försvar anlagda befästningar; men småningom betecknades härmed företrädesvis fältskansar. Numera menas därmed en sådan fältbefästning, där eldlinjen för åstadkommande af verksam beskjutning eller skydd för bakomvarande skyddsrum måst höjas så mycket, att skyttarna få stå på skyttbank, upphöjd öfver eller anordnad å naturliga marken. Till följd af större jordbehof få fältverken ofta både skydds- och yttergrafvar (se vidstående fig. och Fältbefästning, fig. 2). Slutes ett starkare fältverk med en rygglinje, uppkommer en fältskans (se d. o.).

Fältverk.

<tab>L. W:son M. Fältveterinärkåren bildades 1887 och utgöres af svenska arméns alla veterinärer, hvilka förut sammanfattades under den gemensamma benämningen veterinärstaten. Kåren står under befäl af öfverfältläkaren och utgöres af fältveterinär (med majors rang), 14 regementsveterinärer (med kaptens rang), 26 bataljonsveterinärer (med löjtnants rang) och 8 veterinärstipendiater (med underlöjtnants rang efter officerarna). Kåren har sin egen reserv. Veterinärtjänster sökas hos Sjukvårdsstyrelsen, som jämte Medicinalstyrelsen afgifver förslag till K. M:t (k. skr. 27 maj 1904, Sv. förf.-saml. Bih. n:r 13 och instr. för Arméförvaltningen 11 okt. 1907, Sv. förf.-saml. n:r 100). Stipendiater förordnas af Medicinalstyrelsen och Sjukvårdsstyrelsen gemensamt. <tab>C. O. N. Fältväbel (ty. feldwebel l. feldwaibel, jfr Väbel), krigsv., benämnes i tyska, ryska m. fl. arméer äldsta underofficersgraden vid alla trupper utom kavalleriet. Fältväbel förekom redan hos landsknektarna under 16:e årh., där han ombesörjde manskapets utbildning inom fänikan. Sedan har han blifvit kompanichefens närmaste biträde med afseende på expedition och inre ordning. I Sverige förekom benämningen sedan början af 17:e årh., men utbyttes 1833 mot fanjunkare (se d. o.). — Fältväbellöjtnant kallas i tyska armén sedan 1877 en äldre underofficer, som vid mobilisering inträder i officerstjänst vid trupperna i andra linjen. <tab>C. O. N. Fältväbellöjtnant. Se Fältväbel. Fältöfningar, krigsv., de öfningar för officerare af alla vapen och af generalstaben, hvilka afse att bereda dessa officerare skicklighet i de grenar af truppföringskonsten, hvilka kunna tillgodoses, utan att trupper deltaga i öfningarna. De ledas efter hufvudsakligen samma grunder som fälttjänstöfningar (se d. o.) och egnas hufvudsakligen åt uppsättning af fälttågsplaner, marschorder, stridsdispositioner, rapporter, planer till anfall mot och försvar af ställningar, uppsökandet af bivackplatser, broslagningsställen och kolonnvägar, rekognoscering af större landsträckor för att lära känna deras betydelse för försvaret och af terrängföremål, uppgörandet af förläggning i kvarter m. m., som ifrågakommer under krig. Äfven truppernas deltagande i en strid kan göras till föremål för öfning, i den mån detta låter sig verkställa. Väl ledda fältöfningar äro af stor betydelse för utbildningen af en armés befäl, men deras värde beror till hufvudsaklig del på ledningens beskaffenhet. <tab>C. O. N. Fältöfverste, krigsv., kallades mångenstädes och äfven i Sverige under 16:e och början af 17:e årh. högste befälhafvaren för en armé. Fämun, insjö i Nordre Österdalen, i Hedemarkens amt, i Norge. Längd 58 km. Ytinnehåll 202 kvkm. Höjd öfver hafvet 670 m. Den ger upphof åt Klarälfven. Stränderna äro blott svagt befolkade. <tab>Y. N. Fän (fno. fen), kärr. Fängelse. 1. En art frihetsstraff (se d. o.). 2. Byggnad eller lokal, där frihetsstraff verkställes eller brottslingar eljest förvaras. I äldre tid, då de egentliga straffen voro dödsstraff eller kroppsstraff, voro fängelserna hufvudsakligen förvaringsplatser under rannsakningstiden och i afbidan på straffets verkställande, däremot ej i och för sig straffmedel. De voro på landsbygden enkla stockhus (”skemmor”), stundom med en grop under golfvet för gröfre förbrytare; i städerna och vid slotten användes torn och källare, där fångarna lämnades i den mest eländiga belägenhet. Närmast med hänsyn till de stora skaror lösdrifvare och tiggare, som i följd af de ständiga krigen alltmer växte, började först i England, i midten af 1500-talet, och sedermera annorstädes särskilda tukthus inrättas. I Sverige förordnades härom genom 1624 års konstitution mot tiggare och tidstjufvar. Vid denna tid upprättades i Stockholm landets första tukthus, hvilket på samma gång var uppfostringsanstalt för vanvårdade barn. Det följdes efter omkr. 100 år af ett rasp- och spinnhus (vid Stockholm på Långholmen) och sedermera af andra sådana i Göteborg och Norrköping. Dessa anstalter blefvo småningom använda hufvudsakligen för kvinnliga förbrytare, under det att gröfre manliga brottslingar, som lyckats undgå dödsstraffet, i stället sändes till fästningarna för att sysselsättas med fortifikationsarbeten. Sålunda uppkommo fästningsfängelser, såsom Marstrands eller Karlstens, Nya Älfsborgs m. fl. Då lagstiftningen började använda äfven kortare frihetsstraff, aftjänades dessa vid slotten i länsstäderna; och på detta sätt uppstodo länsfängelser och kronohäkten. Härjämte förekommo stads- och häradshäkten för rannsakningsfångar samt gäldstugor för bysatta personer. Fångbehandlingen var allestädes föga berömvärd. I slutet af 1700-talet fästes uppmärksamheten härpå, och nya åsikter i penitentiära frågor arbetade sig fram, småningom medförande en fullständig omorganisation af fängelseväsendet (jfr Fångvård). Under 19:e årh. uppfördes i enlighet härmed i alla civiliserade länder nya fängelsebyggnader, i hvilka fångarna bereddes en