förluster och finnes därför äfven upptagen bland de husdjurssjukdomar, till hvilkas förekommande och hämmande särskilda lagbestämmelser ansetts nödiga (se K. M:ts förnyade nåd. förordn. ang. hvad iakttagas bör till förekommande och hämmande af smittsamma sjukdomar bland husdjuren af 9 dec. 1898 i "Sv. förf.-saml." n:r 126 för s. å.). Sjukdomen börjar med feber, upphörd matlust, nedslagenhet och flytningar från ögon och näsa af en från början klar, sedermera gulaktig, slemmig vätska. Efter 1 à 2 dagar uppkommer kopputslaget på hufvudet, i ljumskarna, under buken, på jufret och andra mera tunnhåriga ställen. Kopporna äro från början tämligen små (hampfröstora) med ett vattenklart eller svagt rödaktigt innehåll och uppnå först efter 5--7 dagar sin fulla storlek (af en ärtas storlek); innehållet blir gulaktigt, varblandadt, och kopporna brista, lämnande efter sig större och mindre sår; ofta sammanflyta flera koppor och bilda stora, illaluktande rötsår. Utgången är ganska olika: i lindrigare fall intorka kopporna till sårskorpor, som snart affalla, och djuren tillfriskna efter 2 à 3 veckor; i svårare fall tilltager febern, det allmänna tillståndet försämras, och djuren dö redan vid kopputslagets början. Dödsprocenten varierar mellan 20 och 70 proc., beroende på mer eller mindre gynnsamma hygieniska förhållanden. Sjukdomen beror på ett smittämne, hvars natur man ännu ej lyckats påvisa. Smittämnet fäster sig lätt vid stallinredningen, i gödsel, i skinn och ull efter koppsjuka får samt i skötarens kläder, bibehåller sig länge, där sjuka djur uppehållit sig, och sprides lätt icke blott genom sjuka får, utan äfven genom hvarjehanda föremål, äfvensom friska får och människor, som varit i beröring med sjuka djur, och kan under gynnsamma förhållanden förflyttas äfven genom luften på ganska långa håll. Behandlingen går hufvudsakligen ut på dels att förekomma sjukdomens spridning genom att omsorgsfullt isolera de sjuka och för smitta misstänkta djuren, dels att genom lämpliga hygieniska åtgärder, frisk luft, kraftigt och lättsmält foder, söka höja deras motståndskraft samt genom renhållning och grundlig desinfektion söka utrota smittämnet. Ympning användes äfven, dels för att påskynda sjukdomens förlopp inom en angripen hjord (s. k. nödympning), dels till skydd för en fårhjord, då koppor utbrutit i så omedelbart grannskap, att smittans öfverförande anses oundvikligt; i annat fall är ympning ej tilllåten. E. T. N. Fårlusen, Melophagus ovinus, zool., en till ordn. tvåvingar (Diptera), afdelningen lusflugor (Pupipara) hörande insekt, hvilken allmänt förekommer såsom parasit på får. Den uppehåller sig dold i ullen och liknar vid flyktigt påseende rätt mycket en spindel, i det vingar h. o. h. saknas och hufvudet ej är skarpt afsatt från mellankroppen, hvadan kroppen synes bestå af två, ej tre afdelningar. Den igenkännes dock lätt på de för insekterna typiska tre benparen. Till färgen är fårlusen brun med ljusare undersida och gulaktiga ben, hvilkas sista led är försedd med två svarta klor. Djurets längd är omkr. 5 mm.

Fårlusen (förstorad). G. G. Fårskabb, veter. Se Skabb. Fårskötsel (Fårafvel). Fårskötselns berättigande å en egendom är beroende af betena, ty utan sådana kan den ej bedrifvas med ekonomisk vinst. Fåren kunna hållas för köttets, ullens eller mjölkens skull eller för två eller alla tre dessa egenskaper i förening. I Sverige spelar ull- och mjölkproduktionen en underordnad roll, i det vi billigare täcka vårt ullbehof genom import och mjölkfåren i allmänhet kräfva bättre beten, än vårt land erbjuder. Vid val af ras böra vi därför hålla oss till köttraserna, men äfven af dessa finnas olika slag, lämpade för olika klimat och sämre eller bättre beten. I karga trakter kan skotska hedfåret användas; äfven cheviotrasen är förnöjsam. Finnas verkligt goda beten å ej alltför kalkfattig mark, torde shropshirerasen vara på sin plats. Öfriga downraser, såsom oxforddown-, hampshire- och suffolkraserna, äro större samt mer fordrande och passa därför bättre i bördigare trakter. För svenska förhållanden anses äfven dartmoorrasen vara lämplig på grund af sin härdighet. Såväl ungbaggen som tackan börjar användas till afvel vid 1 1/2 års ålder samt utmönstras vid 5--8 års ålder. En äldre bagge kan årligen betäcka ända till 100 tackor, men vid fri parning bör honom ej tilldelas mer än högst 40 st. Betäckningstiden förlägges till hösten i månaderna aug.--okt., så att -- då dräktighetstiden är 5 månader -- lamningen inträffar i jan.--mars. Den tidiga betäckningen bör ske vid god fodertillgång, emedan lammen i så fall komma kraftiga ut på betet och reda sig där väl äfven i dåligt väder. Sommarlamning medför olägenheter och bör ej förekomma annat än vid foderbrist. De bagglamm, som ej skola användas till afvel, kastreras vid 4 veckors ålder. Lammen få dia sina mödrar och vanligen afvänja sig själfva. Vid 3--4 veckors ålder erhålla de godt hö samt hafre e. d., och vid 6 månaders ålder fodras de som de äldre fåren. Under dräktighets- och digifningsperioden böra modertackorna erhålla särskildt tillskottsfoder. Som underhållsfoder passa hö (1 kg. per djur o. dag), halm och rotfrukter, hvartill under produktionstiden sättes något kraftfoder. För baggar böra fosforsyrehaltiga kraftfodermedel, såsom bomullsfrökakor, kli m. m., undvikas, emedan annars lätt urinsten uppstår. Under betesgången behöfves i allmänhet ej tillskottsfoder. Fåren klippas två gånger om året. Vårklippningen göres i mars--april, höstklippningen i sept.--okt. Ullafkastningen är synnerligen växlande för olika raser. Hos ullraser kan den hos tackor uppgå till 6 à 7 kg., hos baggar ända till 12 kg. per år. Cheviotrasen lämnar i medeltal hos tackor 2 à 2,5 kg., hos baggar 4 à 5 kg. Lefvande vikten hos cheviotdjur är för gödda baggar omkr. 115 kg., för 8 månaders lamm omkr. 65 kg. Hos större fårraser kunna äldre djur väga omkr. 150 kg., lamm vid 8--10 månaders ålder 100 kg. Sveriges fårstam har varit i ständigt aftagande. 1904 bestod den af 1,105,903 djur (ung. 3/4 af antalet 1865). Om fårens förvaring se Fårhus. Om olika slag af får samt om fårafvelns historia och nuvarande tillstånd se Fårsläktet. H. F. Fårsläktet, Ovis, zool., hör till fam. Bovidæ (slidhornsdjur) inom hofdjurens ordning och skiljer sig från sina närmaste släktingar getterna genom frånvaron af skägg, genom gröfre kroppsbyggnad, genom förhandenvaron af s. k. tårsäckar (d. v. s. en i en grop framför hvartdera ögat belägen körtelmassa) samt genom körtlar mellan tårna å alla fötterna.