Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fornelius, Jonas Laurentii - Fornell, Bror Edvard - Fornengelska. Se Engelska språket - Fornfynd, fynd af forntida minnesmärken. Se Fornminnen - Forngutniska. Se Gottland - Fornhögtyska - Fornisländska. Se Fornnordiska språket och Isländska språket och litteraturen - Fornjot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
studerade i Leiden, där han 1659 blef filos. doktor,
och Franeker, blef professor i astronomi 1664,
i matematik 1669 och därjämte pastor i Fundbo
1674. F:s föreläsningar omfattade planetteori,
beräkning af förmörkelser, geografi och gnomonik samt
sfärisk trigonometri. Han var en skicklig mekaniker
och glasslipare, så att han själf förfärdigade
sina instrument, t. ex. teleskop, tuber och
mikroskop. Betecknande för F:s personlighet är
akademiska konsistoriets yttrande om honom, att
"han med sitt grassate-ridande och natteskiutande
bättre, kanske, tiente vara i knechtehopen än
i publico docendi munere sittia". Icke dess
mindre var han två gånger akademiens rektor.
K. L.*
Fornell, Bror Edvard, novellist, f. 28 juli 1820
på landtgården Eckran nära Göteborg, d. 22 maj 1869
i Karlskrona, ingick tidigt vid flottan, utnämndes
1859 till kapten vid Marinregementet, där han 1866
blef öfverstelöjtnant. Under den äfven sedermera
bibehållna pseudonymen Jeremias Munter (en
person i Fr. Bremers roman "Hemmet") uppträdde han
på 1840-talet med skisser, som 1848 utkommo under
titeln Etyder, och följdes af konstnärsromanen En
gnista (1851), societetsskildringen Lyckan (1855,
förut i "Svenska tidningen") samt reseskisserna Från
Italien (1858). Därjämte utgaf han Dramatiska etyder
(1862). F:s arbeten äro samtliga bredt resonerande
och höja sig näppeligen öfver de välmenta försökens
nivå, trots en påtaglig sträfvan efter fördjupad
karaktärsteckning. Se C. Eichhorn, "Svenska studier",
I (1869). R-n B.
Fornengelska. Se Engelska språket.
Fornfynd, fynd af forntida minnesmärken. Se
Fornminnen.
Forngutniska. Se Gott1and.
Fornhögtyska, det språk, som talades, af de
tyska stammarna alemanner, bajrare och franker
(med undantag af de nordligast boende) från och
med den tid, då hos dessa stammar några språkliga
minnesmärken öfver hufvud anträffas (600-talet)
till omkr. 1100. Efter denna tid kallar man språket
medelhögtyska (se d. o.), hvarur omkr. 1500 den
nuvarande (nyhög)tyskan framgått. Från de språk,
som talades af de lågtyska stammarna, skiljer sig
högtyskan hufvudsakligen genom den s. k. andra
eller högtyska "ljudspridningen". Denna ljudlag har
visserligen genomförts i mycket olika utsträckning
i de olika högtyska dialekterna (fullständigast
längst i söder, "hochalemannisch"), men gemensam
för dem alla är öfvergången från allmänt germanskt
t i början af ord till z (sv. tal, ty. zahl) och
af mid- och slutljudande k, p, t till resp. ch,
f, s (sak-sache, gapa-gaften, fat-fass). – Den
fornhögtyska perioden egde intet gemensamt riksspråk,
utan dess litteraturalster äro skrifna på sinsemellan
rätt skiljaktiga dialekter, som bilda två grupper. Den
ena ("oberdeutsch") omfattade två från hvarandra
föga skilda dialekter, den alemanniska (i nuv. tyska
Schweiz, sydvästra Bajern, Württemberg, södra Baden
och Elsass) och den bajerska (i östra Bajern, Tyrolen,
Kärnten, Steiermark och prov. Österrike). Den andra
hufvudgruppen ("mitteldeutsch") omfattade dels
de från fornhögtysk tid ytterst obetydligt kända
