203 Fårstynget 204 och i allmänhet långsvansade. Af största betydelse är merinofåret (Ovis arkal hispanica), som har bredt hufvud, tjocka, snäckformigt vridna horn med starka tvärvalkar, fyllig bål, korta och starka lemmar, kort, fin, krusig, mycket tät och elastisk ull. Dess ursprungliga hemland är Mindre Asien, hvarifrån rasen spreds till Grekland, Italien och Spanien, i hvilket sistnämnda land fårafveln redan före början af vår tidräkning stod högt. Det var emellertid först under morernas välde i Spanien, som dess ulls finhet utvecklades till den höjd, som ännu i dag utmärker densamma. Efter morernas utdrif-vande bemäktigade sig aristokrati och prästerskap denna lukrativa industrigren och utverkade åt sig åtskilliga privilegier, som delvis kvarstått till våra dagar. Fårhjordarna tillbringa vintern i Estre-madura, Andalusien och Nya Kastilien; till sommaren tåga de norrut till Leon, Burgos o. s. v. De spanska merinofåren ha under de två sista århundradena införts till skilda länder. Deras acklimatise-ring i England, hvilken flera gånger försökts, har slagit fel; klimatet torde vara för fuktigt, enär merinofåren fordra torr luft och därför trifvas bäst i stäpptrakter. Däremot ha de i midten af 18:e årh. till Frankrike införda merinofåren i det s. k. r a m-bouilletfåret (se pl. I) vunnit en hög utveckling. Sistnämnda får producerar en mycket stor mängd, tämligen lång, om ock mindre fin ull, hvaremot ett annat slag af samma ras, m a u-champfåret, är utrustadt med lång, silkeslik ull och slutligen en tredje afkomling af det spanska merinofåret: de brådmogna merinos från Champagne, Soissonnais etc., framstående genom sin snabbvuxenhet, äro utmärkta köttfår. I Tyskland infördes merinofår, s. k. escorialfår, först i Sachsen 1765 och benämndes till kurfurstens (lat. elector) ära elektoralfår (se pl. I). N e-g r e 11 i f å r e t (se pl. I) i Österrike är likaledes af merinostam och kännetecknas däraf, att den ullbärande huden ligger i stora veck. (Om merinofåren i Sverige se nedan.) Vida öfverflygladt har emellertid Europa blifvit genom merinofårafveln i Kaplandet och Australien, på hvars vidsträckta betesmarker fårafveln utbildats till den grad, att den europeiska ullmarknaden rent af öfversvämmas af australisk vara. Också på Nya Zeeland och i flera af Syd-Amerikas stater har merinofårafveln vunnit stor spridning. Det krumhornade fåret (0. ar'kal strepsi-ceros; se pl. I) kännetecknas genom långa, spiral-formigt' utdragna horn, lång svans och grof ull; äfven hornlösa stammar förekomma. Dess hemland är Kreta, Balkanhalfön, Ungern och Syd-Ryssland. Äfven västerut (i Pommern, Hannover, Schweiz o. s. v.) förekomma hithörande raser. Fettsvansfåren anses likaledes härstamma från 0. arkal och uppträda i två hufvudslag. Det ena, O. a. platyura, utmärkes genom sin tämligen långa, tjocka och breda svans med stark fettaflag-ring; svansen är på öfre sidan hårbeklädd, på undre naken och kan uppnå en fjärdedel af djurets vikt. Hornen, som vanligen finnas blott hos gumsen, äro korta och halfmånformiga. Denna ras förekommer i skilda former på Krim, i Persien, Syrien, Palestina, Egypten, Tunisien o. s. v. Hos det andra slaget, 0. a. steatopyga, är svansen förkrympt, och å ömse ^idor om densamma finnes en stor naken f ettklump. Af detta slag träffas skiljaktiga raser i Central-Asien, Sibirien, öfre Egypten och Sornaliländerna. I hela Europa har fårafveln gått tillbaka år för år. Detta beror i väsentlig grad därpå, att Australien, Kaplandet och Argentina kunna producera ull till mycket lägre pris än Europa. Af de europeiska länderna har Ryssland - särskildt i sin södra del på stäpperna - den största fårrikedomen. Intensiv fårafvel bedrifves ock i Storbritannien, företrädesvis i Skottland. De därstädes förekommande rasernas härkomst är ännu ej till fullo utredd; helt säkert ha talrika korsningar förekommit. Af därstädes hållna får må nämnas new-leicester-. lincoln-, cheviot-, southdown-, oxfordshire-d o w n-, h a m p s h i r e d o w n-, c o t s w o l d-och s h r o psh i r e-fåren (se pl. II). Inom Tyskland är fårafveln i Mecklenburg, Pommern och Hannover störst. I Norge har fårskötseln en rätt stor omfattning. På Island är den en af de viktigaste näringsgrenarna; fårköttsexporten därifrån är mycket betydande. I Sverige var fårafveln inhemsk redan under stenåldern. Under medeltiden var Gottland kändt för högt utvecklad fårafvel; större fårstammar förekomma ännu i södra delen af ön samt på Karlsöarna, Fårön och Gotska sandön. De äro s. k. utegångsfår (se pl. II), som hela året om lefva i fullkomligt naturtillstånd; endast små skjul äro uppförda för dem till skydd mot snö och oväder. Ännu i dag står fårkött från Gottland högt i pris. Sedan redan tidigare (på 1500- och 1600-ta-len) till Sverige införts särskildt engelska och tyska får till afvelns förbättring, grundlade Jonas Alströmer (se denne) 1726 en merinofårafvel i vårt land genom att införskrifva merinofår från Spanien till kungsgården Höjentorp, där en skola för fårskötsel (s c h ä f e r i) upprättades. Merinofårafveln, som gynnades genom allehanda privilegier, utbredde sig starkt i landet och höjdes genom ytterligare importer af rambouillet- och elektoralfår. Staten skaffade sig betydande hjordar (stamschäferier), hvarifrån afvelsdjur af goda raser spredos inom landet. Vid midten af 1800-talet ha flera storbritanniska raser, särskildt cheviotfåret samt de kortulliga southdown- och oxfordshiredown-fåren, med framgång acklimatiserats hos oss. Se vidare Fårskötsel. Litt.: K. Lydekker, "Wild oxen, sheep and goats of all land" (1898), C. Keller, "Naturgeschichte der haustiere" (1905), E. 0. Arenander, "Husdjursskötsel" (i "Uppfinningarnas bok", IV, 1899). L-e. Fårstynget, Oestrus ovis 1. Gephalomyia ovis, zool., en till ordn. tvåvingar (Diptera), afdelningen flugor (BracJiy-cera) och fam. styng-flugor (Oestridæ) hö-rande insekt. Den full-bildade flugan (se fig., a) är till färgen brun-spräcklig; antennerna äro svarta, vindarna glasklara med gulbruna ribbor. Längden är hos hannen 10, hos honan 12 mm. Honan lägger sina ägg vid mynningen af fårets näsborrar, och de utkläckta larverna vandra upp i näshålan och pannhåligheten, Fårstynget (a) och dess larv (b).