Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 8. Feiss - Fruktmögel / 1307-1308 (1908) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fredrik III den vise - Fredrik August I. Se August, kurfurstar af Sachsen 2 - Fredrik August II. Se August, kurfurstar af Sachsen 3 - Fredrik August I, konung af Sachsen - Fredrik August II, konung af Sachsen - Fredrik August III, konung af Sachsen - Fredrik, åtskilliga hertigar af Slesvig-Holstein-Sönderborg-Augustenborg Se Augustenborg, hertiglig släkt - Fredrik, tyska konungar. Se Fredrik, romerska kejsare - Fredrik III, tysk kejsare. Se Fredrik, kurfurstar af Brandenburg etc., 10 - Fredrik I Vilhelm Karl

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

husets sida, och sökte, ehuru fåfängt, förena dem
till gemensamt värn. Kejsar Maximilian visade flera
gånger sin ovilja mot F:s politik, men denne undvek
dock att med vapen söka sig upprättelse. Efter
Maximilians död (1519) blef F. riksvikarie, och
kejsarkronan blef honom erbjuden, men dess glans
lockade honom ej. Han genomdref tvärtom, att
Maximilians sonson Karl valdes till kejsare, ty han
ansåg, att endast denne hade makt nog att skydda
riket mot turkar och fransmän. Karl visade sig
emellertid föga tacksam, bl. a. därför att F. tog
Luther i sitt skydd och efter riksdagen i Worms
(1521) gömde honom undan hans förföljare på slottet
Wartburg. F. omfattade icke offentligen den nya
läran, men lät den fritt förkunnas i sitt land. Lifvad
af tidens vetenskapliga ifver, grundlade F. 1502
universitetet i Wittenberg och befordrade äfven på
andra sätt en högre bildnings allmännare spridande. Jfr
Kolde, "Friedrich der weise und die anfänge der reformation" (1881), och
Bruck, "Friedrich der weise als förderer der kunst" (1903).

4. F. August I. Se August, kurfurstar af Sachsen 2.

5. F. August II. Se August, kurfurstar af Sachsen 3.

6. F. August I, konung af Sachsen, såsom
kurfurste F. August III, den föregåendes sonson,
kurfursten Fredrik Kristians äldste son, f. 1750, d.
1827, efterträdde 1763 sin fader under sin farbroder
prins Xavers förmynderskap, blef 1768 myndig och
deltog 1778 å Preussens sida i bajerska tronföljdskriget.
Ehuru han hållit sig tillbaka från konventionen
i Pillnitz (1791), slöt han sig dock senare till
koalitionen mot Frankrike, men ingick 1796 ett
neutralitetsfördrag med denna makt, hvilket han
höll till 1806. Detta år uppträdde han på Preussens
sida mot Napoleon, men fick redan 11 dec. s. å. sig
fred beviljad. Då Napoleon dessutom skänkte honom
konungatiteln, och (i freden i Tilsit, 1807)
hertigdömet Warschau, syntes han med de starkaste
band vara förenad med Frankrikes härskare. Efter
fransmännens olyckliga fälttåg i Ryssland (1812–13)
öfvergaf han dock Napoleon, trädde åter på dennes
sida efter de allierades nederlag vid Lützen
(2 maj 1813), men lät till sist i slaget vid Leipzig
(okt. s. å.) sina trupper förråda Napoleon. Trots
detta förräderi förklarades han 19 okt. för de
förbundnes fånge. Hans rike minskades, genom
kongressens i Wien (1815) beslut, med tre femtedelar
af sitt omfång. Jfr
Bonnefons, "Un allié de Napoléon. Frédéric-Auguste" (1902).

