kostighet. 1662 förvandlades kollegiet till ett prästseminarium för skotska katoliker, i hvilken egenskap det egde bestånd ända till 1789 års revolution, då alla dylika inrättningar upphäfdes. - 7) Lombardkollegiet (Coll. lombardicum), beläget midt emot Linköpingskollegiet vid Rue des carmes och afsedt för studerande italienare, grundades på 1330-talet. Vid midten af 1500-talet stod det öfvergifvet och förföll alltmer, tills det 1681 inköptes af två irländska präster, hvilka förvandlade det till ett seminarium för utbildande af irländska präster och missionärer. - 8) Konstantinopelkollegiet (Coll. constantinopolitanum) stiftades, enligt en tradition, i början af 13:e årh. för att bidraga till sammansmältandet af den västerländska och österländska kyrkan. Säkert är, att kollegiet 1362 öfvergick till en enskild person, Jean de la Marche, hvars brorson ombildade det till en fransk läroanstalt, hvilken, under namn af College de la Marche-Winville, blef en af universitetets mest blomstrande och egde bestånd in i 18:e årh. - Man har uppgifvit äfven ett nionde kollegium, det engelska (Coll. anglicum), som skulle grundats i 12:o årh. under Tomas' af Canterbury vistelse i Paris, men dess tillvaro är högst tvifvelaktig. enär äldre författare ej nämna något därom. - Jfr A. Budinszky, "Die universität Paris und die fremden an derselben im mittelalter" (1876), och H. Schück, "Svenska Pariserstudier under medeltiden" l-2 (i "Kyrkohist, årsskrift" för 1900 och 1902). R. G. Främlingslegion (fr. Legion étrangëre). När efter julirevolutionen (1830) oroliga personer af olika nationer samlades i Frankrike, beslöt regeringen att göra dem oskadliga och att draga nytta af dem genom att af dem bilda en särskild kår (främlingslegion) att användas i Algeriet. Den 1831 uppsatta främlingslegionen bestod af tyskar, spanjorer, italienare och polacker (mest desertörer), hvilka förbundo sig till 3-5 års tjänst. Bataljonscheferna och 2/3 af de öfrige oflicerarna skulle vara fransmän. Styrkan växte snart till 5,600 man, indelade i 6 bataljoner. Sedan den första främlingslegionen blifvit sänd till Spanien 1835 att strida mot don Carlos, uppsattes 1837 en ny på 2 regementen. Det ena af dessa regementen upplöstes 1862. Denna främlingslegion har tagit en verksam del i alla striderna i Algeriet och dess grannländer samt i Krimkriget och italienska fälttåget 1859 äfvensom senare i kriget i Tonkin. Ett nytt andra främlingsregemente uppsattes 1884. och båda regementenas styrka har undan för undan ökats, så att de numera h vartdera utgöras af sex bataljoner. C. O. N. Främmande kroppar, med., alla fasta stycken (delar) af organisk eller oorganisk natur, som inträngt i organismen; sådana sjukliga bildningar, som uppstå inom kroppen själf och som redan från början ha fast konsistens (konkrement, afdöda delar af en lem o. s. v.) eller genom upptagande af salter eller genom hopskrumpning utveckla sig till en begränsad förhårdnad. Jfr Extraktion 3. J.Å. Främmande ord, i vidsträckt mening, kallas hvarje ord, som förekommer i ett språk, där det ej är ursprungligen hemma, eller som har bildats af beståndsdelar, hämtade från andra språk än det, där ordet nyttjas. Sådana äro i svenskan t. ex. advokat (af lat. advocatus) och laktator (bildadt af stammen i lat. lactare, ge mjölk, och lat. ändelsen -ator). Alltefter den olika graden af införlifning med det språk, dit de inlånats, kunna de främmande orden indelas i tre klasser, ehuru gränserna mellan dessa naturligtvis ej kunna dragas med absolut fasthet, och språkkänslan i en mängd fall är olika hos olika individer: 1) citatord, de mera sällan nyttjade, till sin form ej förändrade ord ur ett annat språk, hvilkas främlingsskap i skrift plägar betecknas med kursivering, citationstecken eller liknande grafiska skiljemärken (t. ex. in nuce, status quo); 2) främmande ord (ty. fremdwörter) i inskränkt bemärkelse, sådana, som mer eller mindre antagit det lånande språkets former, men hvilkas främmande ursprung likväl kännes (t. ex. flegma, hesitera, poet), och 3) lånord, hvilka fullständigt införlifvats med språket, ofta därigenom, att de så länge tillhört detta, att de undergått genomgripande förändringar i ljudgestalt och betydelse, och numera endast efter etymologisk undersökning kunna uppvisas ej tillhöra den inhemska ordskatten och därför af språkkänslan fattas som inhemska (t. ex. präst, kyrka, anklang). En del af dessa lånord har fått lika mycken användning som de egna orden och har spridt sig till hela folket; andra åter användas och förstås endast i vissa kretsar, föranleda därför omformningar och misstag (s. k. folketymologier) i gemene mans språkbruk. - Inlånandet af främmande ord sker dels för att tillgodose verkliga behof af ordförrådets riktande i motsvarighet till kulturutvecklingen, dels till följd af yttre omständigheter, såsom politiskt, kommersiellt eller kulturellt beroende af andra folk eller vissa grupper från ett sådant. Mot ett alltför rikligt bruk af främmande ord måste man varna ur folkliga, estetiska och patriotiska skäl (jfr Språkrensning). Svårigheten att bringa de inlånade ordens stafning i öfverensstämmelse med det lånande språkets skrifseder är en lifligt känd olägenhet. Rörande svenskans främmande ordförråd se Söderwall, "Främmande ords behandling i fornsvenskan" (Lunds univ. årsskr., 1866) och "Hufvudepokerna" (1870), V. Rydberg, "Tysk eller nordisk svenska?" (1873) med följdskrifter, F. A. Tamm, "Fonetiska kännetecken på lånord i nysvenska riksspråket" (Uppsala univ. årsskrift, 1887) och "Etymologisk svensk ordbok", I (1890-1905) m. fl. afhandl., E. Tegnér, "Tyska inflytelser på svenskan" (i "Arkiv f. nord. filol.", 1889), och A. Nordfelt, "Om franska lånord i svenskan" ("Ny-filol. sällsk:s i Stockholm publikation", II, 1901). Af ordförklaringar öfver främmande ord i svenskan kunna nämnas C. M. Ekbohrn, "Förklaringar öfver 60,000 främmande ord och namn" (4:e uppl. 1904), och 0. Östergren, "Våra vanligaste främmande ord" (i Studentför. Verdandis småskrifter, 1907). - Jfr Svenska språket. R-n B. Främmande toner, mus. Se Harmonifrämmande toner. Främmande trosbekännare äro i Sverige de, som bekänna annan lära än den evangelisk-lutherska, eller, som den jämväl i svenskt officiellt språkbruk benämnes, den rena evangeliska. Med afseende på främmande trosbekännares rättsliga ställning är i allmänhet stadgadt, att med de undantag och inskränkningar, som af grundlag eller eljest gällande författning föranledas, skiljaktighet i kristen trosbekännelse icke skall medföra någon olikhet i svenska medborgares rättigheter och skyldigheter.