Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Frankrike
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och under åren 1774-89 lät Ludvig XVI statskassan
betala 228 mill. livres. Statsskuldens storlek var
ej bekant, men beräknades några år före revolutionen
uppgå till öfver 1,600 mill. livres, och under Ludvig
XVI:s regering förefanns en ständig statsbrist,
som redan före 1782 beräknades till omkr. 80
mill. livres. Någon gemensam lag fanns icke i F. Man
skilde på pays de droit écrit (provinser med skrifven
lag) och pays coutumiers (provinser med sedvanerätt;
jfr Code). Hvad som var tillåtet i den ena provinsen
kunde vara förbjudet i den andra. Icke heller fanns
likhet inför lagen; det hände t. ex., att en adelsman
dömdes till lindrigt fängelsestraff för ett brott,
som han begått tillsammans med en ofrälse, men att
den senare blef hängd. Straffen voro liksom öfverallt
barbariska: 1766 blef en person bränd på bål, och
1770 användes stegling. Krigsväsendet hade liksom
allt annat förfallit. Officersplatserna bortgåfvos på
grund af börd och hade så ökats, att på en armé af
170,000 man räknades 60,000 officerare. F. var vid
tiden före revolutionen fullkomligt typiskt i fråga
om sociala förhållanden, såväl i godt som ondt. -
Till allt detta kom, att den allmänna välmågan
försvunnit. Handeln trycktes af onaturliga tullar
och monopol, som hämmade den inbördes samfärdseln i
F., jordbruket låg nere till följd af tunga skatter
samt de store godsegarnas förtryck. Samvetsfrihet
fanns icke, och folkupplysningen var nästan
ingen. Endast den ärfda vördnaden för det bestående
höll samhällsbyggnaden uppe. Men denna vördnad
försvann på grund af dels de grofva missbruken,
dels 1700-talets stora skriftställares ("de franske
filosoferna", "encyklopedisterna") fejd mot det
bestående. Den skepticism, som genom dem utbreddes,
skonade hvarken kyrkan eller staten. - Ludvig XVI
(1774-92), Ludvig XV:s sonson, besteg tronen med de
bästa föresatser att bringa ordning i detta kaos,
men saknade den därtill erforderliga kraften, och
hans förste förtrogne, den gamle Maurepas, förstod
ej tidens kraf. Åtskilligt gjordes dock. Parlamenten
återställdes, och finansförvaltningen anförtroddes
åt den duglige Turgot (1774-76), som dock genom
sin öfverdrifna sparsamhet stötte hofvet och därför
fick afsked. Efterträdaren Necker (1776-81) kunde
icke heller bringa reda i statsfinanserna. Sedan
Calonne (1783-87) bragt dem i ännu större oreda,
inkallades, 1787, en notabelförsamling (assemblée
des notables), medlemmar af den högre adeln och
det högre prästerskapet, hvilka konungen själf
utsåg. Då denna församling icke kunde förmås att
gifva några bevillningar, blef det nödvändigt att
inkalla les états généraux, riksständerna. Därmed
började ett nytt skede i F:s och Europas historia. -
Under denna inre oreda hade F. 1780-83 deltagit
i amerikanska frihetskriget (1775-83), hvarigenom
det vann Tobago, Senegal och några små för fisket
synnerligen viktiga öar vid Newfoundland, men
statsfinanserna ytterligare försämrades och den
revolutionära andan kraftigt utbreddes i F. Litt.:
Poirson, "Histoire du règne de Henri IV" (1865),
Weill, "Les théories sur le pouvoir royal" (1891),
Hanotaux, "Histoire du cardinal de Richelieu" (1893,
1903), Avenel, "Richelieu et la monarchie absolue"
(4 bd, 1884-90), Clamageran, "Histoire de l’impôt
en France" (1868), P. de Vaissiére, "Gentilshommes
campagnards de l’ancienne France" (1903), Picot,
"Histoire des états généraux" (2:a uppl., 1888),
Gaillardin, "Histoire du règne de Louis XIV" (6 bd,
1877-79), Voltaire, "Le siècle de Louis XIV" (1752),
Lemontey, "Histoire de la régence" (2 bd, 1832),
Jobez, "La France sous Louis XV" (6 bd, 1864-73),
Tocqueville, "L’ancien régime et la révolution"
(1856), samt Babeau, "Le village sous l’ancien régime"
(1879) och "La ville sous l’anden régime" (1884).
Franska revolutionen (1789-1792). Sedan
riksständerna samlats i Versailles (5 maj 1789),
togo dessa inom kort på grund af regeringens
svaghet och hofvets intransigens landets öde i
sin egen hand. Sedan de konstituerat sig till en
församling utan ståndsskillnad, nationalförsamling
(assemblée nationale), afskaffades 4 aug. 1789
alla privilegier under oerhörd entusiasm och under
intrycket af den på landsbygden härskande anarkien
samt Parispöbelns excesser (14 juli vid angreppet
på Bastiljen), som 5-6 okt. äfven frarntvungo
den kungliga familjens afresa till Paris. Denna
"konstituerande" nationalförsamling (la Constituante)
lyckades, efter oerhörda svårigheter med afseende
på sin egen organisation samt i trots af konungens
indirekta motstånd och hans misslyckade flykt till
Varennes, åstadkomma en författning (af 3 sept. 1791),
som gaf representationen hela lagstiftningsmakten
och inskränkte konungamaktens inflytande härvidlag
till suspensivt veto. Finansernas dåliga läge, den
ursprungliga orsaken till riksständernas inkallande,
sökte man afhjälpa genom utfärdande af anvisningar
för krono- och kyrkodomänerna, s. k. assignater,
hvilka skulle gälla som pengar. Den administrativa
indelningen omlades genom F:s fördelning i efter
naturliga gränser afmätta departement (dec. 1789). De
medborgerliga fri- och rättigheterna fastställdes
genom "förklaringen om människans rättigheter"
(se Déclaration des droits de l’homme). Rösträtten
utvidgades, jury infördes, folket fick rätt att
välja präster, och kyrkan erhöll en ny författning
(juli 1790). De två sistnämnda besluten gjorde
prästerna till revolutionens fiender. En stor del
(les prêtres réfractaires) vägrade aflägga ed på
den nya författningen, hvilket mot dem uppväckte
allmän förbittring. Äfven konungen ogillade de många
reformerna och sökte (juni 1791) att, liksom sina
bröder och många adelsmän (de s. k. emigranterna,
les émigrés), fly ur landet. Han blef dock ertappad,
återförd till Paris och, tills den nya författningen
blifvit till fullo utarbetad, suspenderad från sin
myndighet. 13 sept. 1791 godkände han författningen,
hvarpå församlingen åtskildes 30 sept.
I den vida mer radikala Lagstiftande församlingen
(assemblée législative; 1 okt. 1791-20 sept. 1792)
bestod vänstern af de republikanskt sinnade
jakobinerna (les jacobins), hvilka voro delade i
två fraktioner, de mera sansade, girondisterna (les
Girondins), och de ultraradikale jakobinerna, medan
högern utgjordes af de moderate konstitutionelle. -
Förhållandet till konungen blef mycket spändt. Han
misstänktes, som man sedan funnit, med rätta, för
att, jämte "emigranterna", söka egga grannstaterna
till krig mot F., och den af de republikanskt sinnade
girondisterna sammansatta ministären tvang konungen
att utfärda krigsförklaring mot Österrike och Preussen
(20 april 1792). De edvägrande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
