Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Frossa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
inställer sig ofta våldsam svettning, hvarunder
febern försvinner lika hastigt, som den kommit, och
patienten blir åter fullkomligt välmående. Undersökes
nu den sjukes blod strax före eller i början af
feberanfallet, påträffas en stor mängd plasmodier,
fullt utvuxna och stadda i delning, efter febern
däremot en mängd små runda "unga" parasiter;
fullföljas blodundersökningarna, finner man,
huru dessa unga plasmodier, enhvar i sin röda
blodkropp, växa och bli allt större, och 48 timmar
efter sedan de uppkommit genom delning af den
förra generationen af utvuxna plasmodier, äro de
själfva färdiga att dela sig. Nu uppkommer ett nytt
feberanfall, som sålunda börjar 48 timmar efter det
föregåendes början. Så fortgår det undan för undan
med regelbundna feberanfall och lika regelbundna
mellantider af välbefinnande, hvarje ny delning
af plasmodierna åtföljes af ett nytt feberanfall.
Öfverlämnas sjukdomen åt sig själf, bli anfallen
småningom kortare och lindrigare och upphöra till
sist; en kortare eller längre feberfri tid följer, men
vanligen inställer sig ett eller flera recidiv. Det
enskilda feberanfallet är vid denna form af frossa
aldrig lifsfarligt, men däremot efterlämnar sjukdomen
ofta ganska långvarig blodbrist - vid hvarje anfall
förstöres en mängd röda blodkroppar - och kan stundom
bli kronisk. Särskildt om samma person, hvilket i
frosstrakter ingalunda är sällsynt, ådrager sig ny
smitta, kan till sist ett döden förorsakande allmänt
kraftförfall inställa sig (malariakakexi). Redan här
må påpekas det ju tämligen allbekanta förhållandet,
att vi i kinabarken ega ett specifikt, synnerligen
verksamt botemedel mot frossa, såväl mot den nu
beskrifna som mot de öfriga formerna. Ett viktigt
villkor för framgång är emellertid, att kinan gifves
i rätt tid (5-6 timmar före anfallets början); kinan
inverkar nämligen hufvudsakligen på de i delning
stadda parasiterna. - Tredjedagsfrossans parasit
kallas Plasmodium malariæ i inskränkt bemärkelse;
den behöfver för sin utveckling 72 i stället för
48 timmar, och på grund häraf följa feberanfallen
med mellantider på 72 timmar, patienten "fryser"
och får feber hvar tredje i stället för hvarannan
dag. För öfrigt är förloppet väsentligen detsamma
som vid hvarannandagsfrossa, dock i flera afseenden
svårare än vid denna; hvarje anfall är visserligen
i och för sig ofarligt, men kronisk malaria och
kakexi uppkomma oftare. - Förr särskilde man som en
själfständig sjukdom äfven en s. k.
hvarjedagsfrossa, men senare undersökningar ha visat,
att denna sjukdom endast är en särskild form af
någondera af de föregående; 2 generationer af
hvarannandags- eller 3 af tredjedagsfrossans
parasiter ha börjat sin utveckling i blodet med 24
timmars mellantid. - Den tropiska malarians parasit
kallas Plasmodium immaculatum. Principiellt förlöper
sjukdomen på samma sätt som de öfriga formerna af
frossa, d. v. s. med typiska feberanfall, som följa
efter hvarandra, betingade af plasmodiernas delning,
men dels komma dessa ofta så nära hvarandra, att ett
anfall börjar, innan det näst föregående fullständigt
upphört, dels följa de ej fullt regelbundet - från
delning till delning förlöper ibland kortare, ibland
längre tid -, hvadan hela sjukdomsbilden ej blir så
typisk. Sjukdomen är vidare ojämförligt farligare än
hvarannan- och
tredjedagsfrossorna; de enskilda anfallen äro i hög
grad lifsfarliga, kronisk malaria och kakexi följa
i en stor mängd fall. Den tropiska malarian är för
stora delar af jordklotet på en gång den vanligaste
och den farligaste af alla på platsen förekommande
sjukdomar - för européerna det kanske svåraste af alla
de hinder, som ställa sig i vägen för tillgodogörandet
af tropikernas rikedomar.
Stundom förorsaka malariaparasiterna ännu mestadels
ganska outredda sjukdomstillstånd, som erbjuda föga
likhet med de ofvan beskrifna, s. k. larverad
malaria; i sådana fall uppträda periodiskt enstaka
symtom från det ena eller andra organet, med eller
utan feberstegring; vanligast är en periodisk
ansiktsneuralgi.
Icke blott de olika malariaparasiternas utveckling
inom människokroppen är oss på det hela synnerligen
väl bekant; äfven deras tillvaro utanför densamma har
på den sista tiden blifvit grundligt utforskad. Om ej
med visshet, så med mycket stor sannolikhet kunna vi
påstå, att malariaplasmodier förekomma hvarken i luft,
vatten eller jord, utan endast i människokroppen och
hos vissa myggor, de s. k. Anophelesmyggorna. När en
människa smittas med malaria, sker det (sannolikt
alltid, säkert i flertalet fall) genom stick af en
mygga, som någon tid, i regel omkr. 10 dagar tidigare,
sugit blod af en annan malariasjuk människa. Vi
känna tämligen i detalj gången af malariaparasitens
utveckling inom myggan och ha vunnit en mängd viktiga
kunskaper om Anophelesmyggornas förhållande och
existensvillkor.
Upptäckten, att malariaparasiterna kunna existera
endast under en oafbruten cirkulation från en
människa till en mygga och från en mygga till en
människa - den s. k. malaria-moskito-läran - har
gifvit oss förklaringen på en mängd redan långt
tidigare dels genom småningom vunnen erfarenhet,
dels genom skarpsinnig epidemiologisk forskning
fastställda rön angående villkoren och betingelserna
för malarians uppträdande och spridning. Malaria
förekommer ej i de kalla länderna, och nya
sjukdomsfall uppträda i de tempererade endast under
vissa årstider, emedan myggorna endast vid en viss,
ganska hög temperatur kunna vidare utveckla insugna
malariaparasiter. Malaria förekommer framför allt i
sumpiga trakter, därför att mygglarverna utvecklas
väsentligen i stillastående vattensamlingar. Man
ådrager sig malaria vida lättare om natten än om
dagen, emedan de flesta Anophelesarterna flyga om
natten, men ej om dagen. Sjukdomen förekommer mer
på landet än i välordnade städer på grund däraf,
att för larverna nödvändiga vattensamlingar i de
senare äro jämförelsevis sällsynta - kanaler med
stillastående vatten göra många städer mygg- och
malariarika. Gräfningsarbeten i jorden framkalla
ej sällan malariaepidemier därigenom, att de ofta
gifva upphof till otaliga små vattengölar, som bli
kläckningsställen för mygglarver m. m. m. m.
Malaria-moskito-läran har därvid också visat vägen
till sjukdomens framgångsrika bekämpande. Det gäller å
ena sidan att utrota Anophelesmyggorna eller att i
största möjliga mån skydda sig mot deras stick, å den
andra att utrota malariaparasiterna hos människan. I
malarialänderna och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
