Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fruktodling ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fruktos
fördraga lättare än andra en torr och lös
sandjord, medan päronträden i nödfall kunna odlas
på styfvare lerjord, som knappast skulle lämpa
sig för andra träd. - Då fruktträden äro ytterst
känsliga för jordens fuktighetshalt, fordra
de för sin trefnad en effektiv dränering, där
jorden icke af naturen är lagom fuktig. Marken
bör därför i de flesta fall täckdikas. För
att blifva fullt lämplig för fruktträden bör
jorden redan före planteringen beredas, hvarvid
gäller att befria den från svårare ogräs samt
att genom bearbetning luckra den till visst
djup. Bäst sker det senare genom djupgräfning
(se d. o.), men på grund af de dryga kostnaderna
härför utföres detta arbete vanligen blott på
smärre områden, där mera intensiv fruktodling
skall bedrifvas. På jord med godartad, ej för
hård alf kan en djupare bearbetning af jorden
underlåtas. Styfvare jord lättas upp genom
inblandning af myllrika ämnen. Alla fruktträd och
i synnerhet stenfruktträd ha stort behof af kalk,
som därför bör tillföras i riklig mängd.
Förr planterades fruktträden mest utefter sidorna
af fyrkantiga kvarter i köksträdgårdar, medan
man numera helst planterar ut dem på större eller
mindre fält, där marken under dem endast till en
början upptages af köksväxter eller bärbuskar,
för att sedermera hällas öppen och fri från alla
underkulturer. Mindre ofta förekommer hos oss
fruktodling med landtbruksväxter som bikultur;
däremot låter man flerstädes jorden få växa igen
med gräsvall, ehuru detta menligt inverkar på
trädens trefnad. Man har upprepade gånger sökt
införa odling af fruktträd utefter landsvägar och
järnvägar, ett i mellersta Europa mycket användt
planteringssätt, som emellertid torde ha små
förutsättningar till framgång hos oss. Fruktträd,
som behöfva mera värme, odlas med fördel intill
sydsidan af väggar, murar eller plank, vid hvilka
de utbredas och fästas (se Spaljé). I större
trädgårdar förekommer äfven odling af finaste
sorters fruktträd i kruka (se D r i f-ni n g 4).
Fruktträden planteras helst i april och maj
månader. På torrare mark kan med fördel planteras
äfven i senare hälften af sept. eller början
af okt. Planteringens rätta utförande är af
största betydelse för trädens framtida trefnad. -
Till plantering användas helst fruktträd i en
ålder af 2-4 år. Åtgången af träd beräknas pr
har till 400, om det på senare år mest använda
planteringssättet begagnas, då man sätter träden
med 5 m. afstånd och låter hvarannan rad utgöras
af dvärgträd, hvarannan af omväxlande stam-
och dvärgträd, med beräkning att dvärgträden
om 20-25 år skola borttagas. I planteringar
af ensartade träd beräknas 8-12 m. afstånd för
äppel-, päron- och sötkörsbärsträd, 4-6 ra. för
dvärgträd (se d. o.) af äpplen och päron samt
för surkörsbärsträd, 5-8 m. för plommon.
Sedan fruktträden stått på platsen omkr. ett
år, bör beskärning af dem företagas. Sådan den
utföres på unga träd, afser beskärningen att
gifva trädet en regelbunden och ändamålsenlig
form och att dana en hållfast stomme af grenar i
den unga kronan. Den för vårt land lämpligaste
trädformen, pyramidformen, bildas på det
sätt, att genom kronan uppdrages en lodrät
stamförlängning, från hvilken sidogrenar åt
alla håll utgå. Under flera års tid upprepas en
regelbunden beskärning hvarje vinter för vidare
utbildning af trädets krona. Alla skott, som
icke behöfvas för att bilda grenstommen,
inkortas mycket starkt för att bilda "fruktved",
d. v. s. korta grenar, som förr eller senare bära
frukt. Genom fruktvedsbeskärningen påskyndas och
ökas trädens bördighet. De första årens mera
regelbundna beskärning efterträdes sedermera
af en gallring, d. v. s. borttagande af för
tätt sittande grenar. Gamla träd "föryngras"
därigenom, att grenarna starkt inkortas, så att
en ny krona framtvingas.
