter. Också
vann han starka sympatier hos det isländska
folket. 1883 kallades F. till overpresident i
Köpenhamn och 1884 till inrikesminister, men
måste afgå redan 1885 till följd af sjukdom.
B. N-g.
Finsen, N i e l s R y b o r g, dansk-isländsk
läkare, f. 15 dec. 1860 i Thorshavn på Färöarna,
där hans fader, af gammal isländsk släkt, var
stiftsamtman. F. gick i skola i Reykjavik och
blef student där 1882. Därefter egnade han sig
åt medicinska studier i Köpenhamn, blef med. och
kir. kandidat 1890 samt anställdes s. å. som anatomie
prosektor vid Köpenhamns universitet. Redan 1893
lämnade han emellertid denna post för att odeladt
egna sig åt vetenskaplig forskning. Hans tankar hade
nämligen alltifrån 1888 rört sig kring frågan om
solljusets inverkan på kroppen och dess förrättningar,
och han hade ställt såsom sin lifsuppgiit att
närmare utröna och tyda denna. Härigenom leddes
han också in på frågan om ljusets inflytande på
huden vid vissa sjukdomar. Wid-mark hade 1889
visat, att särskildt de ultravioletta strålarna
utöfvade en egendomlig, starkt retande inverkan på
huden och ögats främre medier. Häraf väcktes hos
F. tanken på att vid smittkoppor medelst rödt glas,
röda gardiner o. s. v. utestänga dessa strålar och
sålunda förebygga deras retande inverkan på den
sjuka, starkt känsliga huden. Resultatet af denna
behandling, som daterar sig från 1893, var i hög
grad tillfredsställande. Ännu mera betydelsefullt
skulle F:s försök att i terapeutiskt syfte använda
do ultravioletta strålarna blifva. Kunde icke dessa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
