Fruktos fördraga lättare än andra en torr och lös sandjord, medan päronträden i nödfall kunna odlas på styfvare lerjord, som knappast skulle lämpa sig för andra träd. - Då fruktträden äro ytterst känsliga för jordens fuktighetshalt, fordra de för sin trefnad en effektiv dränering, där jorden icke af naturen är lagom fuktig. Marken bör därför i de flesta fall täckdikas. För att blifva fullt lämplig för fruktträden bör jorden redan före planteringen beredas, hvarvid gäller att befria den från svårare ogräs samt att genom bearbetning luckra den till visst djup. Bäst sker det senare genom djupgräfning (se d. o.), men på grund af de dryga kostnaderna härför utföres detta arbete vanligen blott på smärre områden, där mera intensiv fruktodling skall bedrifvas. På jord med godartad, ej för hård alf kan en djupare bearbetning af jorden underlåtas. Styfvare jord lättas upp genom inblandning af myllrika ämnen. Alla fruktträd och i synnerhet stenfruktträd ha stort behof af kalk, som därför bör tillföras i riklig mängd. Förr planterades fruktträden mest utefter sidorna af fyrkantiga kvarter i köksträdgårdar, medan man numera helst planterar ut dem på större eller mindre fält, där marken under dem endast till en början upptages af köksväxter eller bärbuskar, för att sedermera hällas öppen och fri från alla underkulturer. Mindre ofta förekommer hos oss fruktodling med landtbruksväxter som bikultur; däremot låter man flerstädes jorden få växa igen med gräsvall, ehuru detta menligt inverkar på trädens trefnad. Man har upprepade gånger sökt införa odling af fruktträd utefter landsvägar och järnvägar, ett i mellersta Europa mycket användt planteringssätt, som emellertid torde ha små förutsättningar till framgång hos oss. Fruktträd, som behöfva mera värme, odlas med fördel intill sydsidan af väggar, murar eller plank, vid hvilka de utbredas och fästas (se Spaljé). I större trädgårdar förekommer äfven odling af finaste sorters fruktträd i kruka (se D r i f-ni n g 4). Fruktträden planteras helst i april och maj månader. På torrare mark kan med fördel planteras äfven i senare hälften af sept. eller början af okt. Planteringens rätta utförande är af största betydelse för trädens framtida trefnad. - Till plantering användas helst fruktträd i en ålder af 2-4 år. Åtgången af träd beräknas pr har till 400, om det på senare år mest använda planteringssättet begagnas, då man sätter träden med 5 m. afstånd och låter hvarannan rad utgöras af dvärgträd, hvarannan af omväxlande stam- och dvärgträd, med beräkning att dvärgträden om 20-25 år skola borttagas. I planteringar af ensartade träd beräknas 8-12 m. afstånd för äppel-, päron- och sötkörsbärsträd, 4-6 ra. för dvärgträd (se d. o.) af äpplen och päron samt för surkörsbärsträd, 5-8 m. för plommon. Sedan fruktträden stått på platsen omkr. ett år, bör beskärning af dem företagas. Sådan den utföres på unga träd, afser beskärningen att gifva trädet en regelbunden och ändamålsenlig form och att dana en hållfast stomme af grenar i den unga kronan. Den för vårt land lämpligaste trädformen, pyramidformen, bildas på det sätt, att genom kronan uppdrages en lodrät stamförlängning, från hvilken sidogrenar åt alla håll utgå. Under flera års tid upprepas en regelbunden beskärning hvarje vinter för vidare utbildning af trädets krona. Alla skott, som icke behöfvas för att bilda grenstommen, inkortas mycket starkt för att bilda "fruktved", d. v. s. korta grenar, som förr eller senare bära frukt. Genom fruktvedsbeskärningen påskyndas och ökas trädens bördighet. De första årens mera regelbundna beskärning efterträdes sedermera af en gallring, d. v. s. borttagande af för tätt sittande grenar. Gamla träd "föryngras" därigenom, att grenarna starkt inkortas, så att en ny krona framtvingas. Fruktträdens skötsel består för öfrigt förnämligast i luckring och bearbetning af jorden under dem samt gödsling. Unga träd gödslas med naturliga gödslingsämnen, åt äldre träd gifves antingen naturlig gödsel eller, för att befordra bördigheten, kali- och fosforsyrehaltiga ämnen samt kalk. För att skyddas mot svampangrepp och befrias från lafvar besprutas träden med bordeauxvätska (se d. o.). Vid angrepp af skadeinsekter besprutas träden med kejsargrönt-vätska (se C h e i m a t o b i a) eller kvassiamfusion (i synnerhet mot bladlöss). Den rätta tidpunkten för fruktens skördande måste med noggrannhet iakttagas, för att frukten skall få sitt fulla värde. Aftages frukten i förtid, hindras den från att uppnå sin rätta utbildning; plockas den för sent, går en del förlorad genom att falla af, åtminstone den tidigare frukten fördrager med svårighet transport, senare frukt skadas af frost o. s. v. Skördandet af frukten är ett arbete, som kräfver stor omsorg, emedan skador lätt uppkomma genom vårdslös behandling. För att betinga högsta möjliga pris undergår den till salu afsedda frukten en noggrann sortering i tre eller flera kvaliteter. Försändning af frukt sker i korgar (hufvudsakligen lämpliga för stenfrukter), tunnor eller lådor. Numera begagnas en bestämd för hela landet antagen lådtyp i tre storlekar, rymmande ung. 25, 50 och 100 1. frukt. Frukten nedpackas hvarfvis mellan lager af träull, finare frukt inlindas därjämte i silkespapper. Vid större fruktträdgårdar finnas i regel särskilda fruktförvaringsrum, väl ombonade, för att eldning i dem skall undvikas. Frukt förvaras bäst i mörker och vid låg, jämn temperatur (+ 2-6°) i icke för torr luft, då den eljest skrumpnar. Litt.: 0. Eneroth, "Handbok i svensk pomologi" (1864-66; ny uppl., omarbetad af A. Smirnoff,. 1896-1902), "Sveriges pomologiska förenings årsskrifter" (från 1900), E. Abelin, "Om frukt och fruktträdsodling" (2:a uppl. 1906), N. Dahlmark, "Fruktträd och bärbuskar" (1903), G. Lind, "Fruktodling i täppan och på fältet" (1907). C. G. D. Fruktos, Fruktsocker, Levulos, kem., en sockerart med 6 kolatomer, innehållande en ketongrupp (ketohexos), H2 C(OH)-CO-(CH : OH)3 . CH2 OH, förekommer i tre stereoisomera former, af hvilka den, som jämte drufsocker uppstår vid rörsockrets spjälkning, kallas d-fruktos på grund af sitt nära samband med d-glukos. Den vrider det polariserade ljusets plan åt vänster och kallades därför förr le-vulos (af lat. lævus, vänster); d-fruktos kristalliserar med svårighet i hårda, vattenfria krustor af smältp. 95°. Den förekommer jämte drufsocker såsom invert-socker i honing och en mängd söta frukter. Utom d-fruktos finnes en optiskt motsatt l-fruktos samt den optiskt inaktiva f- 1. dl-fruktosen. Denna har erhållits syntetiskt dels ur akroleinbromid (öfver glycerin-aldehyd och dioxiaceton) och kallas då a-akros, dels ur formaldehyd (se d. o.). P. T. C. (H. E.)