den publicerades först i ”Helsingfors tidningar” 1851—66 och utkom sedan i bokform 1853—67. Fältslag. Se Slag 1. Fältslakteri. Se Förplägnad. Fältslanga, krigsv., äldre benämning på de fältartilleriets eldrör, hvilka voro längre än kanonerna. <tab>W. G. B.* Fältsork, zool. Se Sorksläktet.

Snösparf, hanne i sommardräkt.

Fältsparfsläktet, Plectrophanes s. Plectrophenax, zool., hör till fam. finkfåglar (Fringillidæ) och ordn. Passeriformes. Det skiljes från det närstående busksparfsläktet (se Emberiza) därigenom, att baktåns klo är längre och mindre krökt, något som sammanhänger med det afvikande lefnadssättet. Dessa fåglar uppehålla sig företrädesvis på öppna fält och påminna om lärkorna i sitt lefnadssätt; liksom dessa röra de sig ofta gående. Till Sveriges fauna höra två arter. Snösparfven l. snölärkan (Pl. nivalis, se fig.): hannen i sommardräkt med hufvudet, halsen, öfvergumpen, de undre kroppsdelarna, de flesta armpennorna, roten af handpennorna, vingtäckarna och de yttersta stjärtpennorna hvita; det öfriga svart; om vintern få fjädrarna på hufvud, rygg, skuldror och öfvergump rostbruna kanter. Längd 17—19 cm. Snösparfven bebor jordklotets nordligaste trakter i Gamla och Nya världen, är således en s. k. cirkumpolär art. I Skandinavien finnes den som häckfågel om sommaren endast i fjälltrakterna och vid Finnmarkens kuster. Den lifnär sig af insekter och frön. Boet bygges under en sten eller i en klipprämna; äggen äro 5—6. Om vintern flyttar åtminstone flertalet till södra Sverige, Danmark, England eller Europas fastland, där fågeln ofta anträffas i stora skaror. Lappsparfven (Pl. lapponicus) är på ryggsidan fläckig af svart och rostbrunt, halsryggen är brunröd. Medan hos hannen hufvudet, ofvan och på sidorna, hakan, strupen och framhalsen äro svarta, äro dessa delar hos honan ljusa och fläckiga; underlifvet är hos hannen hvitt, hos honan ljust gråaktigt. Längd 15—17 cm. Äfven lappsparfven är cirkumpolär; i Sverige bebor den om sommaren Lapplands fjälltrakter. Under flyttningarna vår och höst är den mycket sällsynt i södra Sverige, däremot rätt talrik i Finland. Den bebor videregionens sanka, med buskar beväxta ängar. Boet lägges på marken; äggen äro 5—7. <tab>L—e. Fältspat, miner., en utomordentligt viktig mineralgrupp, omfattande kalium-, natrium-, kalcium- och bariumsalterna af de isomorfa aluminiumkiselsyrorna Al { Si₃O₈H₄ , (Si₃O₈Al)₂ och Al { SiO₄H₃ , (SiO₄Al)₂ Formen är mono- eller triklin. Alla fältspater ha två väl utbildade genomgångsytor; de smälta för blåsröret under bildande af glas eller emalj. Efter genomgångsvinkeln och den kemiska sammansättningen kunna fältspaterna delas i två, resp. tre grupper. a) Kali-natronfältspater; genomgångsvinkeln 90° eller nära 90° (89° 40′). Hit höra ortoklas och mikroklin. Ortoklas, Breithaupt, af sammansättningen K Al Si₃ O₈, monoklin, ofta i kort pelarformig utbildning, enhetliga individer eller tvillingar; de flesta ortoklaserna äro ej rena kaliumaluminiumsilikat, utan innehålla också natriumaluminiumsilikat, antingen såsom sammanväxta individer (perthit) eller mera intimt blandade med hvarandra (natronortoklas). Genomskinliga kristaller kallas adular, ogenomskinliga kristaller med glasglans sanidin. Den vanliga ortoklasen är gråhvit eller rödaktig; den bildar en hufvudbeståndsdel i granit (pegmatit), syenit och gnejs. Mikroklin, Descloizeaux, mimetiskt monoklint mineral, d. v. s. det synes bilda monoklina kristaller, men dessa äro ej enhetliga, utan bildade af en massa tunna lameller, som hvar för sig äro triklina. Natronrika mikrokliner kallas anortoklaser. Mikroklinen är en huvudbeståndsdel i gnejsgraniterna, och strukturen är säkerligen i detta fall ett tryckfenomen, framkalladt vid granitens pressning. En grön mikroklin från t. ex. Pikes peak i Colorado har man kallat amasonsten; vid glödgning förlorar den sin gröna färg. b) Natron-kalkfältspater kallas med ett gemensamt namn plagioklas; genomgångsvinkeln är omkr. 87—86°; formen triklin. Å ena sidan står natronfältspaten, Na Al Si₃ O₈, eller albit (= Ab), å den andra kalkfältspaten, Ca Al₂ Si₂ O₈, eller anortit (= An). Albit, Gahn, hvita, ofta vattenklara kristaller, t. ex. vid Schmirn i Tyrolen, enkla eller vanligen i tvillingar, s. k. polysyntetisk tvillingbildning, dessutom, fastän sällsynt, såsom bergartsbildande mineral, t. ex., i diorit. Anortit, G. Rose, vattenklara kristaller i blocken på Monte Somma, halfgenomskinliga vid Monzoni i Tyrolen, dessutom bergartsbildande i eukrit från Hammerfest och i lavor på Island. Emellan dessa båda ändled, Ab och An, står en fullständig serie isomorfa blandningsformer, som, innan man insåg deras intima samhörighet med hvarandra, belades med olika namn. De viktigaste af dessa äro oligoklas = Ab₄ An₁, andesin = Ab₅ An₃, labradorit = Ab₁ An₁ eller Ab₃ An₄, bytownit = Ab₁ An₃. Oligoklas och andesin ingå i sura bergarter såsom graniter och syeniter eller i mera neutrala sådana, t. ex. i andesit; de basiska, labradorit och bytownit, utgöra en väsentlig beståndsdel i diabaser, gabbroarter och basalter. Med olika kemisk sammansättning få plagioklaserna olika kristallografiska och optiska egenskaper. Så visade redan 1881 Schuster, att man af utsläckningen på de båda bästa genomgångsytorna kan direkt afläsa den undersökta varietetens kemiska sammansättning. Äfven den egentliga vikten ändras med ändring af sammansättningen. c) Baryt-kalifältspater; genomgångsvinkeln är ung. 90°; monoklina. Den rena barytfältspaten, först beskrifven af Hj. Sjögren, från Jakobsbergs grufva under namnet celsian, bildar