dialekterna i Thüringen, öfre Sachsen och Schlesien
("ostmitteldeutsch"), dels tre frankiska dialekter
("westmitteldeutsch"), af hvilka den östfrankiska
(i nordvästra
Bajern) och den rhenfrankiska (i
Pfalz, Hessen och norra Baden) sammanfattas såsom
"oberfränkisch" i motsats mot den tredje, den
medelfrankiska (i Rhenprovinsen och Luxemburg), som
bildar öfvergången till fornlågfrankiskan (se
Nederländska). (Jfr P. Piper, "Die verbreitung
der deutschen dialecte", 1880.) – En med fornhögtyskan
besläktad dialekt (med spår af högtysk ljudskridning)
talades af langobarderna, af hvilkas språk man dock
känner endast omkring 200 lösryckta ord samt en
massa nomina propria (t. ex. Garibald, hvaraf det
italienska Garibaldi). Jfr W. Bruckner, "Die sprache
der langobarden" (1895). De alemanniska och bajerska
dialekterna äro utförligt behandlade af K. Weinhold
("Alemannische gramm.", 1863; "Bairische gramm.",
1867). En kortfattad, men fullt tidsenlig öfversikt
öfver fornhögtyskan i allmänhet föreligger uti en
förträfflig grammatik af W. Braune ("Althochdeutsche
gramm."; 2:a uppl. 1891). – Litteraturen är,
med undantag af några få runinskrifter (se
L. F. A. Wimmer, "De tyske runemindesmærker"
i "Aarböger f. nord. oldkyndighed", 1894),
affattad med latinskt alfabet och förskrifver sig
nästan uteslutande från klosterskolorna, bland
hvilka särskildt de i Fulda och S:t Gallen inlagt
litterära förtjänster. Endast ett fåtal och till
omfånget obetydliga stycken äro af hedniskt innehåll
(mest trollformler). Den öfriga, rätt omfångsrika,
men till innehållet skäligen värdelösa litteraturen
utgöres hufvudsakligen af öfversättningar, mestadels
af uppbyggligt innehåll: bibelöfversättningar och
kommentarer (t. ex. Notkêrs psalmkommentar
på alemannisk dialekt från omkr. 1000),
s. k. evangelieharmonier (sammanarbetningar
af de 4 evangelierna, t. ex. den östfrankiska
dialektens hufvudarbete, den s. k. "Tatian" från
800-talet), predikningar, formulär till bikt, dop,
eder (t. ex. den bekanta af Ludvig den tyskes här
afgifna eden vid Strassburg 842), trosbekännelser och
böner m. m. samt en mängd gloss-samlingar (t. ex. de
s. k. "Keronska glossorna", på alemannisk dialekt
från 700-talet). Formen är ofta poetisk; stundom
förekommer alliteration, t. ex. i den bajerska dikten
"Muspilli" (en beskrifning på världens undergång),
i den från 700-talet härstammande "Hildebrandslied"
(till hvilken dialekt detta intressanta stycke,
eller rättare sagdt fragment, hör, är osäkert)
samt i de hedniska trollformlerna. Det enda
större originalarbete, som finnes, och hvilket
följaktligen är fornhögtyskans ojämförligt viktigaste
litteraturalster, är den rimmade evangelieharmoni,
som på 800-talet författades af munken
Otfried från Weissenburg (rhenfrankisk dialekt). Jfr för
öfrigt R. Kögel och W. Bruckner i "Grundriss der
germanischen philologie" (2:a uppl. 1901), II, 29 ff.
Ad. N-n.
Fornisländska. Se Fornnordiska språket och Isländska
språket och litteraturen.
Fornjot, nord. myt., ett urgammalt väsende bland
jättarna. Namnets olika härledningar anföras af
E. Hellquist i "Arkiv f. nord. filologi", 19 s. 134
ff.; han själf anser det släkt med isl. ýtar ’män’
och betyda ’fornmänniskan, urmänniskan’ som upphof
till själfva elementerna, i det F. hade tre söner,
Lä (Hlér), Låge (Logi) och Kare (Kári), hvilka härska
öfver hafvet, elden och vinden. - Lä har enligt sagan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
