med adular en isomorf blandningsserie, af hvilken man känner leden Ad (= adular) t. o. m. Ad₂Cels₁, d. v. s. en blandning af 67 proc. adular och 33 proc. celsian. Vanlig fältspat har stor användning inom porslinsindustrien. Dess praktiskt viktigaste omvandlingsprodukt är kaolin (se d. o.). Vanlig fältspat förekommer i Sverige öfverallt inom urberget; brytvärd i pegmatitgångarna eller pegmatitkörtlarna, där den förekommer tillsammans med kvarts jämte glimmer och en del sällsynta mineral; särdeles ren förekommer den i de sedan länge kända brotten vid Finnbo, Kårarfvet och Ytterby. Den gröna fältspaten — amasonstenen — finnes vid Hornkullen och Lahäll i Värmland, vid Åmmeberg o. s. v. Såsom halfädelsten användas månsten, en hvit genomlysande adular, hvars skillrande pärlemorglans framkallas af små inväxta mikroskopiska mineralkorn; avanturinfältspat l. solsten, en ljusröd fältspatmassa med inväxta järnglanskristaller; labrador, en genomlysande grå eller brun fältspat med iriserande glans. <tab>A. Hng. Fältspatsporfyr, petrogr. Se Porfyr. Fältsten. 1. En inom stensättningsfacket använd benämning för de naturligt rundade och någorlunda jämnstora stenar (klapperstenar, rullstenar), som, mera förr än nu, användas för gatläggning. — 2. (ty. feldstein), petrogr., föråldrad, i Sverige sällan och numera alls icke använd benämning för hälleflinta och täta hälleflintartade bergarter. <tab>E. E. Fältstorkar, zool. Se Psophiidæ. Fältstupning, bergsv. Se Donläge och Fallande i fält. Fältstycke, äldre benämning på eldrör tillhörande fältartilleriet. Fältstålört, bot., namn på Gentiana campestris. Fältsyrsa, zool. Se Syrsor.

Romersk legionörn mellan två kohortfälttecken (Efter ett antikt mynt.)

Fälttecken, krigsv., kallas i allmänhet alla tecken, som trupper eller deras medlemmar bära för att skilja sig från fienden och från hvarandra. Truppernas fälttecken utgjorde i äldsta tider vanligen en djurbild, buren på ett spjut. Grekerna använde först en sköld, en hjälm eller ett harnesk, buret på ett spjut, sedermera en fana. Romarnas fälttecken (signum) utgjordes i äldsta tider af en halmkärfve, senare af en knuten hand, buren på en stång. Legionens fälttecken var den romerska örnen i silfver eller guld. Dessutom förekommo äfven andra djurbilder (jfr Drake, sp. 816, fig. 3) och tecken. Vid stången af hvarje romerskt fälttecken var fäst en plåt, försedd med nummer på den legion samt på den kohort eller manipel, till hvilken fälttecknet hörde. Efter kristendomens införande anlade man snart baner, fanor och standar. — De personliga fälttecknen voro af vikt för en armés medlemmar, innan bestämda uniformer anlades. Dessa tecken utgjordes vanligen af en bindel kring ena armen, ett band kring hufvudbonaden eller ett märke på densamma o. s. v. Numera begagnas skärp och portepé af officerare samt kokarder af alla krigsmän såsom fälttecken. Huru man med framtidens svårt skönjbara beklädnad skall reda sig utan tydligt framträdande fälttecken är ovisst. <tab>C. O. N. Fälttelegraf, krigsv., den del af krigstelegrafen (se d. o.), som tillhör trupprörelsernas omedelbara område och hvars anordning därför åligger härtill speciellt utbildade trupper, särskildt fälttelegraftrupper. Fälttelegrafens uppgift är dels att vid behof fullständiga de befintliga permanenta förbindelserna mellan krigsledningen och de på olika krigsskådeplatser samt till sjöss uppträdande stridskrafterna äfvensom fästningarna och hemorten, dels, och hufvudsakligen, att förmedla förbindelserna inom samma krigsskådeplats från vederbörande stabskvarter (armékvarter, arméfördelningskvarter, kavallerifördelningskvarter, själfständigt brigadkvarter o. s. v.) till desamma enligt ständig eller tillfällig indelning omedelbart underlydande förband samt till etappområdet. För möjliggörandet af dessa uppgifters lösande tilldelas nämnda stabskvarter vissa fälttelegrafformationer, som utrustas med telegraf- och telefonmateriel, materiel för signalering samt gärna äfven med gnisttelegrafmateriel. Man söker dock att så mycket som möjligt lätta utrustningen och öka rörligheten samt öfvergår därför alltmera från den besvärligare och mera skrymmande stolpledningen till kabelledning, hvilket den nyare tunna och lätta, men dock motståndskraftiga fältkabeln möjliggör. Materielen föres å lätta fordon samt å packhästar. Signalmännen utrustas flerstädes med motorcyklar för hastigare framkomlighet; och för öfrigt ingå såväl motorcyklar som automobiler i stormakternas fälttelegrafutrustningar. — I de flesta länder tillhöra fälttelegraftrupperna ingenjörvapnet; i Tyskland tillhöra de dock kommunikationstrupperna, och i Österrike lyda de direkt under generalstaben. I vissa länder (Ryssland, Belgien, Frankrike och Österrike) uppsättas af telegraftrupperna särskilda fästningstelegrafafdelningar. Bergstelegrafafdelningar finnas i Österrike (organiserade af telegraftrupperna) och i Frankrike (organiserade af infanteriet). I de flesta länder är gnisttelegraf under införande eller pröfning. I Danmark, Tyskland, Storbritannien, Österrike, Italien och Förenta staterna organisera telegraftrupperna äfven optiska fältformationer. I några länder äro fältballongtrupper (se d. o.) förenade med fälttelegraforganisationen. Slutligen ha flerstädes äfven de företrädesvis stridande vapnen utrustats med elektriska och optiska förbindelsemedel (trupptelegraf); de flesta arméer ha sålunda elektrisk kavalleritelegraf, och optisk sådan finnes i Ryssland, Storbritannien och Frankrike, hvarjämte de båda meddelelsesätten införts vid infanteriet och artilleriet i Storbritannien, Frankrike, Österrike och Italien. Jfr Ingenjörtrupper. <tab>L. W:son M. Fälttelegrafafdelning. Se Ingenjörtrupper. Fälttelegrafkompaniet. Se Ingenjörtrupper. Fälttelegrafkåren. Se Ingenjörtrupper. Fälttelegraftrupper. Se Fälttelegraf och Ingenjörtrupper. Fälttjänst, krigsv., i vidsträckt bemärkelse all den tjänst, som trupper förrätta i fält; i inskränkt betydelse bevakningstjänst under marsch och hvila samt de mindre uppdrag, som tillfalla trupper i fält, såsom rekognosceringar, öfverfall, indrifvande