Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fruktodling ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
NORDISK FAMILJEBOK
KONVERSATIONSLEXIKON
REALENCYKLOPEDI
Tryckt den 11/3 08
Fruktodling, trädg., i den betydelse, som man
hos oss gifver detta ord, nämligen odlingen af
vissa trädfrukter, såsom äpplen, päron, plommon,
körsbär, delvis äfven persikor, aprikoser och
möjligen ännu några andra fruktslag, bedrifves
som näringsgren öfver större delen af Europa,
Förenta staterna i Nord-Amerika, Syd-Australien
samt vissa delar af Asien (Japan) och Afrika
(Kaplandet). I varmare klimat trifvas ej våra
fruktträd, hvarför de där ersättas af tropiska
fruktslag.
Odlingen af de förstnämnda frukterna går långt
tillbaka i tiden. De talrika lämningar af
äpplen, päron och körsbär, som man påträffat
i de schweiziska pålbyggnaderna (från tiden
för den yngre stenåldern, bronsåldern och
tidigaste järnåldern), ha antagits åtminstone
delvis förskrifva sig från odlade träd, men
denna åsikt torde ännu tarfva säkrare bevis. I
Grekland odlades emellertid redan omkr. 300
f. Kr. plommon, sötkörsbär samt flera olika
äppel- och päronsorter, hvilka snart spriddes
till Italien. Surkörsbärsträdet skall af
Lucullus ha införts till Rom omkr. 50 f. Kr.,
och 100 år senare omnämner Plinius inemot
100 i Italien odlade sorter af äpplen, päron,
plommon och körsbär. Under Roms storhetstid stod
fruktodlingen högt, men sjönk i betydelse under
medeltiden; då bedrefs den hufvudsakligen vid
klostren och utbreddes af munkarna. Under nyare
tiden gick fruktodlingen långsamt, men säkert
framåt, tills den slutligen på 1800-talet hastigt
nådde en hög utveckling i de flesta kulturländer.
Till Sverige infördes fruktodlingen troligtvis
med munkarna på 1000- eller 1100-talet. Äfven
om den under medeltiden stod högst i flor vid
och närmast omkring de större klostren, måste
den dock ha vunnit en icke så ringa utbredning
på landsbygden, då fruktträdgårdar flerstädes
omnämnas i de gamla landskapslagarna, som
stadgade stränga straff för åverkan i dem. Under
nyare tiden stegrades äfven hos oss intresset
alltmera för fruktodlingen. Dennas framsteg
hämmades dock af åtskilliga afbrott, icke blott
förorsakade af oroliga tider eller perioder af
allmän tillbakagång, utan äfven af enstaka års
förhärjande vintrar. Sålunda bortfröso de allra
flesta fruktträden i hela riket under vintern
1708-09, efter hvilken tid fruktodlingen
endast helt långsamt kunde uppnå sin forna
betydelse. Med de förbättrade odlingsmetoderna
och den allmänt stigande välmågan under
senare delen af 19:e årh. har fruktproduktionen
inom landet ökats särdeles hastigt.
Den svenska fruktodlingen har befordrats
i synnerhet genom hushållningssällskapens
understöd. Dels ha dessa utdelat fruktträd
till mindre bemedlade personer, än gratis,
än för mycket lågt pris, dels ha de anställt
länsträdgårdsmästare (trädgårdskonsulenter),
som tillhandagått fruktodlare med råd
och biträde, dels ha de äfven anordnat
fruktutställningar samt uppmuntrat bildandet
af fruktodlarföreningar. Äfven Sveriges
pomologiska förening, som stiftades 1900,
har verksamt understödt fruktodlingen,
bl. a. genom att befrämja frukthandelns
ordnande, genom utställningar o. s. v. Äfven
de på senaste tid flerstädes i landet bildade
fruktodlarföreningarna, som omfatta smärre
områden af en eller annan socken, ha visat sig
vara egnade att hastigt uppdrifva fruktodlingen.
Ehuru fruktodling bedrifves i alla landskap inom
Svea och Göta land och dessutom utefter kusten
af Bottniska viken ända till Piteå (äfven på
enstaka platser i Jämtland), är densamma af
större ekonomisk betydelse blott inom de mera
gynnade delarna af landet, i synnerhet Göta
lands kust- och kalktrakter.
Öfverallt inom landet, där fruktodling kan
bedrifvas, är äppelträdet det viktigaste
bland fruktträden. Päron och plommon
planteras visserligen så långt norrut som i
Gäfletrakten, södra Dalarna och södra Värmland,
men odlas i större skala endast i sydligare
Sverige. Sötkörsbärens odling är lönande
nästan endast i södra och mellersta Sveriges
kalktrakter. Surkörsbären odlas med större
eller mindre framgång lika långt norrut som
äppelträden. Persikor och aprikoser fordra hos
oss spaljé. Rörande de viktigaste sorter, som
hos oss odlas af de olika fruktslagen, hänvisas
till hvart och ett af de senare.
Vid val af läge för fruktträdsodling föredrages
mot s. sakta sluttande mark. Platser kända för
frostländighet böra undvikas. Vindskydd i form
af berg, kullar eller skogar, helst barrskogar,
är önskligt i n, och v. Bästa jordmån är myllrik
lerjord, gärna rätt stenbunden. De flesta
jordslag med undantag af alltför torr sand,
styf och mager lera samt ren torfjord kunna
dock med större eller mindre fördel användas
för fruktodling. Äppel- och körsbärsträd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
