uppstigande ”fjæld”. Högsta punkten är Slattaratind på Österö (882 m.); därefter komma Vellingedalsfjæld på Viderö (844 m.) och Skjællingfjæld på Strömö (768 m.). På många ställen stiga klipporna (drangar, stakkar) tvärbranta upp ur hafvet med nästan lodräta väggar (jfr fig. 2); af uddar kunna nämnas Enniberg på Viderös (Viðoy) nordspets (755 m.) och Mýling på Strömös (564 m.). Egendomlig är fjällens terrassform, i det de bilda afsatser (hamre), den ena öfver den andra, ofta med stora mellanliggande ytor. Denna bildning har uppkommit därigenom, att de mjukare tufflagren förvittrat och sedan

Fig. 2. Naturlig bro vid Skopen på Sandö (en af Färöarna); i bakgrunden Hestö, Kolter och Vaagö.

sköljts bort af regnen, hvarefter de ofvanliggande stenmassorna störtat ned. Dalarna äro i regel trånga och ofta blott djupa klyftor; somliga, s. k. botnar, äro hästskoformiga ut mot hafvet med ”hamre” till bakgrund. Där finnas flera större sjöar och många källor med vattenfall (också enstaka varma källor); längs kusterna finnas många grottor. Klimatet är mildt öklimat, mycket fuktigt och ostadigt, eftersom F. ligga i en af Golfströmmens utlöpare. Vintrarna äro mycket milda (hafvet och sunden tillfrysa aldrig), men somrarna äro kyliga, och den årliga nederbörden är omkr. 3 ggr så stor som i Danmark. Väldiga töckenmassor inhölja ofta de högre partierna, och starka stormar förekomma ofta; dessa äro farliga, i synnerhet när de antingen kastas tillbaka från fjällen eller genom öppningar mellan dessa tränga ut på den motsatta sidan. Blott en mycket liten del af jorden är odlad eller kan odlas; korn och hafre äro de enda sädesslag, som kunna, dock ingalunda alla år, mogna; eljest odlas i trädgårdarna potatis, rofvor och kål. Skog saknas h. o. h.; hvarken träd eller buskar växa vildt, och sådana finnas blott i enstaka trädgårdar med godt skydd. Till bränsle brukas torf från mossarna, och på Suderö finns något stenkol. Medan fjällen högst upp äro bevuxna blott med ljung o. d., ha däremot de längre ned belägna ypperligt gräs. Det viktigaste husdjuret är fåret (1898 105,000 st.), som om vintern betar på fjällen och om sommaren på betesmarkerna och som ger både god ull — hvaraf tillverkas tröjor, vantar och andra klädespersedlar — och utmärkt kött. Af nötkreatur funnos 1898 blott 4,500 och af hästar 700; svin saknades alldeles. Hästarna brukas mest till gödsel- och torfkörsel. Samfärdseln sker till sjöss, och varorna bäras helst af öborna själfva på ryggen. Hufvudnäringen är fiske, såväl på djupt vatten som längs kusterna: stortorsk, som utföres till Spanien (”klippfisk”), helgeflundra, kolja, sill m. fl. sorter; dessutom idkas hvalfångst, i synnerhet på grindhval, hvaraf årligen dödas 55,000 st. Ett annat förvärf är fågelfångst (alkfågeln, sillgrisslan och lunnefågeln m. fl.) från de s. k. fågelbergen (se d. o.). Förutom husdjuren finnas af däggdjur blott råttor och möss; man har börjat införa harar från Norge; kräldjur och grodor saknas alldeles, och af insekter finnas jämförelsevis blott få. — Färingarna (1906 16,350 mot 5,265 år 1801) äro en välväxt, intelligent, flitig och förnöjsam befolkning af norsk härkomst. Förbrytelsernas antal är ringa, likaså antalet oäkta barn, och ännu färre äro själfmorden; genom allmän folkomröstning af alla 25 år fyllda män och kvinnor antogs 1907 ett förbud mot försäljning och utskänkning af spirituösa. På F. råder mycken allvarlig religiositet, men också mycken vidskepelse,