Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fornjot - Fornkunskap l. Arkeologi (se d. o.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sin boning på Läsö. – Dessa och deras barn utgöra
tomma personifikationer af naturföreteelser. Det
angelsaxiska växtnamnet Forneotes folme, ’F:s
hand’, visar, att F. ock varit känd utom Norden. En
halfmytisk äfventyrssaga "Om Fornjot och hans ättmän"
uppräknar hans afkomlingar ända ned i den historiska
tiden; och emedan man fordom fattade sagans uppgifter
såsom fullt säkra och sanna, lät man vår historia
börja med Fornjotska ätten, som dock af Geijer
rättvisligen återförvisades till mytens område.
Th. W.*
Fornkunskap l. Arkeologi (se d. o.) är i vidsträckt
mening vetenskapen om människosläktets utveckling
under äldre tider. Då skriftliga dokument från
längre tillbaka liggande tidrymder saknas eller
föreligga i blott ringa utsträckning, sysselsätter
sig fornkunskapen hufvudsakligen med öfriga
bevarade rester, fornsaker och fornlämningar,
af mänsklig kultur. Fornkunskapens metod, den
komparativt-typologiska, är densamma, som tillämpas
inom de flesta öfriga vetenskaper, särskildt
naturvetenskaperna. Liksom inom biologien arternas
utveckling och förhållanden till hvarandra utgöra
föremål för studium, så studeras inom fornkunskapen
fornsakstyperna. Särskildt är detta fallet inom
den förhistoriska fornkunskapen. En gemensam
indelningsgrund för fornkunskapen skulle möjligen
kunna vinnas, om man lade antingen tiden eller
kultursammanhanget eller lokaliteten till grund
för indelningen, men vanligen sammanblandas dessa
olika synpunkter, och vi tala om vissa arkeologiska
discipliner, som genom det på dem nedlagda intresset
vuxit sig starka, såsom jämförande, förhistorisk
fornkunskap, orientalisk fornkunskap, af hvilken den
bibliska (se Biblisk arkeologi) är en del, klassisk
fornkunskap, som omfattar den grekiska och romerska
kulturen, och medeltidsfornkunskap, af hvilken den
kristliga l. kyrkliga utgör ett specialområde. Den
förhistoriska arkeologien omfattar här naturligtvis
hufvudsakligen Europas förhistoria, men så nära som
denna är förbunden med Väst-Asiens och Nord-Afrikas
förhistoria och historia, stöter den här samman
med den orientaliska fornkunskapen. Ett liknande
förhållande eger rum äfven mellan den förhistoriska
och den klassiska fornkunskapen samt mellan den
klassiska och den medeltida o. s. v. Mera isolerade
stå den japanska och den amerikanska arkeologien,
af hvilka den senare behandlar hufvudsakligen de
amerikanska kulturfolkens historia före Amerikas
upptäckt. Naturligtvis ha äfven andra nu lefvande
eller utdöda kulturfolk haft sin förhistoria liksom
också i viss mån de nu lefvande naturfolken, men
kunskapen om deras forntid har ännu ej vuxit till den
imponerande omfattning som de nämnda disciplinerna.
Såsom vetenskap är fornkunskapen af tämligen
ungt datum. Intresset för forntiden tändes under
renässansen, och klassiska samt förhistoriska
föremål samlades i de påfliga palatsen och furstliga
personers konst- och kuriosakabinett. I Sverige
vaknade man tidigt till medvetande om betydelsen af de
inhemska fornlämningarna, hvarom vittna Joh. Bureus’
runarbeten (omkr. år 1600) och den omständigheten,
att regeringen 1630 utnämnde två antikvarier,
Bureus’ lärjungar M. Aschaneus och J. Henrichson
Axehielm. 1667 inrättades Antikvitetskollegium (se
d. o.), som 1692 omdanades till ett Antikvitetsarkiv
och som bland andra uppgifter hade att samla våra
runinskrifter och undersöka fornlämningarna. 1734
års lag innehåller stadganden ang. inlösen af
fornfynd. Under senare delen af 1700-talet var
intresset för fornkunskapen kanhända mindre starkt,
men uppblomstrade på nytt i början af 1800-talet,
då Götiska förbundet i sin tidskrift "Iduna" intog
åtskilliga uppsatser af arkeologiskt innehåll.
Klassisk fornkunskap. Den klassiska forntidens
lämningar af konstalster rönte för första gången
en vetenskaplig behandling, då Joh. J. Winckelmann
sammanställde det då kända materialet i sin bekanta
"Geschichte der kunst des alterthums" (1764). Mycket
material bragtes i dagen genom de af den neapolitanska
regeringen 1738–66 företagna utgräfningarna i det
genom Vesuvius’ utbrott förstörda Herculaneum.
Medlemmar af den 1733 i London stiftade Society
of dilettanti gjorde genom sina upptäcktsresor
nya landvinningar på den klassiska arkeologiens
område. Palmyra och Baalbek gjordes bekanta iör
allmänheten, och Atens minnesmärken publicerades
af målaren J. Stuart och arkitekten N. Revett
i ett stort verk, "The antiquities of Athens"
(1762–94). En annan publikation, "The antiquities of
Jonia", utgafs af samma engelska sällskap 1769 och
1797. 1800-talet hopar snart upptäckt på upptäckt,
forskningsresor företagas i olika länder, föreningar
bildas till de arkeologiska studiernas befrämjande,
och det vunna materialet bearbetas af en väldig stab
af forskare. Napoleons fälttåg till Egypten 1799
gaf upphof till studier i Egyptens förhistoria (se
Egyptologi), och det af röfvade antika konstskatter
bestående Musée Napoléon i Paris ökade starkt
intresset för den klassiska arkeologien. Från Aten
hemförde lord Elgin i början af 1800-talet till
England den berömda Parthenonfrisen (se Elgin
marbles), och 1811 upptäcktes de nu i München
förvarade arkaiska marmorskulpturerna från Egina (se
Eginetisk konst). Utgräfningar företogos i Pompeji
1808–15, och på Sicilien utgräfdes 1822–23 två
ålderdomliga grekiska tempel i Selinunte. Att grekerna
egt en polykrom arkitektur, påvisade den tyskfödde,
men i Paris bosatte arkitekten J. Hittorf efter en
resa på Sicilien. Det gamla Etrurien vaknade åter upp
genom en rad märkliga upptäckter (se Etrusker). Vid
Corneto upptäcktes de första etruriska grafvarna
med väggmålningar 1827, och snart öppnades liknande
i Chiusi, Veji, Cervetri och Orvieto. Kopior af de
flesta finnas i Helbigmuseet i Köpenhamn. Ungefär
samtidigt gjordes talrika fynd af målade grekiska
lerkärl, s. k. vaser, vid Vulci. Såväl genom
bildframställningarnas innehåll som genom kärlens
form och målningarnas teknik m. m. äro de af största
betydelse för den klassiska fornkunskapen. Längre
tillbaka i tiden trängde man genom upptäckten af den
s. k. Regulini-Galassigrafven i Cervetri 1836 med dess
innehåll af orientaliserade föremål. 1853 blef det
märkliga graffältet vid Villanova bekant med dess
från Italiens äldsta järnålder stammande grafvar,
och i Nord-Italien blefvo upptäckterna af graffälten
vid Marzabotto och Certosa 1865 och 1871 af stor
vikt för forskningen. I Grekland och Mindre Asien
började efter det grekiska frihetskriget (1821–29)
en liflig arkeologisk verksamhet. Atens akropolis
(se d. o.) började befrias från spillror, som täckte
de klassiska ruinerna, och Ch.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
