Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fosterbarnsvård
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
minderåriga barn, måste under vissa förhållanden öfvertagas
af andra. Om föräldrarna äro döda eller ej i stånd
att draga försorg om barnen, om de öfvergifvit
dem eller äro okända, samt om ej nära anförvanter
finnas, måste samhället eller enskild hjälpsamhet
taga vård om barnen. Redan i det gamla Grekland och
Rom gjordes stiftelser till värnlösa barns vård, och
äfven i den äldre svenska rätten ålades förmyndaren
att sörja för myndlingens person, hvilket under
dåv. enkla samfundsförhållanden i allmänhet tillgick
så, att den minderårige mottogs i och uppfostrades
i förmyndarens hem. I mån af samhällenas utveckling
och kristendomens växande inflytande blef omsorgen
om de värnlösa barnen allt tydligare uppfattad som
ett viktigt intresse för det allmänna och en plikt
för barmhärtigheten. De föräldralösa utackorderades
på enskild eller samfälld bekostnad i familjer,
där de skulle fostras och vårdas, och i de större
städerna (först i Nederländerna, under 1500-talet)
började man anlägga barnhus (se d. o.) i ändamål att
där mottaga öfvergifna och hjälplösa barn för att
rädda dem undan fördärfvet. I allmänhet uppehöllos
dessa anstalter genom enskilda gåfvor. De anslag
svenska regeringen 1637 anvisade det ännu under namnet
Allmänna barnhusinrättningen (se d. o.) fortlefvande,
1624 inrättade barnhuset i Stockholm visade, att man
i vårt land redan tidigt ansåg plikten att taga vård
om de värnlöse såsom ett statens åliggande. Men äfven
den enskilda välgörenheten understödde denna anstalt,
och frimurarna grundlade under 1700-talet barnhus
flerstädes i landet (se Frimurarbarnhus).
Inrättandet af dessa anstalter har dock ej
medfört utackorderingssystemets upphörande. Tvärtom
har man insett, att barnets fostran i en anstalt,
där barnaantalet växt utöfver ett visst mått, icke
kan nog individuellt fullföljas. Därför lämnas i
allmänhet barnen, så snart sådant lämpligen kan
ske, ut till fosterföräldrar, helst på landet,
där de under tillsyn vårdas och uppläras. I vissa
anstalter få barnen dock kvarblifva, uppfostras
i yrken och gå direkt ut till sin verksamhet i
lifvet. Så sker t. ex. vid frimurarbarnhuset å
Kristineberg vid Stockholm, vid mindre s. k. barnhem
(se d. o.) o. s. v. I lagstiftningen lämnas
föreskrifter om fosterbarns vård i legostadgan 23
nov. 1833, som förordnar, att där någon upptager
fattigt fader- och moderlöst barn och om dess föda,
kläder och uppfostran drager försorg, han öfver sådant
barn har samma tillsyn och rätt som föräldrar. Det
är befriadt från bevillningsafgifter och får ej
utan fosterföräldrarnas (se d. o.) medgifvande lämna
dem före 21 års ålder. Fattigvårdsförordningen af 9
juni 1871 föreskrifver att, om minderårig, hvarmed
förstås den, som är yngre än femton år, saknar egna
medel samt underhåll och vård af andra, då skall
nödtorftig fattigvård honom lämnas. Tyvärr har detta
åliggande, som borde fullgöras i människokärlek och af
godt hjärta, mångenstädes i landets kommuner fattats
såsom en tung pålaga, som motvilligt och utan hänsyn
till barnens framtid fullgjorts på billigaste vis,
i det de bortauktionerats till de minst fordrande
eller blifvit inhysta i fattiggårdarna tillsammans
med de äldre hjonen, hvilkas ord och föredömen ej
alltid varit för barn lämpade. Såsom exempel på de
svåra missförhållanden, som i följd af bristande
lagstiftning härutinnan kunnat uppstå, må nämnas de
s. k.
