Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 8. Feiss - Fruktmögel / 727-728 (1908) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Folengo, Gerolamo - Foley, sir Thomas - Foley, John Henry - Folgefonnen - Folgore da San Gimignano

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

närheten af Bassano, där han afled 1544. -

Genom sitt
på hexameter affattade satiriska epos Macaronea
l. Baldus (1517 i 17 böcker, i följande uppl. ökade
till 25), offentliggjordt under pseudonymen Merlin
Cocai, blef F. den ypperste representanten för den
"makaroniska" poesien, hvars blandning af latin och
italienska med godtyckligt anbragta latinska ändelser
redan fått betydelse af litterär konstform genom
Tifi Odasis 1490 skrifna "Macaronea". I F:s epos
råder samma burleska ton som i episoden om Margutte
i Pulcis "Morgante". Baldus, en ättling af Rinaldo,
växer upp i Cipada. Han läser helst riddarböckcr och
vill bli en ny Orlando. Vorden herre öfver Cipada,
där alla landsvägsriddare och slagskämpar ställa sig
under hans ledning, kallas han inför rätta i Mantua
att svara för begångna öfvergrepp. Kastad i fängelse,
befrias han af sina tre vänner, jätten Fracassus,
tjufven Cingar och hundmänniskan Falchettus. Efter
strider med sjöröfvare, häxor och vidunder intränga
de i helvetet och komma där, under ledning af
Merlin Cocai själf, till de poetiska lögnernas
afdelning, en ofantlig, ihålig kurbits, i hvilken
de finna en samling astrologer, andebesvärjare,
sångare och poeter, på hvilka tretusen barberare
för hvarje osanning utrycka en tand, som växer upp
på nytt. Merlin stannar här i poeternas krets som
hemma hos sig, plötsligt afklippande dikten med
ett farväl till Baldus. Parodien på de vandrande
riddarnas öfvermänskliga bedrifter går här hand
i hand med satiren öfver medeltidstraditionerna
i kyrka och samhälle, allt paradt med en flödande
humoristisk uppfinningsrikedom och en skildringskonst,
som försmår klassiska reminiscenser och generellt
hållna uttryck för att i stället med de mest precisa
detaljer ge äfven de befängdaste scener skenet af
påtaglig verklighet. Den komiskt verkande motsatsen
af klassisk form och parodiskt barbariseradt språk
är på samma gång uttryck för ledan vid den pedantiska
antikimitationen. - Äfvenledes på makaronisk latin är
Zanitonella, i burlesk pastoralstil skildrande Zaninas
och Tonellos kärlek, samt Moscheis, som efterbildar
Batrachomyomachien, besjungande striden mellan flugor
och myror. Som författare till Orlandino, ett poem på
ottave rime i åtta kapitel med ämne från 6:e boken
af "I reali di Francia", kallade sig F. med en ny
pseudonym Limerno Pitocco. Limerno är anagram
af Merlino, och han benämnde sig Pitocco, tiggare,
med anledning af den vulgära ton han anslog i dikten,
hvilken karikerar riddarböckerna och samtidigt
ger uttryck åt författarens kätterska åsikter,
såsom rörande helgontillbedjan och aflatshandel. Il
chaos del Triperuno Är en sällsam blandning af prosa
och vers, den senare omväxlande på italienska samt
klassiskt och makaroniskt latin. F. genomgår där, i
allegorisk form och parodierande Dantes "Commedia",
sina lefnadsöden till den punkt, då han, befriad
ur sina
villfarelsers kaos, ej längre är vare sig Merlino
eller Limerno eller Teofilo, i hvilka tre gestalter
han irrat, utan den renade och återlöste Triperuno.
- Under sina senare år behandlade F. äfven rent
religiösa ämnen, såväl i episk som dramatisk form.
- F. är en af Italiens originellaste författare
och kan närmast sammanställas med Rabelais, för
hvilken hans "Macaronea" i mycket var förebild.
F. själf omnämnes också som Merlinus Coccaius
i Rabelais’ "Pantagruel" (bok II, kap.
7, samt III. 11). A. Luzio, som i sina
Folengostudier rörande några data afviker från
de gängse biografierna, har äfven påvisat det
inflytande Erasmus af Rotterdam utöfvat på F:s satir.
Jfr Portioli, "Le opere maccheroniche di Merlin
Cocai" (1882-83), Luzio, "Nuove ricerche
sul F." (i "Giornale storico della letteratura
italiana", XIII) och "Studi Folenghiani" (1899),
De Sanctis, "Storia della letteratura italiana"
(1873, vol. II, kap. XIV), och Fr. Berlinghieri,
"Teofilo Folengo e la Poesia Maccheronica" (1875).
Hj. Sdg,

Foley [fSuli], sir Thomas, engelsk amiral, f. 1757,
d. 1833, kom i sjötjänst 1770, deltog i operationerna
under Keppel 1778 och under Hardy 1779, tjänstgjorde
såsom flaggkapten å engelska flottan i Medelhafvet
1793 och i slaget vid S:t Vincent 1797. Såsom chef å
linjeskeppet "Goliath" ledde han den engelska kolonnen
med oförliknelig skicklighet vid dess insegling till
Abukir 1798 och anföll franska flottans tät från inre
sidan. Ånyc flaggkapten 1801, understödde han med stor
kraft Nelson i slaget på Köpenhamns redd. F. blef
konteramiral 1808, Viceamiral 1812 och amiral 1825
samt tjänstgjorde från 1830 såsom befälhafvande amiral
i Portsmouth. Litt.: J. B. Herbert, "Life and services
of admiral sir Th. F." H. W-l.

Foley [f£u’li], John Henry, irländsk bildhuggare,
f. 1818, d. 1874 i London. Ett af F:s tidigare
arbeten, Yngling vid en flod (1844), visar en
lycklig förening af antikt behag med natursanna
former och skaffade honom bl. a. beställningar
på statyer för parlamentshuset i London. Hans
bästa verk tillhöra porträttskulpturens område:
Lord Hardinges ryttarstaty (1856, i Calcutta),
Sir J. Oulrams staty i London, Prins Alberts staty
i Hyde park, London, m. fl. Jfr C. Monkhouse, "The
works of J. H. F." (1874).

Folgefonnen är näst Jostedalsbräen och möjligen
Svartisen Norges största glaciär. Den ligger på ryggen
af det fjäll, som begränsas af Hardangerfjorden med
dess armar, Sörfjorden och Aakrefjorden, samt höjer
sig ända till 1,654 m. ö. h. Dess största utgreningar
äro Bondhusbräen i v. och Buarbräen i ö., den senare
länge bekant genom sin raska framskridning. F. är icke
ett sammanhängande helt, utan består af tre mindre
partier, som skiljas från hvarandra af djupa dalar.
Y. N.

Folgore da San Gimignano [djiminjänå], italiensk
skald, tillhörande den folkliga och humoristiska
diktarskola, som blomstrade i Toscana under
förra hälften af 1300-talet. Af honom finnas två
s. k. sonettkransar (corone di sonetti). Den ena,
skildrande de olika månadernas förströelser (corona
de’ mesi), är tillegnad ett sällskap unga män i
Siena, i hvilket mån trott sig återfinna den brigata
godereccia eller spendereccia.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>