Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Frankrike
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
prästerna förvisades, och ett läger upprättades i
Paris’ närhet. Mot båda dessa beslut inlade konungen
veto. Samtidigt anryckte preussarna. Då deras
befälhafvare, Ferdinand af Braunschweig, utfärdade
ett oklokt manifest (25 juli 1792), utbröt i Paris ett
häftigt upplopp, riktadt mot konungen. Makten fråntogs
honom, han insattes jämte sin familj i Tempeltornet
(10 aug. 1792), och kommunalrådet i Paris (la commune
de Paris) ryckte till sig makten. Robespierre, Danton
och Marat voro de inflytelserikaste personerna. På
krigsrörelserna inverkade naturligtvis denna
omstörtning. La Fayette, som förde befälet, såg sig
nödsakad att (aug. 1792) fly öfver till fienden, och
Dumouriez blef hans efterträdare. Men denne kunde ej
hindra Ferdinands frammarsch. Oron bland de ledande
männen i Paris blef stor. En mängd för konungskhet
"misstänkta" häktades och mördades ("septembermorden",
les massacres de septembre), 1792. Den hotande faran
aflägsnades emellertid, ty Dumouriez tvang vid Valmy
(20 sept. 1792) fienden att vända om.
Republiken (1792-1804). Nationalkonventet (la
Convention nationale; 21 sept. 1792-26 okt. 1795),
som omedelbart efterträdde lagstiftande församlingen
.såsom folkrepresentation, var än mer radikalt till
sin sammansättning. Yttersta vänstern, kallad Berget
(la Montagne), som bestod af de rene jakobinerna,
blef snart det härskande partiet, ty det stödde
sig på Paris’ pöbel. Girondisterna uppträdde såsom
Berg-partiets motståndare; men emedan de vunno
hvarken de konstitutionelles eller demokraternas
understöd, kunde de ej länge fortsätta striden med
framgång. Mellan dessa partier stod centern, som
vanligen kallades Slätten (la Plaine) l. Träsket
(le Marais). Den hade ej några skarpt utpräglade
åsikter, utan understödde än det ena, än det andra
partiet. - Redan vid konventets första sammankomst
(21 sept. 1792) afskaffades konungadömet, och dagen
därpå utropades republiken. Konungen anklagades
inför konventet för stämplingar med fienderna, dömdes
till döden och afrättades (21 jan. 1793). Därefter
utbröt ett häftigt och långvarigt uppror i Vendée
emot den nya republiken, Marseille och Lyon reste
sig, och Toulon mottog t. o. m. en fientlig engelsk
besättning. England m. fl. stater började intaga en så
hotande ställning, att konventet förklarade dem krig
(1793). Därmed började de s. k. koalitionskrigen,
hvilka, stödda på Englands makt och rikedom, i
öfver tjugu år skulle sönderslita Europa. Utom emot
Österrike, Preussen och England fick F. i det första
koalitionskriget (1793-97) kämpa mot Holland, Spanien,
Portugal, Neapel och Rom. Framgången följde en tid
republikens vapen, och Dumouriez eröfrade i slutet af
1792 Belgien genom sin seger öfver österrikarna vid
Jemappes (6 nov. s. å.). Men hans anfall mot Holland
misslyckades, och slagen vid Neerwinden (mars 1793),
sökte han förmå armén till en kontrarevolution mot
jakobinväldet. Detta misslyckades, och han flydde
öfver till fienden. Konventet tillsatte då (6
april 1793), på Dantons förslag, för att med nödig
kraft kunna uppträda mot inre och yttre fiender,
det ryktbara Välfärdsutskottet (Comité de salut
public), som med nästan oinskränkt makt öfvertog
ledningen. Jakobinerna beskyllde girondisterna för att
ha stämplat med Dumouriez och förmådde konventet att
(2 juni) utvotera 32 af sina medlemmar, bland dem
de förnämste girondisterna. Yttersta vänstern blef
enväldig. I Välfärdsutskottet insattes Bergets
koryféer, med Robespierre i spetsen, och det
s. k. skräckväldet (la Terreur, 31 maj 1793-27 juli
1794) vidtog. Utskottet gick till väga med hänsynslös
stränghet och lät döma till döden en mängd verkliga
eller föregifna fiender till republiken. Bland
dem, som afrättades, var äfven Ludvig XVI:s gemål,
Marie-Antoinette (16 okt. 1793). Mot de inre och
yttre fienderna uppsattes stora härar, som underhöllos
genom utskrifning af lifsmedel. De utländske fienderna
tvungos att återtaga, och rojalisterna kufvades med
våld. En fanatisk omstörtning af samfundsförhållandena
företogs; en ny tidräkning infördes (börjande med 22
sept. 1792, republikens första dag), kristendomen
afskaffades, och i dess ställe infördes Förnuftets
dyrkan. - Robespierre blef småningom i själfva
verket F:s herre, men egde både inom och utom
Välfärdsutskottet en mängd fiender, som arbetade
på hans fall. Då han med våld sökte krossa dessa,
lyckades de förmå konventet att ställa honom utom
lagen, hvarefter han jämte sin broder, Couthon,
S:t Just, Fleuriot, Hanriot och en del andra af
hans anhängare i och utom Konventet giljotinerades
(revolutionen af 9 thermidor år II, 27 juli 1794). -
I kriget mot utlandet hade segern följt de franska
vapnen: Jourdan slog de kejserlige vid Fleurus
(26 juni 1794), hvarefter Pichegru inryckte i
Holland, som eröfrades (jan. 1795) och under namnet
Bataviska republiken ställdes i nära förbund med
den franska. Dessa framgångar förmådde Preussen
att sluta en separatfred i Basel (1795), som tills
vidare gaf F. vänstra Rhenstranden. Äfven Spanien
drog sig tillbaka (fred i Basel s. å.), och i slutet
af året ingick Österrike ett vapenstillestånd,
så att det hufvudsakligen blef England, som
fortsatte kriget. - Med Robespierres fall börjar
revolutionens återgång. De moderate fingo makten,
och jakobinernas försök att åter rycka den till
sig misslyckades fullständigt. Rojalisterna sökte
begagna sig af reaktionen till att återupprätta
konungadömet. Men det uppror, som de med anledning
däraf framkallade i Paris, nedslogs (13 vendémiaire
år IV = 5 okt. 1795) med kraft af Napoléon
Bonaparte. Konventet antog (5 fructidor år III =
22 aug. 1795) den s. k. direktorialförfattningen:
verkställande makten fördelades mellan fem direktorer
och den lagstiftande öfverlämnades åt två kamrar,
De gamles råd (Conseil des anciens) och De femhundras
råd (Conseil des cinq-cents), valda af alla fransmän,
som uppnått 21 års ålder och betalade skatt (se
Direktorium).
Direktorium (le Directoire, 27 okt. 1795-10
nov. 1799). F:s inre tillstånd var vid den nya
regeringens början mycket nedslående: laglöshet och
missbelåtenhet rådde öfverallt, jordbruket låg nere,
hungersnöd härjade, och en statsbankrutt stod för
dörren. Regeringen uppsköt väl denna genom utfärdande
af territorialmandat (anvisningar på statsjord), men
måste, då äfven dessas antal blef för stort, vägra (16
juli 1796) att mottaga dem som betalningsmedel. Med
England och Österrike fortsattes kriget. Det senare
landet anfölls både i Tyskland och Italien. Bonaparte,
som genom en rad lysande segrar bemäktigade sig hela
Lombardiet, tvang Österrike, genom freden i Campo
Formio (17 okt. 1797), att afträda till F. hela
Belgien, gifva F. löfte om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
