153 Fysik 154 (1731-1810) upptäckte, att elektricitetens verkan är beroende på det omgifvande mediet, en upptäckt, som likväl råkade i glömska och ånyo (1835) gjordes afMichaelFaraday (1791-1867). . En epokgörande upptäckt inom elektricitetslärans område skedde genom Luigi Galvanis (1737- 98) fynd, att elektriska fenomen uppträda, då två metaller sättas i förbindelse genom en vätska (1790). Den fullkomnades genom Aless. Voltas (1745- 1827) konstruktion af den galvaniska stapeln vid sekelskiftet (1800). Dess märkvärdiga kemiska verkningar studerades omedelbart därefter af William N i c h o l s o n (1753-1815) och A n t h o n y C a r-lisle (1768-1840), som sönderdelade vatten, Humphry Davy (1778-1829), som frigjorde alkalimetaller, och Jöns Jakob Berzelius (1779-1848), som på sina elektrokemiska studier grundade sitt elektrokemiska system. Dessa arbeten funno sin höjdpunkt i Faradays upptäckt (1834) af lagen för de elektrokemiska ekvivalenterna. Samtidigt utvecklades läran om elektriska strömmars inverkan på hvarandra och på magneter. Efter dansken H. Kr. örsteds grundläggande upptäckt (1819) utvecklade André Marie Ampér-e (1826) lagarna för elektrodynamiken (se d. o. och Elek-tromagnetism) och framställde magnetismen såsom ett elektriskt fenomen. J. S. Kr. S c h w e i g-ger (1779-1857) konstruerade 1821 den första galvanometern. Georg Simon Ohm skref 1827 sitt epokgörande arbete om den galvaniska strömmen, hvarvid han stödde sig på F o u r i e r s snillrika arbete om värmeledning (1822). Faraday utvidgade högst betydligt detta område genom sin upptäckt af de elektriska induktionsströmmarna (1831), hvilka ligga till grund för den oerhörda utveckling, som elektrotekniken sedan nått. Den första elektriska telegrafen utfördes år 1833 af Gauss och W. E. W e b e r, telefonen 1876 afGrahamBell och Elisha G r a y. Efter de äldre magneto-elektriska maskinerna, hvaribland Ernst Werner Siemens' maskin (1856) må nämnas, kom Luigi Pacinottis ringkonstruktion år 1864, hvilken emellertid råkade i glömska och återupp-fanns af belgiern Zénobe Gramme (1870), hvilkens maskin är urtypen för de vanliga likströmsmaskinerna. På senare tider ha växelströmsmaskinerna och synnerligen sådana för trefas-strömmar vunnit en mycket utsträckt användning, särskildt på grund af lättheten att transformera dessa strömmar (jfrElektriska banor, Elektriska järnvägar, Elektriska maskiner och Elektriska spårvägar). Med fördel användas de för elektrisk arbetsöfverföring (se d. o.). En stor användning har elektriciteten funnit för belysningsändamål, grundad dels på den af D a v y (1821) upptäckta ljusbågen, dels på glödning af trådar af kol eller metall (Thomas Edison och William S w a n 1880) eller af metalloxider (Jablochkov 1876, Walther Nernst 1897. Jfr Båglampa, Elektrisk belysning, Elektrisk ljusbåge och Glödlampa). Kanske ännu större betydelse är förbehållen åt elektricitetens användning inom den kemiska industrien (Moritz Hermann von Jacob i, 1801-74, och S pence r 1838. Se Elektrisk ugn, Elektrokemi s k industri och Elektrometal-iurgi). Samtidigt med denna nästan explo- siva utveckling af elektricitetslärans praktiska användningar har en annan lika viktig pågått inom den teoretiska elektricitetsläran. Epokgörande är här skotten James Clerk M a x w e 11 s (1831-79) på Faradays åsikter grundade arbete "Treatise ön electricity and magnetism" (1873), i hvilket visas, att ljuset beror på elektriska och magnetiska svängningar, och strålningstryckets lagar härledas. Efter värdefulla bidrag af Helmholtz inoia denna gren kommo H. Hertz' storartade undersökningar af elektriska svängningar (1887). Till detta område kan också H. A. Lorentz' (f. 1853) elektronteori hänföras. En praktisk användning (1895) af de elektriska svängningarna föreligger i gnisttelegraferingen (Guilelmo Marconi, f. 1874). Ett annat område för fysisk forskning öppnades genom Wilhelm H i 11 o r f s (f. 1824; och William Gr o ok es' (f. 1832) arbeten angående katodstrålarna, hvilka emellertid vunno sin största betydelse först genom Philipp Lenards (f. 1862) undersökningar (1894). Dessa följde* omedelbart af upptäckten af Röntgenstrålarna, Becquerelstrålarna, kanalstrålarna och de radioaktiva företeelserna, på hvilket område utom af Wilhelm Eöntgen (f. 1845) och Antoine Henry Becquerel (f. 1852) de viktigaste inläggen gjorts afPierreCurie (1859-1906) och hans maka Marie (f. 1867), sir William R a m s a y (f. 1852), Ernest Rutherford (f. 1871), lord R a y l e i g h (f. 1842) och J. J. T h o m-son (f. 1853). Särskildt märkvärdig är radiums (och andra radioaktiva ämnens) egenskap att ständigt producera stora energimängder, om hvilkas ursprung man ännu ej vunnit klarhet, samt att gifva sönder-delningsprodukter, bland hvilka helium spelar ea framstående roll. Samtidigt pågick en stark utveckling på det elektrokemiska området, där Berzelius' åsikter alltmer miste herraväldet, särskildt efter John Frederic Daniells arbeten (1836-42). Hittorf utförde sedermera sina grundläggande arbeten om ionernas vandringar (1853-59), R. J. E. C l a u s i u s (1822 -88) gaf den första teoretiska behandlingen af elektrolyters ledningsförmåga (1857), och F. Kohl-r a u c h (f. 1840) studerade lösningars ledningsförmåga för elektricitet (1873-86). Efter år 1883 anställda arbeten ang. mycket utspädda lösningars ledningsförmåga för elektricitet uppställde Svante Arrhenius 1887 den elektrolytiska dissocia-tionsteorien, som gaf en tillfredsställande förklaring af företeelserna på detta område. Enligt denna teori föres elektriciteten fram genom vätskorna af "fria ioner". Vid denna tid tog också studiet af elektricitetens gång genom gaser ett starkt uppsving genom Gr. Fl. Varleys (1828-83), Hittorfs, Grookes, E. Wiedemanns (f. 1852), AleksanderStoletovs (1839-96), Au gast o Righis (f. 1850), Julius Els t ers (f. 1854) och Hans Geitels (f. 1855), Hertz', Lenards samt särskildt J. J. Thomsons och hans lärjungars, bl. a. Rutherfords, arbeten. Äfven för detta fall har man antagit, att elektriciteten transporteras af ioner, som dock äro af annan natur än de i vätskor förekommande (se Elektron). Anledningen till den kemiska frändskapen är troligen elektriska krafter, såsom redan Berzelius lärde, hvilken lära senare förbättrats af Helmholtz (1871) och