Äfven om dessa kännetecken gälla för flertalet fårarter, finnas dock några former, som sakna en eller annan af desamma och sålunda förmedla öfvergången till getterna. Hornen äro oftast svängda bakåt och nedåt samt med starkare eller svagare tväråsar; vanligen äro båda könen hornbärande. Hårbeklädnaden består hos de i naturtillståndet lefvande fårarterna af grofva stickelhår, mellan hvilka under hösten utvecklas ullhår. Den rikliga ullbeklädnad, som utmärker de tama raserna, är förvärfvad under inflytande af människans urval. Fåren äro bergsdjur och intellektuellt väl utrustade, de förmå beräkna faran och försvara sig med mod; de under människans vård stående tamfåren ha förlorat mycket af dessa egenskaper. Central-Asiens väldiga bergländer utgöra centrum för fårsläktets utbredning, och där lefva de flesta och största formerna; nära besläktade med dessa äro de i Nord-Asien och Nord-Amerika förekommande arterna; dessutom träffas vildfår i Väst-Asien, Syd-Europa och Nord-Afrika. Man har urskilt öfver 20, delvis mycket osäkert begränsade arter. Af dessa må nämnas följande. Mufflonfåret (Ovis musimon; se pl. I) hör till de mindre arterna och förekommer numera endast på Sardinien; till samma formgrupp höra ock de på Cypern, i Mindre Asien, Persien och västra Himalaya förekommande arterna. Hornen, som förekomma endast hos hannen, äro spiralvridna med spetsarna inåt riktade. Öfre kroppsdelarna äro rödbruna, undre mer eller mindre hvita; hannens längd är omkr. 1,25 m., höjd öfver manken 70 cm. Mufflonen lefver i hjordar, som stå under en äldre bagges ledning, på de högsta bergsspetsarna. Vid parningstiden upplösas hjordarna i mindre flockar, bestående af en bagge och flera tackor, som den förre eröfrat genom med rivaler utkämpade hårda duster. Som villebrådet är synnerligen smakligt, jakten äfventyrlig och fashionabel, har individantalet minskats, och på Corsica, där arten ännu för omkr. tio år sedan fanns, har den blifvit fullständigt utrotad. I zoologiska trädgårdar och parker trifves den förträffligt. Denna art jämte det med mufflonen besläktade, i trakten af Kaspiska hafvet och i Persien lefvande arkalfåret (O. arkal), som är något större och har något längre svans än mufflonen, och manfåret (se nedan) anses ha gifvit upphof till de stundom under benämningen Ovis aries sammanfattade raserna af tamfåret, hvars hanne benämnes bagge, gumse eller vädur, kastrerad hammel, honan tacka, ungen lamm. Fårets domestikation egde rum i förhistorisk tid. I mellersta Europa uppträder tamfåret under den yngre stenåldern; i de äldre pålbyggnaderna äro lämningarna af detsamma sparsamma, och först under bronsåldern torde fårafveln ha vunnit större utbredning. Den äldsta fårrasen, torffåret (O. aries palustris), är ett litet djur med en kranieform och horn, som påminna om getternas; torffåret lefde ännu för några årtionden sedan i vissa delar af Alperna, men är nu i det närmaste utdödt. På de gammalegyptiska minnesmärkena äro tamfår afbildade, och i Mesopotamien fanns redan 745 år före vår tidräkning en förädlad fårras. Rörande tamfårets härledning ha meningarna varit ganska delade, och ännu äro tvistepunkterna i denna fråga ingalunda afgjorda. Kroaseringsförsök ha emellertid jämte den anatomiska undersökningen gifvit vid handen, att det redan omnämnda mufflonfåret helt säkert är stamformen för flera af de europeiska fårraserna. Enligt senare undersökningar torde, som nämndt, äfven arkalfåret gifvit upphof till några af de mest förädlade raserna. Slutligen antages ock, att manfåret (O. tragelaphus; se pl. I), som förr hade en vidsträckt spridning i norra Afrika och numera förekommer företrädesvis i Atlasbergen och i Syd-Tunisien, är stamformen för några företrädesvis i Afrika lefvande fårraser. Manfåret närmar sig getterna genom hornen, som äro svagt bågböjda och sakna tydligare tvärveck, och genom frånvaron af tårsäckar; i öfrigt utmärkes det genom sin jämförelsevis långa, med tofs försedda svans och genom den särskildt hos baggen starkt utbildade manen, som utgår från hals och framben; baggens längd är omkr. 1,8 m., höjden öfver manken omkr. 1 m. Manfåret, som liksom flertalet af sina samsläktingar är ett utprägladt bergsdjur, trifves synnerligen väl och fortplantar sig i de zoologiska trädgårdarna. Det förut omnämnda torffåret anses vara en något uppblandad ättling af denna art. Af öfriga fårarter förtjäna beaktande de i Central-Asien lefvande arterna argali (se d. o.; O. argali), och kaschgaren (O. poli; se pl. I), hvilka äro de två största kända fårarterna (kroppslängden kan öfverstiga 2 m.). Af de nu lefvande fårraserna må enligt Kellers indelning följande anföras som de viktigaste. De till det nordiska kortsvansfåret hörande slagen äro i allmänhet små djur med kort svans; hufvudet är litet, framåt starkt afsmalnande med vanligen rak näsrygg; hornen äro tämligen långa, halfcirkelformiga, förtjockade vid basen; hos gumsen äro hornen längre och tjockare än hos tackan. Hårbeklädnaden utgöres å hufvud, svans och ben af kort täckhår, som är glatt och rakt, och å bålen såväl af långt täckhår som af kort ullhår; färgen är brun, svart, blågrå, sällan hvit. Denna eller mycket närbesläktade former finnas i Skandinavien, norra Ryssland, i Sibirien, på Färöarna och Island. -- Hedfåret (se pl. I) är en förkrympt form af denna ras; litet (omkr. 50 cm. högt) och förnöjsamt, finner det sin utkomst på de magra beten, som de nordtyska hedarna erbjuda. Dess utbredning sträcker sig från Lüneburgheden till Oldenburg och Ostfriesland. -- Marskfåret (Ovis musimon leptura) skiljer sig från föregående ras genom saknad af horn och genom betydligare storlek; dess vikt går upp till 160 kg. Det utmärker sig ock för snabbvuxenhet och god gödningsförmåga, fordrar frodiga betesmarker och förekommer i norra Tyskland, Holland, Belgien och norra Frankrike. Medan de nu nämnda, företrädesvis i Nord-Europa lefvande raserna härledas från mufflonfåret, anses, förutom det ofvan omnämnda torffåret, äfven några företrädesvis i Afrika förekommande raser vara afkomlingar af manfåret. De utmärkas genom lång svans och genom långsträckt, mera getlikt hufvud; hos några är framkroppen långhårig. Af dessa må nämnas faraofåret (Ovis tragelaphus pharaonis) med vågrätt utstående, skrufformigt vridna horn. På faraonernas tid utgjorde det den enda i Nildalen förekommande fårrasen, men undanträngdes ur Egypten genom asiatiska får; det skall lefva kvar vid öfre Niger. De följande raserna härledas från den ofvan omnämnda arten Ovis arkal. De äro större än de öfriga