änglamakerskornas samvetslösa yrke. Tillhörande
storstädernas fattigare klasser, mottaga dessa
kvinnor mot betalning, som ofta erlägges på en
gång i förskott, till fostring barn, i synnerhet
oäkta födda, som de låta omkomma genom svält och
vanvård. Sådant sker i värsta fall afsiktligt för att
göra en penningevinst, stundom med mödrarnas vetskap
och vilja. För att råda bot för den ofta skadliga och
rent af grymma samt brottsliga behandling, som sålunda
kommit fosterbarnen till del, har på senare år en
kraftig lagstiftning skapats. Väsentligen på initiativ
af Stockholms hälsovårds- och fattigvårdsnämnder efter
en afhandling af R. Wawrinsky, "Om fosterbarnsväsendet
och dess ordnande i Stockholm" (1891), tillkom 6
juni 1902 lag om fosterbarns vård. Denna afser
"barn, som mot ersättning fostras hos andra än sina
föräldrar, stjufföräldrar, far- eller morföräldrar
eller laga förmyndare och icke fyllt sju år", och har
ålagt hälsovårdsnämnderna eller, då sådana ej finnas,
kommunalnämnderna att hvar inom sitt verksamhetsområde
egna särskild omsorg åt fosterbarn. I fall så i
stad eller landskommun finnes nödigt eller lämpligt,
kan åliggandet i stället öfverlämnas åt en särskild
fosterbarnsnämnd, i hvilken äfven kvinna kan vara
ledamot. Barnafostraren har att till nämnden
afgifva närmare bestämda uppgifter och kan af
denna åläggas lämna barnet ifrån sig, om detsamma
icke hos honom erhåller fullt tillfredsställande
vård. För försummelse att efterkomma nämndens beslut
kunna åläggas böter, för vissa fall ända till 500
kr. Nämnden eger till sin hjälp förordna särskilda
biträden, män eller kvinnor, som inom bestämda områden
utöfva närmaste tillsynen öfver fosterbarnsvården och
i viss omfattning ega handla å nämndens vägnar. Det
skydd, som ett till främmande fostrare utlämnadt
barn i denna lag eger, kommer ej det barn till
del, som af egna anhöriga kroppsligen vanvårdas
och hårdt behandlas. Är barnet vanartadt eller i
sedligt afseende försummadt, gäller i afseende å
detsamma, äfven då det fostras af föräldrar eller
andra anhöriga, en särskild lag af 13 juni 1902,
afseende i regel barn under femton års ålder. I
hvarje skoldistrikt skall enligt denna lag finnas
en barnavårdsnämnd, som eger till sitt biträde
antaga kretsombud. Befinnes ett barn vara i sedligt
afseende försummadt, skall barnavårdaren förmanas att
bättre fylla sin plikt, och barn, som är vanartigt,
kan tilldelas lämplig aga. Hjälpa ej åtgärderna,
kan barnet skiljas från vårdaren. Är det sedligt
försummadt, öfverlämnas det till annat enskildt hem
eller till barnhem (se d. o.); så sker äfven,
om det är vanartigt, men i svårare fall af vanart
insattes det i skyddshem. I den mån kostnaderna ej
kunna bestridas af föräldrar etc., betalas de af
fattigvårdssamhället med bidrag af staten. För hvarje
landstingsområde samt för hvarje stad skall finnas
nödigt antal skyddshem, där folkskoleundervisning
skall lämnas och elevantalet icke utan K. M:ts
medgifvande får öfverstiga trettio. Särskilda sådana
skyddshem ha dock endast på få håll kommit till
stånd. I stället samlas från landsorten en större del
af de vanartige gossarna till åkerbrukskolonien Hall
(se d. o.). Såsom ett ytterligare led i samhällets
åtgärder för fostran af den ungdom, som visat onda
anlag och icke kunnat af föräldrar eller andra sina
vårdare föras på rätta vägar, har
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
