fullmäktig kära eller svara lör annan inför rätta, vare sig i tvistemål eller i brottmål (Rättegångsb. kap. 15, § 4; jfr lag af 13 juli 1887 ang. meddelande af rättegångsfullmakt genom telegram). Inom den offentliga rättens område plägar fullmakt användas för att styrka erhållet uppdrag att fullgöra något lofligt värf, vare sig såsom ämbets- eller tjänsteman, eller ock såsom statens sändebud hos främmande makt (ministre plénipotentiaire), eller ock att såsom riksdagsman eller eljest i andra fall, där sådant är tillåtet, såsom representant eller ombud utöfva någons rösträtt eller föra någons talan i offentliga angelägenheter. Hvad ämbets- och tjänstemansfullmakt angår, så innebär fullmakten en försäkran om bibehållande af ämbetet eller tjänsten och därmed förenade förmåner, så länge innehafvaren fullgör därmed förenade åligganden på ett tillfredsställande sätt, och gäller i Sverige med få undantag den regel, att den, som erhållit fullmakt på en tjänst, ej kan utan laga rannsakning och dom därifrån afsättas (E. F. § 36). Då ämbetet eller tjänsten ej öfverlåtes åt dess förvaltare med här ofvan angifven trygghet i afseende på dess bibehållande, utfärdas konstitutorial, eller ock tillsättes ämbetet på förordnande tills vidare. Skriftligen affattad fullmakt erhåller ett sändebud till legitimation hos utländsk statsmakt, då en bestämd förrättning eller underhandling blifvit åt sändebudet uppdragen, och angifver fullmakten såväl ändamålet som gränserna för uppdraget. Denna fullmakt är skild från de särskilda instruktioner, som gifvas sändebudet af dess statsmakt med afseende på de närmare villkoren, liksom ock från kreditivbrefvet (lettre de créance), hvarigenom den afsändande suveränen tillkännagiver för den utländske sitt sändebuds karaktär och mission i allmänhet. Riksdagsmannafullmakten utgör ett bevis af valförrättaren, att den, för hvilken fullmakten blifvit utfärdad, vid förrättadt val för uppgifven valkrets blifvit till riksdagsman utsedd, men den innebär ej någon ovillkorlig försäkran, att den, som erhållit fullmakten, äfven skall ega inträda i utöfningen af riksdagsmannakallet (valet kan nämligen till följd af besvär förklaras ogiltigt). Ej heller är fullmaktens företeende ett oeftergifligt villkor för rättigheten att utöfva riksdagsmannakallet. Vederbörande kammare kan nämligen, därest behörigheten på annat sätt styrkes, eftergifva fullmakten, t. ex. då någon företer Högsta domstolens utslag, hvarigenom han förklarats vara utsedd till riksdagsman. - Vid offentliga angelägenheters behandling kan äfven ifrågakomma, att någon, som är berättigad att därvid deltaga, må medelst fullmakts utfärdande öfverlåta åt annan att utöfva sin rätt och föra sin talan. Då emellertid denna rätt att deltaga i öfverläggningar och beslut är en rent personlig rätt, som betingas af gifna personliga kvalifikationer, så kan ej rätt att utöfva rösträtt genom befullmäktigad person tillåtas i andra fall, än då sådant är i lag uttryckligen medgifvet. Sådant kan, enär författningarna medgifva åt röstegande denna rätt, ega rum i kommunalstämma, allmän rådstuga, kyrkostämma och vid prästval, men ej vid riksdagsmannaval i Sverige. Den, som på grund af fullmakt vill utöfva rösträtt å kommunalstämma, allmän rådstuga, kyrkostämma eller vid prästval, måste själf vara röstberättigad. Han eger aflämna särskilda valsedlar för sig och för den, hvilkens fullmakt han innehar, men får icke på grund af fullmakt föra talan eller utöfva rösträtt för mer än en röstberättigad. Ingenting hindrar emellertid, att samma person kan i kommunala angelägenheter föra talan ej blott för egen del och såsom fullmäktig för annan röstberättigad, utan äfven och samtidigt såsom representant för rederi, aktiebolag o. s. v. Representanter för icke-fysiska rättssubjekt behöfva icke själfva vara röstberättigade. I representantförsamlingar, såsom hos kommunalfullmäktige eller stadsfullmäktige eller i riksdagens kamrar, kommer ej utöfning af rösträtt genom fullmäktig i fråga. En egenhet i detta afseende utgör förhållandet i Englands öfverhus, där medlem kan befullmäktiga annan att å hans vägnar rösta (vote by proxy). H. L. R. (Ask.) Fullmaktsgranskning, statsr. Se Riksdag. Fullmalmad, bergsv., säges en masugn vara, då malmtillsättningen är så stor, som kolen förmå smälta. Fullmåne, astron. Se Fas 2. Fullmäktig, den, som erhållit fullmakt, vare sig såsom ombud eller representant. Emellertid användes denna benämning egentligen endast på mandatarie, ombud, men ej på representant. Ombudsmannaskapet skiljer sig från representantskapet därigenom, att ombud är bundet af sin principals instruktion, icke eger förpliktelse mot honom utöfver hvad densamma innehåller och är skyldig att göra reda därför, medan representanten eger föra talan för den representerade med full förpliktande kraft för denne (såvidt beslutet ej strider emot lag), utan att bindas af någon instruktion eller vara underkastad redovisningsskyldighet. Representanten har i allmänhet att tala och handla å offentliga samfunds vägnar. Ledamöter i vissa svenska styrelseverk bära titeln fullmäktig (jfr Allmänna änke- och pupillkassan, Arméns pensionskassa, Bankofullmäktige, Civilstatens pensionsinrättning och Riksgäldskontoret). H. L. R,* Fullriggadt skepp l. Fullriggare, sjöv., 3-mastadt fartyg med rår på alla masterna. Har ett fartyg 4 eller 5 master, alla försedda med rår, kallas det fyra- respektive femmastad fullriggare. C. K. S. Fullt, sjöv. Ett segel säges vara l. stå fullt, när det innehar en sådan ställning i förhållande till vinden, att denna verkar blott på dess aktre yta. - Brassa fullt. Se Brassa. - Håll fullt! Fulla segel! kommandoord till rormannen att styra så, att seglen stå fulla. O.E.G.K." Fulltackladt skepp, detsamma som fullriggadt skepp (se d. o.). Fullt lag, sjöv. Se Lag. Fulltofta. 1. Socken i Malmöhus län, Frosta härad. 4,536 har. 801 inv. (1906). F. bildar med Östra Espinge ett alternerande regalt och till egaren af Fulltofta gods patronellt pastorat i Lunds stift, Frosta kontrakt. - 2. Gods i nämnda socken, bestående af F., 3 mtl frälse säteri, jämte 16 1/4 mtl underlydande, tax. till 694.300 kr., och kvarn (tax. 4,000 kr.). Under medeltiden hörde F. till Lunds ärkebiskopsstol. Vid reformationen kom det till kronan och bortförlänades, men utbyttes 1546 af Kristian III till M. Gyllenstierna på Bjärsgård mot gods på Fyn och egdes sedan af hans änka