Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fårsläktet ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Äfven om dessa kännetecken gälla för flertalet
fårarter, finnas dock några former, som sakna en eller
annan af desamma och sålunda förmedla öfvergången
till getterna. Hornen äro oftast svängda bakåt och
nedåt samt med starkare eller svagare tväråsar;
vanligen äro båda könen hornbärande. Hårbeklädnaden
består hos de i naturtillståndet lefvande fårarterna
af grofva stickelhår, mellan hvilka under hösten
utvecklas ullhår. Den rikliga ullbeklädnad, som
utmärker de tama raserna, är förvärfvad under
inflytande af människans urval. Fåren äro bergsdjur
och intellektuellt väl utrustade, de förmå beräkna
faran och försvara sig med mod; de under
människans vård stående tamfåren ha förlorat mycket
af dessa egenskaper. Central-Asiens väldiga
bergländer utgöra centrum för fårsläktets utbredning, och
där lefva de flesta och största formerna; nära
besläktade med dessa äro de i Nord-Asien och Nord-Amerika
förekommande arterna; dessutom träffas vildfår
i Väst-Asien, Syd-Europa och Nord-Afrika. Man
har urskilt öfver 20, delvis mycket osäkert begränsade
arter. Af dessa må nämnas följande.
Mufflonfåret (Ovis musimon; se pl. I) hör till de mindre
arterna och förekommer numera endast på
Sardinien; till samma formgrupp höra ock de på Cypern,
i Mindre Asien, Persien och västra Himalaya
förekommande arterna. Hornen, som förekomma endast
hos hannen, äro spiralvridna med spetsarna inåt
riktade. Öfre kroppsdelarna äro rödbruna, undre
mer eller mindre hvita; hannens längd är omkr.
1,25 m., höjd öfver manken 70 cm. Mufflonen lefver
i hjordar, som stå under en äldre bagges ledning,
på de högsta bergsspetsarna. Vid parningstiden
upplösas hjordarna i mindre flockar, bestående af en
bagge och flera tackor, som den förre eröfrat genom
med rivaler utkämpade hårda duster. Som
villebrådet är synnerligen smakligt, jakten äfventyrlig
och fashionabel, har individantalet minskats, och på
Corsica, där arten ännu för omkr. tio år sedan fanns,
har den blifvit fullständigt utrotad. I zoologiska
trädgårdar och parker trifves den förträffligt. Denna
art jämte det med mufflonen besläktade, i trakten af
Kaspiska hafvet och i Persien lefvande
arkalfåret (O. arkal), som är något större och har något
längre svans än mufflonen, och manfåret (se
nedan) anses ha gifvit upphof till de stundom
under benämningen Ovis aries sammanfattade raserna af
tamfåret, hvars hanne benämnes bagge,
gumse eller vädur, kastrerad hammel, honan
tacka, ungen lamm. Fårets domestikation egde
rum i förhistorisk tid. I mellersta Europa uppträder
tamfåret under den yngre stenåldern; i de äldre
pålbyggnaderna äro lämningarna af detsamma
sparsamma, och först under bronsåldern torde fårafveln
ha vunnit större utbredning. Den äldsta fårrasen,
torffåret (O. aries palustris), är ett litet djur
med en kranieform och horn, som påminna om
getternas; torffåret lefde ännu för några årtionden
sedan i vissa delar af Alperna, men är nu i det
närmaste utdödt. På de gammalegyptiska
minnesmärkena äro tamfår afbildade, och i Mesopotamien
fanns redan 745 år före vår tidräkning en förädlad
fårras. Rörande tamfårets härledning ha meningarna
varit ganska delade, och ännu äro tvistepunkterna
i denna fråga ingalunda afgjorda. Kroaseringsförsök
ha emellertid jämte den anatomiska undersökningen
gifvit vid handen, att det redan omnämnda
mufflonfåret helt säkert är stamformen för flera af de
europeiska fårraserna. Enligt senare undersökningar torde,
som nämndt, äfven arkalfåret gifvit upphof till några
af de mest förädlade raserna. Slutligen antages ock,
att manfåret (O. tragelaphus; se pl. I), som
förr hade en vidsträckt spridning i norra Afrika
och numera förekommer företrädesvis i Atlasbergen
och i Syd-Tunisien, är stamformen för några
företrädesvis i Afrika lefvande fårraser. Manfåret
närmar sig getterna genom hornen, som äro svagt
bågböjda och sakna tydligare tvärveck, och genom
frånvaron af tårsäckar; i öfrigt utmärkes det genom
sin jämförelsevis långa, med tofs försedda svans och
genom den särskildt hos baggen starkt utbildade
manen, som utgår från hals och framben; baggens
längd är omkr. 1,8 m., höjden öfver manken omkr.
1 m. Manfåret, som liksom flertalet af sina
samsläktingar är ett utprägladt bergsdjur, trifves
synnerligen väl och fortplantar sig i de zoologiska
trädgårdarna. Det förut omnämnda torffåret anses vara
en något uppblandad ättling af denna art.
Af öfriga fårarter förtjäna beaktande de i
Central-Asien lefvande arterna argali (se d. o.;
O. argali), och kaschgaren (O. poli; se pl.
I), hvilka äro de två största kända fårarterna
(kroppslängden kan öfverstiga 2 m.).
Af de nu lefvande fårraserna må enligt Kellers
indelning följande anföras som de viktigaste. De
till det nordiska kortsvansfåret hörande
slagen äro i allmänhet små djur med kort svans;
hufvudet är litet, framåt starkt afsmalnande med
vanligen rak näsrygg; hornen äro tämligen långa,
halfcirkelformiga, förtjockade vid basen; hos gumsen
äro hornen längre och tjockare än hos tackan.
Hårbeklädnaden utgöres å hufvud, svans och ben
af kort täckhår, som är glatt och rakt, och å
bålen såväl af långt täckhår som af kort ullhår;
färgen är brun, svart, blågrå, sällan hvit. Denna
eller mycket närbesläktade former finnas i
Skandinavien, norra Ryssland, i Sibirien, på Färöarna
och Island. – Hedfåret (se pl. I) är en
förkrympt form af denna ras; litet (omkr. 50 cm. högt)
och förnöjsamt, finner det sin utkomst på de magra
beten, som de nordtyska hedarna erbjuda. Dess
utbredning sträcker sig från Lüneburgheden till
Oldenburg och Ostfriesland. – Marskfåret
(Ovis musimon leptura) skiljer sig från föregående
ras genom saknad af horn och genom betydligare
storlek; dess vikt går upp till 160 kg. Det utmärker
sig ock för snabbvuxenhet och god gödningsförmåga,
fordrar frodiga betesmarker och förekommer i norra
Tyskland, Holland, Belgien och norra Frankrike.
Medan de nu nämnda, företrädesvis i Nord-Europa
lefvande raserna härledas från mufflonfåret, anses,
förutom det ofvan omnämnda torffåret, äfven några
företrädesvis i Afrika förekommande raser vara
afkomlingar af manfåret. De utmärkas genom lång
svans och genom långsträckt, mera getlikt hufvud;
hos några är framkroppen långhårig. Af dessa må
nämnas faraofåret (Ovis tragelaphus pharaonis)
med vågrätt utstående, skrufformigt vridna horn. På
faraonernas tid utgjorde det den enda i Nildalen
förekommande fårrasen, men undanträngdes ur
Egypten genom asiatiska får; det skall lefva kvar
vid öfre Niger.
De följande raserna härledas från den ofvan
omnämnda arten Ovis arkal. De äro större än de öfriga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
