Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 8. Feiss - Fruktmögel / 597-598 (1908) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Floda, gods i Skallsjö socken - Flodbank. Se Flod 2 - Flodbrädd. Se Flod 2 - Flodden - Floddike, landtbr. Se Afloppsdike - Floderus, Johannes - Floderus, Manfred Mustafa - Flodfart

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

mtl underlydande, tax. till 302,900 kr. (1906), samt
såg och kvarn m. m. (tax.-v. 31,500 kr.). F. tillhörde
fordom Visingsborgs grefskap och sedermera medlemmar
af släkten Örnevinge. Sedan 1848 egdes det af C. von
Proschwitz, hvars änka nu eger detsamma.

Norra sidoskeppet i Floda kyrka (se sp. 596).

Flodbank. Se Flod 2.

Flodbrädd. Se Flod 2.

Flodden [flå’dn], kulle i engelska
grefsk. Northumberland, 18 km. s. om Berwick. Där
vunno engelsmännen under earlen af Surrey en
lysande seger öfver skottarna under konung Jakob IV
9 sept. 1513.

Floddike, landtbr. Se Afloppsdike.

Floderus. 1. Johannes F., akademisk lärare, lingvist,
f. 1721 i Växjö, blef 1738 student i Uppsala, 1743
filos. magister, 1752 docent i grekiska litteraturen,
1757 adjunkt och 1762 professor i grekiska samt 1779
därjämte kyrkoherde i Gamla Uppsala. 1773 utnämndes
han till medlem i Bibelkommissionen och blef 1786
ledamot af Vitt. hist. o. ant. akad. Efter fjorton
års sjuklighet afled han 1789. – F. var framstående
latinsk vältalare och poet. Bland hans skrifter
märkas, utom 153 akadem. disputationer, för hvilka
han presiderade, samt tal och verser på latin,
Exercitationes philologicæ in Matthæi evangelium
ejusque metaphrasis suecana (1763-71) och Versio
suecana selectorum ex Paulinis epistolis locorum
(1771–79).

2. Manfred Mustafa F., den föregåendes sonsons
son, skolman, läroboksförfattare, f. 17 febr. 1832
i Fundbo, Uppsala län, blef student i Uppsala
1850, filos. kandidat 1857, filos. doktor s. å.,
lektor i naturvetenskap vid Uppsala katedralskola
1859 och rektor därstädes 1866. Han erhöll afsked
1899. F. åtnjöt synnerligen stort anseende som skolman
och har varit mycket anlitad i allmänna värf. Så
har han varit led. i kommissionen för behandling
af åtskilliga till undervisningen i matematik och
naturvetenskap inom elementarläroverken hörande
frågor (1869–71) samt i kommittéerna för revision
af läroverksstadgan (1870–72), för afgifvande af
förslag till läroverksstadga (1874), för utarbetande
af förslag till en pedagogisk utbildningsanstalt
för elementarlärare (1873), för utarbetande af
förslag till stadga för en examen för blifvande
lärare vid rikets elementarläroverk (1877-78),
ang. lönereglering för lärarna vid rikets allmänna
läroverk m. fl. undervisningsanstalter (1878-79)
och för utarbetande af förslag till ändringar
i författningarna rörande de allmänna läroverken
(1890-93). F. har utgifvit bl. a. Beskrifning på ett
sätt att från en telegrafstation samtidigt afsända
2 underrättelser på samma ledningstråd (i "Öfv. af
Vet.-akad:s förh.", 1856), Om dubbel och fyrdubbel
telegrafering (1857, gradualafh.), De vigtigaste
åsigterna om ozon (1859, afh. för lektorat), Fysikens
första grunder (2 dlr, 1862-65; 5:e uppl. 1901-03),
Öfningsexempel till sistnämnda arbete (1865; 4:e uppl. 1889).

Flodfart, sjöfart på floder och kanaler, idkades redan
af de äldsta kulturfolken, långt innan kustfarten
och farten på öppna sjön uppstodo vid Persiska
vikens och Medelhafvets stränder. Nilen kan anses
såsom flodfartens vagga. Enligt Herodotos voro
de äldsta Nilbåtarna (grek. baris) förfärdigade
af akaciaplankor, fästa till långa stänger och
tätade med papyrus. De voro således tämlige
ofullkomliga. Men ehuru egypterna ej voro ett
sjöfarande folk, lärde de sig med tiden att bygga
förträffliga flodbåtar både med afseende på storlek,
form och rigg. Lika gammal som den egyptiska var
flodfarten på Eufrat och Tigris, af något senare datum
torde farten på Indus och på Kinas stora floder ha
varit. Liksom egypterna lärde sig snart kaldéerna
att gräfva kanaler och företaga strömregleringar
för att afvända faran af tvillingflodernas
plötsliga öfversvämningar. Bergsborna vid
flodernas öfre lopp fraktade sina produkter
till Babylon på timmerflottar eller på båtar af
vidjor, öfverdragna med skinn och öfversmetade med
jordbeck. Dylika farkoster äro ännu i bruk på nämnda
floder. Hinduernas farkoster voro ock af en ganska
enkel konstruktion; de utgjordes förnämligast af
kanoter, förfärdigade af grofva bamburör. Af två
till hvarandra surrade kanoter bildades stundom
ett slags dubbelbåt, liknande dem, som begagnas
af invånarna på Söderhafsöarna. Ganska sannolikt
skilde sig kinesernas äldsta farkoster föga från de
flodbåtar, som ännu under namn af "junk" och "paro"
förekomma på Kinas floder och otaliga kanaler. Sedan
Medelhafvets östra och västra länder genom feniciernas
och kartagernas sjöfart satts i förbindelse med
hvarandra, blefvo Galliens floder, förnämligast Rhône,
Garonne, Loire och Seine af betydelse för handeln,
och genom dessa förmedlades samfärdseln med få
afbrott från Medelhafvet till Galliens västra och norra
kuster. Först senare förenades dessa floder genom kanaler.
Under 1100-talet, med korstågen, började handeln mellan
det inre Europa och Konstantinopel samt de italienska
sjöstäderna att söka sig en väg på Donau och Rhen,
hvilken senare flod blef ett medel för odlingens

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>