olika delar, särskildt vid de beridna vapenslagens garnisonsorter, samt hetsjakter i trakten af Malmö och Skanör. Klubben eger en ”meute” af 25 hundar, dels ”foxhounds” (räfhundar, se Hunden) för släpjakt, dels vindthundar för hetsjakt, hundgårdar i Malmö, Hälsingborg och Ystad, stallar för de årliga hästutställningarna i Malmö, kapplöpningsmateriel för täflingars anordnande på banorna i Malmö, Hälsingborg, Ystad, Kristianstad och å Ljungbyhed. Klubbens kassaredogörelse balanserade 1906 på en totalsumma af öfver 100,000 kr. och utvisar en kontant behållning af öfver 16,000 kr. Medlemsantalet uppgick s. å. till öfver 700. Årsafgiften, som från början var 10 kr., är sedan 1907 15 kr. för herre och 10 kr. för dam. Medlemmarna ha fritt tillträde att bevista såväl kapplöpningarna vid Köpenhamn som alla täflingar m. m., hvilka anordnas af Skånska fältridtklubben. <tab>B. C—m. Fältrop, krigsv., ett ord, som nyttjas såsom igenkänningstecken vid en trupp eller en hel armé. Förr, då man icke egde bestämda uniformer, var fältropet af största vikt för att igenkänna egna stridsmän. Grekernas fältrop ”alala, alala”, romarnas ”feri, feri”, korsfararnas ”deus vult”, svenskarnas under trettioåriga kriget begagnade ”Gud med oss” och de kejserliges under samma krig använda ”Jesus Maria” ha gått till eftervärlden. Numera nyttjas fältrop nästan uteslutande i mörker vid vakter (äfven i fredstid), fältvakter och patruller för att skilja vän från fiende. Nytt fältrop utgifves för hvarje dag. — I Sverige brukades sedan lång tid tillbaka fältrop och lösen, hvartdera ett ord, hvilka, där konungen var närvarande, utgåfvos af honom, eljest af högste befälhafvaren på stället och meddelades allt befäl, äfven post- och patrullbefälhafvare. Hvarje nattetid eller i mörker till en vakt e. d. i garnison eller i fält ankommen person anropades med ”halt” och affordrades fältrop, hvarefter den anropande gaf lösen. Lösen bortlades i 1881 års fälttjänstreglemente, fältrop i 1889 års tjänstgöringsreglemente för fredsbruk och 1902 års fälttjänstreglemente. Jämte fältrop har äfven förekommit parole (se d. o.). <tab>C. O. N. Fältsallat, bot., namn på Valerianella olitoria. Fältsignalkompaniet. Se Ingenjörtrupper. Fältsjukhus, en af arméfördelningens sjukvårdsformationer, har till uppgift att öfvertaga och eventuellt vårda sådana sårade, som ej omedelbart kunna öfverflyttas från förbandsplatserna till någon af etappväsendet (se d. o.) framförd sjukvårdsformation. Då ett fältsjukhus träder i verksamhet för fortsatt vård af sårade, kallas det etableradt fältsjukhus. Härtill utses företrädesvis rymliga byggnader med fritt och öppet läge i bebyggd ort, invid körväg och om möjligt nära järnväg eller vattenfarled. Lämplig plats bör äfven finnas för uppförande af sjuktält eller sjukbaracker (se Barack). <tab>J. K. Fältskans, fortif., med fältbefästningskonstens medel anordnade fasta punkter, särskildt stödpunkter i befästa fältställningar, i hvilka senare fältskansen förr var hufvudsaken. Man skilde mellan slutna fältskansar (redutter, stjärnskansar, bastionsskansar, korsskansar) och öppna, d. v. s. i ryggsidan ej stängda (halfredutter, flescher, lynetter); halfslutna fältskansar hade ett svagare bröstvärn eller blott en palissad såsom rygglinje. Ännu på 1860-talet hade fältskansar 2,30 m. hög eldlinje och därbakom skytt- eller kanonbankar; framför bröstvärnet låg en 2—3 m. djup graf. Sedermera öfvergick man till lägre profil med inre skyddsgraf och yttre flackgraf samt uteslöt artilleriet från fältskansarna, enär man funnit, att infanteriet väl kunde försvara sig själft. Formen bibehölls i allmänhet reglementerad, men skilde sig dock småningom från tidigare typer. Numera är fältskansen alltid sluten med skyttegrafs- eller fältverksprofil, skydds- och förbindelsegrafvar, en mängd täckta rum m. m. (jfr fig. å nästa sida). Eldlinjen hålles så låg och utsträckningen på djupet göres så liten som möjligt. Slutligen omgifves fältskansen vanligen med en flackgraf, i hvilken stormhinder anbringas (jfr Fältbefästning, pl. 3). <tab>L. W:son M. Fältskjutning l. Fältmässig skjutning, krigsv., kallas den del af skjutöfningar, som afser skjutningen i fält, under fältmässiga förhållanden. Enskild fältskjutning utföres af hvarje skytt för sig mot mål, som plötsligt visa sig. Det gäller då för honom att bedöma afstånd, välja sikte och skjutställning samt afgifva eld på lämpligaste sätt. Önskligt är att härvid kunna använda äfven rörliga eller försvinnande mål. — Fältskjutning i trupp afser att med afdelningar från de minsta till bataljon eller regemente lära eldens användning mot mål, föreställande mindre eller större truppafdelningar. Denna skjutning är en stridsöfning med skarp ammunition och utföres jämväl af alla slag af artilleri. Med nutidens fulländade vapen har stor vikt blifvit lagd på öfningarna i fältskjutning. <tab>C. O. N. Fältskyttet, fältartilleriets benämning under Gustaf Vasas tid. Dit hörde notslangan, helslangan (slangan), halfslangan (falkenen) och falkonetten, hvilka eldrör sköto kulor af omkr. resp. 7, 3,5, 2 och 1 kg. vikt. Se Artilleri. <tab>W. G. B.* Fältskär (ty. feldscher), eg. en vid armén i fält (eller flottan) anställd person med hufvudsakligen kirurgisk uppgift; sedermera en person, som bland allmänheten utöfvar den s. k. lilla kirurgien, d. v. s. behandling af lättare yttre skador, tandutdragning o. s. v. Bardskärare (af ty. bart, skägg) eller barberare (af lat. barba, skägg) började under medeltiden vid sidan af sitt egentliga yrke, rakning och hårklippning, att utöfva läkarverksamhet, kirurgi, med tiden i skarp konkurrens med läkarna, samt sammanslöto sig i södra Europa under 1100—1200-talen i skrån. Omkr. 1500 funnos sådana skrån äfven i Norden (åtminstone i Danmark fanns ett redan 1501) med lärlingar, gesäller och mästare. Undervisningen var mest praktisk, på rakstugan eller i mästarens praktik. Ett eller tre bäcken var deras skylt. Det var dessa barberarskrån, som i Norden, emedan brist rådde på läkare eller sådana rent af saknades, försågo hären och flottan med kirurger, fältskärer (se vidare Fältläkarkår). Sedan vid början af 1800-talet militärläkarvården öfverlämnats åt vetenskapligt utbildade personer, voro barberarna, med bibehållande af sin militära fältskärstitel, hänvisade till att med sin ”lilla kirurgi” praktisera bland allmänheten, som gärna sökte dem för det billiga arfvodets skull. Fältskärerna måste aflägga vissa prof för vinnande af rätt till yrkets utöfning och stodo under