Fältportion, krigsv. Se
Portion.
Fältpost l.
Krigspost (ty.
feldpost, fr.
poste
militaire, eng.
field-post), anstalter, genom hvilka
i krig vidmakthålles regelbunden postförbindelse till,
från och emellan ett lands stridskrafter. I Gustaf II
Adolfs armé funnos ”feldposten” och
”feldpostmeister”; och i visst samband med dessa svenska,
eller rättare till svenska arméernas tjänst anordnade
tyska fältposter stod inrättandet (1636) af det
inhemska svenska postverket. Sedermera fanns i det
hela icke någon svensk fältpost anordnad.
Regeringens bref till armén och från den senares
funktionärer i tjänsten aflåtna skrifvelser befordrades
med kurirer. Officerare såväl som manskap nödgades
i allmänhet med enskilda bud ombesörja sin
brefväxling med hemorten. Först i nyaste tid har
intresset vaknat för upprättande af ett ordnadt
svenskt fältpostväsen. Sedan någon tid föreligga ett
af Generalstaben utarbetadt förslag till
krigspostreglemente och vissa af Generalpoststyrelsen
sammanfattade förslag till detaljbestämmelser i
hithörande afseenden. I samtliga dessa
författningsförslag afser man med benämningen
fältpost
i egentlig mening allenast de vid själfva
högkvarteret och vid de särskilda truppförbanden anordnade
postanstalterna och deras personal, medan man
under benämningen
etappost sammanfört de
anordningar, hvilka äro afsedda att med begagnande
af de inom arméns etappområde redan befintliga,
i erforderlig mån utvidgade postanstalterna så att
säga sammanlänka krigsskådeplatsens och hemortens
postområden. Fältposten i denna mening och
etappposten utgöra tillsammans
krigsposten. För
krigspostens utrustande med bästa och möjligast
fullständiga materiel har blifvit sörjdt. Sålunda
har efter hand postverkets vagnpark blifvit tillökad
med 10 fältpostexpeditionsvagnar (se fig.) och 15
fältposttransportvagnar. Alla anstalter äro träffade
för att i händelse af mobilisering postverket och
dess personal ögonblickligen må kunna i erforderlig
mån tagas i anspråk af det militära
fältpostväsendet.
Fältpostexpeditionsvagn.
<tab>R. L—n.
Fältpredikant l.
Fältpräst,
krigsv., i
allmänhet hvarje vid krigsmakten anställd präst. I katolska
kyrkan kallas denne tjänsteman
fältkaplan.
Fältpredikanterna förrätta all prästerlig tjänst vid
trupperna och utgöras i Sverige af en
regementspastor (kyrkoherdes vederlike) vid hvarje
regemente eller kår. Förr funnos äfven
bataljons-
och
skvadronspredikanter. — Jfr
Fältprost och
Konsistorium.
<tab>C. O. N.
Fältprost, krigsv., tillsättes af konungen att ha
högsta ledningen af själavården vid en svensk armé
i fält. Han tillhör följaktligen högkvarteret.
Fältprost kan tillsättas äfven vid
arméfördelningarna.
<tab>C. O. N.
Fältpräst, krigsv. Se
Fältpredikant.
Fältration, krigsv. Se
Ration.
Fältridning, Terrängridning, kallas den
gren af ridkonsten, som afser att utveckla ryttarens
och hästens förmåga att med lugn och säkerhet röra
sig i olika slags terräng, hvarvid ryttaren under
fritt val af väg och rörelsetakt kan öfvervinna
mötande hinders svårigheter, utan att hästens krafter
sättas på större prof, än omständigheterna kräfva.
Vid nutida praktisk ridkonst är fältridningen målet,
hvars grund lägges under skolridningen (se d. o.).
Frånsedt England, där jaktridning (se d. o.) af
ålder haft hemort, låg fältridningen ännu på
1860-talet så godt som i linda i de flesta af Europas
länder. Ryttarbragderna från Karl XII:s och Fredrik
den stores dagar hade råkat i glömska.
Fransk-tyska kriget 1870—71 medförde emellertid skärpta
fordringar på rytteriets snabbhet, uthållighet och
framkomlighet. Då nu kriget kräfde raska ryttare på
ädla hästar, blef sporten medlet att hastigast erhålla
bäggedera. Fältridningen kom till heders, och
jaktridter äro nu obligatoriska inom de flesta arméers
ridskolor. Terrängridningens förmåga att bibringa
ryttaren mod, tilltagsenhet och rådighet, erkännes
nu allmänt i hela den civiliserade världen, äfven
utom det rent militära området. Terrängridningen
har populariserat ridsporten.
<tab>B. C—m.
Fältridtklubb, förening för utöfvande af
fältridning (se d. o.). Sedan intresset för terrängridning
vaknat äfven i Sverige, ha inom landets olika delar
uppstått fältridtklubbar i syfte att väcka och
underhålla håg för fältmässig ridning.
Stockholms
fältridtklubb stiftades efter en s. k.
snitseljakt, riden i Drottningholms omgifningar 1 nov. 1886,
af prins Karl och räknar f. n. (1908) omkr. 250
medlemmar (officerare, civilpersoner och damer) samt
har egen hundgård. Den efterföljdes af
Skånska
fältridtklubben, stiftad 28 jan. 1888.
Därefter ha bildats
Göteborgs, Smålands,
Östergötlands, Norrlands m. fl.
fältridtklubbar. Under det att öfriga klubbar
hufvudsakligen egnat sig åt anordnandet af fältridter af
olika slag, har Skånska fältridtklubben utsträckt
sin verksamhet till hästsportens alla områden och
därvid kommit att ingripa äfven direkt för
förädlandet af landets hästafvel. Den anordnade sålunda
1906 hästkapplöpningar vid Malmö, Hälsingborg,
Ystad och Kristianstad samt å Ljungbyhed,
hvarvid utdelades i pris 17,100 kr. och 33 hederspris,
hästutställning i Malmö jämte prisridning,
prishoppning och diverse täflingar till häst, hvarvid
utdelades i pris 3,300 kr., 80 hederspris, 64 silfver-
och 145 bronsmedaljer, hästlotteri i Malmö
hvarvid 12,000 lotter à 3 kr. såldes, och för hela
nettobehållningen inköptes 46 inom landet födda och
uppfödda hästar, som till allmänheten utlottades,
jaktlöpningar vid Malmö och Lund, hvarvid utdelades
23 hederspris och 146 minnesmedaljer, orderridt vid
Malmö, släpjakter och terrängridter i provinsens