Fruktträdens skötsel består för öfrigt
förnämligast i luckring och bearbetning af
jorden under dem samt gödsling. Unga träd
gödslas med naturliga gödslingsämnen, åt
äldre träd gifves antingen naturlig gödsel
eller, för att befordra bördigheten, kali-
och fosforsyrehaltiga ämnen samt kalk. För
att skyddas mot svampangrepp och befrias från
lafvar besprutas träden med bordeauxvätska (se
d. o.). Vid angrepp af skadeinsekter besprutas
träden med kejsargrönt-vätska (se C h e i m a
t o b i a) eller kvassiamfusion (i synnerhet
mot bladlöss).
Den rätta tidpunkten för fruktens skördande måste
med noggrannhet iakttagas, för att frukten skall
få sitt fulla värde. Aftages frukten i förtid,
hindras den från att uppnå sin rätta utbildning;
plockas den för sent, går en del förlorad genom
att falla af, åtminstone den tidigare frukten
fördrager med svårighet transport, senare
frukt skadas af frost o. s. v. Skördandet
af frukten är ett arbete, som kräfver stor
omsorg, emedan skador lätt uppkomma genom
vårdslös behandling. För att betinga högsta
möjliga pris undergår den till salu afsedda
frukten en noggrann sortering i tre eller flera
kvaliteter. Försändning af frukt sker i korgar
(hufvudsakligen lämpliga för stenfrukter),
tunnor eller lådor. Numera begagnas en bestämd
för hela landet antagen lådtyp i tre storlekar,
rymmande ung. 25, 50 och 100 1. frukt. Frukten
nedpackas hvarfvis mellan lager af träull,
finare frukt inlindas därjämte i silkespapper.
Vid större fruktträdgårdar finnas i regel
särskilda fruktförvaringsrum, väl ombonade, för
att eldning i dem skall undvikas. Frukt förvaras
bäst i mörker och vid låg, jämn temperatur
(+ 2-6°) i icke för torr luft, då den eljest
skrumpnar.
Litt.: 0. Eneroth, "Handbok i svensk
pomologi" (1864-66; ny uppl., omarbetad af
A. Smirnoff,. 1896-1902), "Sveriges pomologiska
förenings årsskrifter" (från 1900), E. Abelin,
"Om frukt och fruktträdsodling" (2:a uppl. 1906),
N. Dahlmark, "Fruktträd och bärbuskar" (1903),
G. Lind, "Fruktodling i täppan och på fältet"
(1907). C. G. D.
Fruktos, Fruktsocker, Levulos, kem., en sockerart
med 6 kolatomer, innehållande en ketongrupp
(ketohexos), H2 C(OH)-CO-(CH : OH)3 . CH2
OH, förekommer i tre stereoisomera former,
af hvilka den, som jämte drufsocker uppstår
vid rörsockrets spjälkning, kallas d-fruktos
på grund af sitt nära samband med d-glukos. Den
vrider det polariserade ljusets plan åt vänster
och kallades därför förr le-vulos (af lat. lævus,
vänster); d-fruktos kristalliserar med svårighet
i hårda, vattenfria krustor af smältp. 95°. Den
förekommer jämte drufsocker såsom invert-socker i
honing och en mängd söta frukter. Utom d-fruktos
finnes en optiskt motsatt l-fruktos samt den
optiskt inaktiva f- 1. dl-fruktosen. Denna har
erhållits syntetiskt dels ur akroleinbromid
(öfver glycerin-aldehyd och dioxiaceton)
och kallas då a-akros, dels ur formaldehyd
(se d. o.). P. T. C. (H. E.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
