vida drägligare tillvaro. Principen att i möjligaste mån undvika fångarnas samvaro med hvarandra framkallade cellsystemet, enligt hvilket fångarna hållas i enrum såväl natt som dag, samt i anslutning härtill, för längre tids fångar efter genomgången celltid, ett blandadt system, enligt hvilket fången hålles i enrum om natten, men om dagen får arbeta med andra fångar. I Sverige blefvo på grund af beslut vid 1840—41 års riksdag samtliga länsfängelser och kronohäkten anordnade efter cellsystemet, hvilket allt fortfarande är där fullständigt genomfördt. Dessa fängelsebyggnader, cellfängelser, äro uppförda i flera våningar med cellerna förlagda utåt på båda sidor om en genom byggnadens längd löpande öppen korridor med balkonger eller gallerier längs cellvåningarna (se fig. 1—4). Cellerna äro rum med en luftrymd af omkr. 15—25 kbm., upplysta af ett mindre, nära taket beläget gallerförsedt fönster, till hvilket fången icke når upp. Ett mindre antal celler är försedt med stora gallerfönster (s. k. fönsterceller). Där förvaras fängelsefångar och sådana, som af hälsoskäl behöfva mera luft och ljus. Inredningen i cellerna består af en säng, som om dagarna hopfälles och i allmänhet genom en pålagd skifva apteras till bord, en stol utan ryggstöd, ett par hörnhyllor med böcker (bibel, psalmbok jämte annan till fången utlämnad lektyr), vattenkrus, matskål m. m. Åtminstone en half timme dagligen skall cellfången vistas i friska luften; och härför äro inrättade s. k. cellgårdar, där fångarna promenera en och en, afskilda från hvarandra af höga plank eller murar (se fig. 3 och fig. 5 H). Mestadels äro administrations- och domstolslokaler äfvensom fängelseföreståndarens bostad sammanbyggda med själfva fängelset, något som man dock i nyare anläggningar söker undvika. I läns- och kronocellfängelserna förvaras rannsaknings-, fängelse- och bötesfångar samt sådana straffångar, som äro dömda till straffarbete på kortare tid intill två år, men äfven längre tids fångar kunna i dessa fängelser aftjäna sin celltid, om sådant föranledes af deras användbarhet för vissa inom läns- eller kronocellfängelse bedrifna yrkesarbeten. Kvinnorna undergå alltid cellstraffet i dessa fängelser. De till längre tids straffarbete dömde männen åter intagas, med förenämnda undantag, i de större straffängelserna, numera benämnda centralfängelser. Straffängelserna voro ända inpå 1870-talet uteslutande gemensamhetsfängelser, där fångarna såväl dag som natt höllos tillsammans i stora logement och arbetssalar. Sådana fängelser funnos för män å Långholmen invid Stockholm, i Malmö, i Landskrona, i Karlskrona och i Varberg, hvartill kom ett å Nya varfvet nära Göteborg. Dessa fängelser försågos efter hand med nattceller till ett sammanlagdt antal af 1,140 samt med dagceller, i hvilka sistnämnda straffarbetsfångarna skulle aftjäna den del af straffet, som borde tillbringas i enrum. Tillika försågos anstalterna med goda arbetslokaler, skolor och kyrksalar jämte sjukhusafdelningar, motsvarande hygienens fordringar. Dessa större fängelser äro i allmänhet anlagda efter sådan plan, att särskilda dagcellbyggnader finnas, liknande länscellfängelserna, dock så, att vid Långholmen från en gemensam midthall utgå solfjäderslikt fyra flyglar, af hvilka två inrymma dagceller för enrumsfångar och två nattceller för gemensamhetsfångar (se fig. 5). Bostäder för tjänstemän och bevakning finnas i särskilda byggnader. Administrations- och arbetslokaler äro likaledes i allmänhet förlagda i särskilda hus. Anstalterna äro försedda med ångkök, värmeledningar m. m. För kvinnor funnos straffängelser å Norrmalm i Stockholm, i Norrköping och i Göteborg, alla uteslutande gemensamhetsfängelser. I den mån förändrad lagstiftning medförde betydlig minskning i antalet till längre tid dömda straffångar, blef det möjligt att såsom straffängelser nedlägga de flesta af ofvannämnda anstalter. Sedan 1907 centralfängelset å Nya varfvet indragits, bestå som centralfängelser allenast: för män centralfängelserna å Långholmen och i Malmö, det senare användt äfven för tvångsarbetsfångar, hvilka hållas till gemensamt arbete, medan straffångarna därstädes allenast aftjäna celltiden, samt för kvinnor centralfängelset i Göteborg, hvilket försetts med nattceller för hela personalen. Planer föreligga att nedlägga centralfängelset i Malmö, som bl. a. till sitt förfogande har Malmöhus slott, samt centralfängelset för kvinnor i Göteborg. Nyuppförda äro centralfängelserna å Stora Härlanda invid sistnämnda stad och i Härnösand, inrymmande ett mindre antal gemensamhetsfångar, men hufvudsakligen blott fångar i enrum. Bland de äldre straffängelserna användas numera det i Karlskrona uteslutande såsom tvångsarbetsanstalt för lösdrifvare, samt de i Norrköping och i Landskrona såsom tvångsarbetsanstalter för kvinnor. För män finnes ytterligare en tvångsarbetsanstalt å Svartsjö, hvarest fångarna hufvudsakligen sysselsättas med stenhuggeri och jordbruksarbete. Alla dessa anstalter äro försedda med nattceller för hela personalen, med lämpliga arbetslokaler och tidsenliga anordningar för öfrigt samt likna i mycket gemensamhetsafdelningarna vid straffängelserna. Vid samtliga fängelse- och tvångsarbetsanstalter finnas anställda föreståndare, i allmänhet benämnda direktörer (fängelsedirektörer), predikanter och läkare, hvartill vid de större anstalterna komma bevakningsbefälhafvare, kamrerare eller assistent och skolföreståndare jämte skollärare. Bevakningen besörjes af vaktkonstaplar under närmaste ledning af vaktmästare eller fångvårdsunderofficerare. Jämte nu omnämnda fängelseinrättningar, hvilka alla stå under Fångvårdsstyrelsens ledning, finnas fortfarande stads- och häradshäkten på platser, där icke länsfängelset eller närbeläget kronohäkte lämpligen kan användas för deras rannsakningsfångar. Häradshäkte skall enligt Byggningab. 26 kap. 4 § finnas vid hvarje tingsställe. I kostnad för uppförande och underhåll af häradsfängelse skola alla deltaga, som inom tingslaget erlägga kommunalutskylder. Härads- eller stadsfängelse får enligt k. kung. 14 aug. 1841 icke uppföras, innan ritning därtill blifvit af K. M:t efter Fångvårdsstyrelsens och Öfverintendentsämbetets hörande fastställd. Tillika förekomma transporthäkten och arrestlokaler för militärer (regementshäkten). Bysättningshäkten förekomma däremot icke vidare. — Jfr S. Wieselgren, ”Sveriges fängelser och fångvård från äldre tid till våra dagar” (1895), och ”Le développement et les progrès du service pénitentiaire suédois” (s. å.), Fångvårdsstyrelsens und. årsberättelser och