taga årsafgifter af sina ledamöter. Fångvårdssällskapen ha erhållit ökad betydelse genom införandet i lagstiftningen af villkorlig frigifning, i det att framgången af detta institut h. o. h. är beroende på möjligheten för den villkorligt frigifne att erhålla arbetsanställning under en god och förstående ledning. Anskaffandet häraf bör för fångvårdssällskapen vara en hufvuduppgift. Den allvarligare uppmärksamhet, som numera börjar egnas de yngre brottslingarna, hänvisar fångvårdssällskapen äfven till särskilda ansträngningar för dessas återupprättande. Gifvetvis riktas sällskapens understödjande verksamhet uteslutande på sådana personer, som under fångenskapen ingifvit grundade förhoppningar om framtida välförhållande. Uppmuntran till emigration eller lämnande af bidrag för flyttning ur landet ingår ej i de svenska fångvårdssällskapens ändamål, hvilket däremot är fallet annorstädes, såsom i England. Under 1904 hade fångvårdssällskapen såsom skyddslingar understödt 131 män och 38 kvinnor, af hvilka 61 män och 26 kvinnor fått vård, tjänst eller arbetstillfälle. Centralföreningen hade samtidigt under året omhändertagit 33 nya skyddslingar samt tillfälligt understödt 85 män och 22 kvinnor. Under de sista tio åren hade föreningen lämnat sin hjälp åt sammanlagdt 1,351 män och 443 kvinnor. Sedan 1870 har i Finland verkat Fängelseföreningen, äfven genom underafdelningar i åtskilliga städer, särskildt i sådana, där större straffanstalter finnas. I Danmark bildades 1843 Köpenhamns fængselselskab, och därefter ha vid de större straffanstalterna uppstått liknande understödsföreningar. Äfven i Norge gifvas understödsföreningar i de större städerna, såsom Kristiania, Trondhjem och Bergen. V. A-t. Fångvårdsvetenskap (fr. science pénitentiaire). Se Fängelsesystem. Fånighet kallas i allmänhet de former af andlig abnormitet, hvilka karakteriseras genom större eller mindre grad af slöhet hos själsförmögenheterna. Rättast använder man dock detta ord, då slöheten är medfödd (idioti, se d. o.); utgör slöheten slutstadiet af en sinnessjukdom, är termen blödsinthet att föredraga framför beteckningen fånighet. G-s. Fånö (Fånöö), säteri i Lots socken, Trögds härad, Uppsala län, vid Mälarens vik Norra Björk-

Fånö slott. fjärden, utgör med underlydande inom Lots, Villberga och Hacksta socknar ett gods af 30,83 mtl. Taxeringsvärde 598.500 kr. (1906). Under medeltiden tillhörde F. en släkt, som i vapnet förde ett dubbelkors emellan en halfmåne och ett hjorthorn och som efter godset kallas Fånösläkten. På F. föddes 16 juni 1583 Axel Oxenstierna, i ett hus, beläget strax s. om det nuv. slottet, hvilket hus kvarstod för 75 år sedan och var en liten kvadratisk, två våningar hög byggnad, uppförd af timmer med brutet spåntak. På platsen för detsamma lät Hugo Tamm resa en minnesvård, som aftäcktes 28 sept. 1889. Axel Oxenstierna ärfde godset efter sitt syskonbarn fru Anna Ribbing (d. 1630). Sedan gick godset som arf genom flera släkter (Horn, Krus, Sparre, Adlerfelt, Rålamb), köptes 1839 af frih. P. A. Tamm och eges f. n. (1908) af arfvingarna till hans sonson brukspatron Hugo Tamm (d. 4 okt. 1907), som 1873-76 uppförde ett med torn prydt slott (se fig.), i hvilket förvaras bl. a. en utmärkt tafvelsamling. B- s-* Får, zool. Se Fårskötsel och Fårsläktet. Fårafvel. Se Får och Fårskötsel. Fårbäcksheden, kronopark i Malå socken (Norsjö revir), Västerbottens län, afsatt af öfverloppsmark (Malå n:r 6) genom K. M:ts befallningshafvandes utslag 10 dec. 1887. Kammarkollegium fastställde namnet 13 okt. 1891. Areal 877 har. G. Sch. Fårböte, nord. myt. Se Farbaute. Fårdala, gods i Åsle socken, Skaraborgs län, utgör, tillsammans med underlydande i Åsle, Tiarps, Hvarfs, Högstena och Ljunghems socknar, ett fideikommiss af 7 1/8 mtl, med frälseräntor, taxeradt till 149,900 kr. (1906). F. gjordes 1788 till fideikommiss af fältmarskalken Per Scheffer och innehafves f. n. (1908) af f. d. kaptenen K. M. P. Scheffer. Fåremåned (Faaremaaned). Se April. Fårhufvud, veter., en hufvudform hos hästen, som utmärkes därigenom, att pannan är något hvälfd, då den däremot vid den vanliga hufvudformen bör vara plan; fårhufvud förekommer normalt hos föl, men kvarstår någon gång, äfven sedan hästen är utvuxen. E. T. N. Fårhund. Se Hunden. Fårhus (stundom Fålla). Får böra för sitt välbefinnande och för ullens bibehållande i bästa skick inhysas i hus, där luften är sval och ren. Då dessa fordringar ej kunna uppfyllas i ladugård, stall eller svinhus, bör fårhuset vara skildt från dessa och väl ventileradt. Fåren böra gå fritt, och fårhuset behöfver därför ingen annan inredning än foderhäckar, men bör genom dessa och därutöfver erforderliga grindar eller stegar indelas i olika afdelningar för sådana djur, gumsar, modertackor, gödfår m. fl., som böra hållas af skilda. Taket bör klädas med tät underpanel, så att hösmål från skullen ej må nedfalla och fastna i ullen. Rikligt halmströ bör användas, så att djuren få torrt och rent läger, ehuru gödseln får kvarligga under dem hela vintern. För hvarje får bör finnas l m. utrymme vid foderhäcken och efter djurens storlek 1,5-2 kvadratmeter golfyta. H. J. Dft. Fårkoppor (Variolæ ovinæ), veter., är en med feber och hudutslag förenad smittsam sjukdom hos får, som i regel uppträder som farsot. Sjukdomen förekommer ej f. n. i vårt land, men har uppträdt här några få gånger och då medfört betydande för-