NORDISK FAMILJEBOK KONVERSATIONSLEXIKON REALENCYKLOPEDI Tryckt den 11/3 08 Fruktodling, trädg., i den betydelse, som man hos oss gifver detta ord, nämligen odlingen af vissa trädfrukter, såsom äpplen, päron, plommon, körsbär, delvis äfven persikor, aprikoser och möjligen ännu några andra fruktslag, bedrifves som näringsgren öfver större delen af Europa, Förenta staterna i Nord-Amerika, Syd-Australien samt vissa delar af Asien (Japan) och Afrika (Kaplandet). I varmare klimat trifvas ej våra fruktträd, hvarför de där ersättas af tropiska fruktslag. Odlingen af de förstnämnda frukterna går långt tillbaka i tiden. De talrika lämningar af äpplen, päron och körsbär, som man påträffat i de schweiziska pålbyggnaderna (från tiden för den yngre stenåldern, bronsåldern och tidigaste järnåldern), ha antagits åtminstone delvis förskrifva sig från odlade träd, men denna åsikt torde ännu tarfva säkrare bevis. I Grekland odlades emellertid redan omkr. 300 f. Kr. plommon, sötkörsbär samt flera olika äppel- och päronsorter, hvilka snart spriddes till Italien. Surkörsbärsträdet skall af Lucullus ha införts till Rom omkr. 50 f. Kr., och 100 år senare omnämner Plinius inemot 100 i Italien odlade sorter af äpplen, päron, plommon och körsbär. Under Roms storhetstid stod fruktodlingen högt, men sjönk i betydelse under medeltiden; då bedrefs den hufvudsakligen vid klostren och utbreddes af munkarna. Under nyare tiden gick fruktodlingen långsamt, men säkert framåt, tills den slutligen på 1800-talet hastigt nådde en hög utveckling i de flesta kulturländer. Till Sverige infördes fruktodlingen troligtvis med munkarna på 1000- eller 1100-talet. Äfven om den under medeltiden stod högst i flor vid och närmast omkring de större klostren, måste den dock ha vunnit en icke så ringa utbredning på landsbygden, då fruktträdgårdar flerstädes omnämnas i de gamla landskapslagarna, som stadgade stränga straff för åverkan i dem. Under nyare tiden stegrades äfven hos oss intresset alltmera för fruktodlingen. Dennas framsteg hämmades dock af åtskilliga afbrott, icke blott förorsakade af oroliga tider eller perioder af allmän tillbakagång, utan äfven af enstaka års förhärjande vintrar. Sålunda bortfröso de allra flesta fruktträden i hela riket under vintern 1708-09, efter hvilken tid fruktodlingen endast helt långsamt kunde uppnå sin forna betydelse. Med de förbättrade odlingsmetoderna och den allmänt stigande välmågan under senare delen af 19:e årh. har fruktproduktionen inom landet ökats särdeles hastigt. Den svenska fruktodlingen har befordrats i synnerhet genom hushållningssällskapens understöd. Dels ha dessa utdelat fruktträd till mindre bemedlade personer, än gratis, än för mycket lågt pris, dels ha de anställt länsträdgårdsmästare (trädgårdskonsulenter), som tillhandagått fruktodlare med råd och biträde, dels ha de äfven anordnat fruktutställningar samt uppmuntrat bildandet af fruktodlarföreningar. Äfven Sveriges pomologiska förening, som stiftades 1900, har verksamt understödt fruktodlingen, bl. a. genom att befrämja frukthandelns ordnande, genom utställningar o. s. v. Äfven de på senaste tid flerstädes i landet bildade fruktodlarföreningarna, som omfatta smärre områden af en eller annan socken, ha visat sig vara egnade att hastigt uppdrifva fruktodlingen. Ehuru fruktodling bedrifves i alla landskap inom Svea och Göta land och dessutom utefter kusten af Bottniska viken ända till Piteå (äfven på enstaka platser i Jämtland), är densamma af större ekonomisk betydelse blott inom de mera gynnade delarna af landet, i synnerhet Göta lands kust- och kalktrakter. Öfverallt inom landet, där fruktodling kan bedrifvas, är äppelträdet det viktigaste bland fruktträden. Päron och plommon planteras visserligen så långt norrut som i Gäfletrakten, södra Dalarna och södra Värmland, men odlas i större skala endast i sydligare Sverige. Sötkörsbärens odling är lönande nästan endast i södra och mellersta Sveriges kalktrakter. Surkörsbären odlas med större eller mindre framgång lika långt norrut som äppelträden. Persikor och aprikoser fordra hos oss spaljé. Rörande de viktigaste sorter, som hos oss odlas af de olika fruktslagen, hänvisas till hvart och ett af de senare. Vid val af läge för fruktträdsodling föredrages mot s. sakta sluttande mark. Platser kända för frostländighet böra undvikas. Vindskydd i form af berg, kullar eller skogar, helst barrskogar, är önskligt i n, och v. Bästa jordmån är myllrik lerjord, gärna rätt stenbunden. De flesta jordslag med undantag af alltför torr sand, styf och mager lera samt ren torfjord kunna dock med större eller mindre fördel användas för fruktodling. Äppel- och körsbärsträd