157 Fysik-Fysikalisk kemi 158 märkvärdiga, af Joseph Stefan 1879 upptäckta strålningslagen. Denna fullkomnades i hög grad af Max Wien (1894) och af Planck (1900). De af Maxwell härledda lagarna (1873) för ljusets brytning och absorption ha äfven bekräftats af många forskare, särskildt af Eubens. Viktiga relationer mellan de olika våglängderna i en gas' spektrum ha funnits af B a l m e r (1885), af Joh. Robert E y d b e r g (f. 1854), af Heinrich Kayser (f. 1853) och af Karl Eun ge (f. 1856). Den fysiologiska optiken och akustiken ha varit föremål för grundläggande arbeten af Helmholtz. Inom den kosmiska fysiken, som behandlar företeelser af fysisk art, sädana de förekomma i den fria naturen, ha storartade framsteg gjorts. Bland de viktigaste är bestämningen af jordens medeltäthet. Den förste på detta område var Cavendish (1798), som fann, att jordens medeltäthet är 5,45 gånger större än vattens vid 4° C. Metoden har sedan förbättrats, och det sannolikaste värdet är 5,527, funnet af Boys och Karl Braun (1831- 1907). Till detta område höra ock mätningarna af jordens temperatur. Jordytans medeltemperatur är -f- 16° C. och stiger inåt med omkr. 30° C. pr km. Följaktligen är jordskorpan ganska tunn, omkr. 50 ä 60 km., då på detta djup bergarternas smältningstemperatur är uppnådd. Ännu längre in öfverskrides troligen jordmassans kritiska temperatur, så att jordens kärna är gasformig. Om jordens inre få vi någon kännedom genom, jordbäfningar och vulkaniska företeelser. En annan kosmisk-fysikalisk företeelse, som ifrigt studerats af fysiker, är jordmagnetismen. Inom detta område må K r. Hansteens (1819), Gauss' (1833) och Johann Lamonts (1849) arbeten nämnas. Sedan denna tid ha de jordmagnetiska företeelserna uppmätts i olika länder, i Sverige särskildt af V. Carlheim-Gyllensköld (f. 1859), som också underkastat jordmagnetismens långsamma ändringar en noggrann analys. Nara dessa företeelser stå de luftelektriska och polarskenen. De förra ha noga studerats af tyskarna J. Elster och H. Geitel, de senare ha varit föremål för en mängd undersökningar, bl. a. af dansken Adam Poulsen (1833 -1906), norrmannen Kristian Birkeland (f. 1867) och svenskarna Arrhenius och N. G. E k-holm (f. 1848). Stora delar af den kosmiska fysiken behandlas inom astronomien, hydrografien, geodesien, geologien och meteorologien (se dessa ord). Fysiken har många viktiga tillämpningar äfven inom åtskilliga praktiska vetenskaper, såsom jordbruksläran , s. k. agrikulturfysik, medicinen, s. k. fysikalisk terapi, fysiologien och tekniken, särskildt elektrotekniken. I allmänhet kan man säga, att fysiken, som nu vanligen indelas i experimentalfysik, grundad på försök, och matematisk fysik, inom hvilken matematiken tillämpas på de experimentellt funna resultaten, f. n. befinner sig i en utomordentligt stark utveckling, vida öfverträffande den under gångna tider. S. A-s. Fysik (samma härledning som föreg.), kroppsbeskaffenhet, kroppskonstitution; ture, sällskapsbroder ("en glad fysik"). Fysikalisk (jfr Fysik), hvad som angår fysiken, fattad i dess nyare, inskränkta bemärkelse. Fysi- kalisk beskaffenhet är motsatsen till kemisk, då däremot fysisk i sig innesluter bäggedera. - Fysikalisk undersökning, med., innefattar de metoder, som i allmänhet först i 19:e årh. började användas för undersökning af människo- eller djurkroppen, i friskt eller sjukt tillstånd. Genom dessa metoder söker man, oftast med användande-af särskilda instrument, utröna vissa fysikaliska tillstånd hos kroppens väfnåder och organ, och därigenom kan man draga de säkraste slutsatser rörande organens hälsotillstånd. Bland de olika fysikaliska undersökningsmetoderna må nämnas a u s k u 11 a-tion, palpation, perkussion, l a r y n g o-skopi, oftalmoskopi och röntgenundersökning. ' F. B.* Fysikaliska behandlingsmetoder, med. Se Fy-sioterapi. Fysikalisk kemi, gränsområdet mellan fysikens och kemiens vetenskaper. Ända till början af 19:e årh. voro de fleste kemister samtidigt fysiker och tvärtom (man må erinra sig namnen Boyle, Cavendish, Lavoisier, Priestley, Berthollet, Gay-Lussac, Faraday), hvarför också den fysikaliska kemien utvecklades lika snabbt som de båda systervetenskaperna. Sedermera inträdde småningom en specialisering af de båda hufvudgrenarna, hvilket hade till följd, att mellanområdet blef jämförelsevis försum-madt, oaktadt några utmärkt framstående fysikaliska kemister, såsom B u n s e n och H i 11 o r f, utförde förtjänstfulla undersökningar inom detta område. Största delen af denna periods arbete nedlades på att finna s. k. stökiometriska relationer af rent numerisk natur mellan de olika kemiska föreningarna och deras beståndsdelar. Man kan beteckna denna tid - större delen af 19:e årh. - såsom en tid för samlande af primärobservationer, hvilka endast föga bearbetades. Karakteristiska för denna tid äro H. Kopps och hans skolas arbeten. Af samma art äro de vidsträckta undersökningarna inom termokemien, hufvudsakligen utförda af M. Berthelot och J. T h o m s e n. Redan på 1860-talet började studiet af företeelserna vid dissociationen gifva anledning till betraktelser af teoretiskt värde (Henri S:te Claire Deville och hans skola). Utomordentligt värdefull, fastän lång tid nästan okänd var W. G i b b s' undersökning angående termodynamikens tillämpning på kemien (1876-78). Den moderna riktningen tog emellertid egentlig fart först vid midten af 1880-talet, då v an't Ho f f publicerade sin storartade generalisation af Avogadros lag, och studiet af vätskornas elektriska ledningsförmåga föranledde uppställandet af den elektroly-tiska dissociationsteorien (Arrhenius). Från denna grund har en utomordentligt snabb utveckling af den fysikaliska kemien egt rum, hufvudsakligen genom Os t w al d s, Nernsts och deras lärjungars arbeten. Tre stora tidskrifter, "Zeitschrift fur physikalische chemie" (Ostwald), "Journal of physical chemistry" (Bancroft och Trevor) och "Journal de chimie physique" (Guye) ha gjort sig till centra för publikationer inom detta område. Den fysikaliska kemien har kanske sin största betydelse genom sina tillämpningar inom praktiska områden. Industrien på den oorganiska kemiens och särskildt elektrokemiens fält hvilar till stor del på användningen af den fysikaliska kemien. Likaså har denna vetenskap funnit den största använd-