7. F. August II, konung af Sachsen,
den föregåendes brorson och son till prins Maximilian,
f. 1797, d. genom följderna af ett olycksfall 9 aug.
1854, erhöll god undervisning i militära, juridiska
och framför allt i naturvetenskapliga ämnen.
Tillsammans med Goethe beskref han Flora marienbadensis
(utg. 1837). Efter att ha 1822 fått stämma i
geheimerådet kallades han af sin farbroder,
konung Anton, till medregent, 1830. Både som
medregent och såsom konung, från 6 juni 1836, förde
han regeringen i moderat-liberal anda, ända tills
1848–49 års revolution förmådde honom att kasta
sig i reaktionens armar. Som han afled barnlös,
efterträddes han af sin broder Johan. Jfr
Schladebach, "Friedrich August II" (1854).

8. F. August III, konung af Sachsen, den

föregåendes brorsons son och son till konung Georg,
föddes 25 maj 1865 i Dresden, egnade sig efter
studier i Strassburg och Leipzig åt militäryrket,
inträdde 1883 i sachsiska armén, där han 1898 blef
generallöjtnant, och 1893 i den preussiska, inom
hvilken han 1902 blef general af infanteriet och
befälhafvare för 12:e armékåren. På Sachsens tron
efterträdde han 15 okt. 1904 sin fader.

– F. August ingick 21 nov. 1891 äktenskap med
ärkehertiginnan Lovisa af Toscana, f. 2 sept. 1870,
och hade med henne tre söner – den äldste, kronprins
Georg, är född 15 jan. 1893 – och två
döttrar. Deras äktenskap upplöstes emellertid
11 febr. 1903 till följd af hennes äktenskapsbrott
med den belgiske språkläraren André Giron, och hon
erhöll i juli s. å. af konung Georg titeln grefvinna af
Montignoso. Hennes 4 maj 1903 födda dotter Pia
Monica har af F. August erkänts som hans äkta barn
och öfverlämnades hösten 1907 till konungen för att
uppfostras, sedan grefvinnan vigt sig vid en italiensk
musiker Toselli.

1–7. ^{J. F. N.}* 8. ^{V. S–g.}

Fredrik (da. Frederik), åtskilliga hertigar af
Slesvig-Holstein-Sönderborg-Augustenborg.
Se Augustenborg, hertiglig släkt.

Fredrik, tyska konungar. Se Fredrik, romerska kejsare.

Fredrik III, tysk kejsare. Se Fredrik, kurfurstar af
Brandenburg etc., 10.

Fredrik (ty. Friedrich) I Vilhelm Karl, konung
af Württemberg, f. 1754, d. 1816, var son till
hertig Fredrik Eugen af Württemberg, tjänade i
sin ungdom i preussiska armén, där han avancerade
till generalmajor, var sedermera anställd i rysk
tjänst, blef generallöjtnant samt var 1783–87
guvernör i ryska delen af Finland. Efter sin
faders död i dec. 1797 blef F. regerande hertig af
Württemberg, deltog i början ifrigt i kriget mot
fransmännen, men flydde 1800 med alla sina kassor
till Wien, där han stannade till freden i Lunéville
(1801). Från denna tid visade han sig vänligare
stämd emot Frankrike och erhöll såsom belöning
därför i "riksdeputationens hufvudbeslut" (1803)
flera områden och kurfurstevärdighet. F. tvangs af
Napoleon att förena sig med honom i kriget mot tredje
koalitionen (1805) och erhöll därför i Pressburgfreden
(s. å.) konungatitel och nya områden. Genom despotisk
styrelse och slösaktig hofhållning förtryckte och
utarmade han sitt olyckliga land. Med Napoleon
förband F. sig närmare, då han bortgifte sin dotter
Katarina med Jérôme Bonaparte. Han deltog sedan på
Napoleons sida i dennes tyska och ryska fälttåg ända
till nov. 1813, då han öfvergick till de allierade
mot villkor att få konungavärdigheten och landets
gränser bekräftade. Med det af Wienkongressen skapade
Tyska förbundet var han mycket missnöjd, enär det
måste minska hans oberoende, hvarför han först i
sept. 1815 undertecknade förbundsakten. Jfr
Pfister, "König Friedrich von

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>