kontrakt. — 4. Socknar i Västmanlands och Gäfleborgs län. Se Väster-Färnebo och Öster-Färnebo. Färs (fr. farce, af lat. facire, fullstoppa; jfr Fars), kokk., malet (hackadt, finstött) kött eller på samma sätt behandlad fisk, som vanligen tillsättes med andra ämnen, såsom ägg, rifvet bröd, kryddor m. m. — Färsera, fylla med färs. Färs. 1. Härad i Malmöhus län, utgör F. härads domsaga och ingår i Frosta och Färs härads fögderi samt omfattar socknarna Brandstad, Södra Åsum, Löfvestad, Öved, Vanstad, Tolånga, Ilstorp, Björka, Våmb, Rödinge, Ramsåsa, Västerstad, Östraby, Frenninge, Vollsjö, Östra Kärrstorp, Långaröd, Söfde. 60,460 har. 23,519 inv. (1907). — 2. Kontrakt i Lunds stift, omfattar de 11 pastoraten Vanstad och Tolånga; Rödinge och Ramsåsa; Söfde och Blentarp; Ilstorp och Björka; Löfvestad och Fågeltolta; Öved; Brandstad och Södra Åsum; Frenninge och Vollsjö; Våmb och Veberöd; Östra Kärrstorp; Västerstad och Östraby. 67,500 har. 25,762 inv. (1907). Färs härads domsaga utgöres af endast Färs härad (se ofvan). Färska, metall. Se Färskning. Färskhärd, metall., härd för färsksmide. Färskning, metall., den operation, hvarigenom tackjärn i mer eller mindre grad befrias från vissa ämnen, som däruti ingå och göra detsamma osmidbart. De viktigaste af dessa beståndsdelar i tackjärnet äro kol och kisel, och det är hufvudsakligen på dessas bortskaffande, d. v. s. deras oxidering till resp. koloxid och kiselsyra, som färskningsprocessen går ut. Denna oxidering sker antingen därigenom, att järnet under upphettning, men utan att komma i smältning, utsattes för luftens (eller annat syreafgifvande ämnes) beröring eller ock därigenom, att luften (eller annat syreafgifvande ämne) får inverka på nedsmält tackjärn. Det förra sättet benämnes torrfärskning, det senare smältfärskning. Såsom torrfärskningsmetoder pläga betecknas glödstålsberedning, vid hvilken tackjärn gjutet i stångform glödgas i järnoxidpulver, och aducering, vid hvilken tackjärnet först gjutes till den form, som den färdiggjorda järnpjäsen skall ha, och sedan glödgas i liknande syrerikt färskningsmedel. Torrfärskningsmetoden är ganska ofullständig och fordrar ett mycket kiselfritt tackjärn, då kisel väl oxideras, men ej bortskaffas ur produkten. — Smältfärskning är den vanliga metoden för att förvandla tackjärn till smidbart järn eller stål. Temperaturen hålles vid detta färskningssätt högre än vid torrfärskningen, och tackjärnets kisel ger upphof till en slagg, genom hvars oxiderande verkan kolet i tackjärnet bortskaffas. De bildade kiselsyreföreningarna utsmidas eller utsmältas. De nu brukliga smältfärskningsmetoderna indelas i två hufvudgrupper: välljärnsmetoderna, till hvilka räknas lancashire-, franche-comté- och vallonsmide samt puddling, och götjärnsmetoderna, till hvilka räknas bessemer (”blästerfärskning”), martin, degelstålsberedning (enligt Uchatiiprocessen) samt elektrisk färskning (enligt Kjellin och Héroult). <tab>L. R. (G. H—r.) Färskslagg, metall., kallas den i allmänhet mycket järnoxidulrika slagg, som faller vid de olika färskningsmetoderna i härd och hvilken tillvaratages för att vidare användas såsom färskningsmedel vid efterföljande smälta. <tab>C. A. D.* Färsksmide, metall., smidesmetod, som åsyftar framställning af smidbart järn ur tackjärn. Se Färskning.

Fig. 1. Karta öfver Färöarna.

Färöarna (fär. Förjar, förkortning af Föroyar, d. v. s. Fåröarna), en till Danmark hörande ögrupp i norra delen af Atlantiska hafvet mellan 61° 20′ och 62° 24′ n. br. samt 6° 15′ och 7° 41′ ö. lgd. Den består af 18 öar (däraf en obebodd) och en del mindre holmar, omfattande tillsammans omkr. 1,400 kvkm. Genom Skopenfjord delas F. i en nordlig grupp, i hvilken öarna (13) ligga från ö. till v. på en sträcka af 75 km., och en sydlig, hvars (5) öar ligga från n. till s., och som slutar med klippan Munken; hela utsträckningen från n. till s. är 113 km. De fyra största öarna äro Strömö (fär. Streymoy; 374 kvkm.), Österö (Eysturoy; 284 kvkm.), Vaagö (Vágoy; 170 kvkm.) och Suderö (Suðuroy, 142 kvkm.). F. ligga på en undervattensbank, som förbinder Island med Skottland och skiljer Atlantiska hafvet från Norra ishafvet. Öarna skiljas från hvarandra genom djupa, ofta smala sund och ha starkt inskurna kuster; genom sunden och längs kusterna gå strida strömmar, som försvåra seglatsen. Jordgrunden består af porfyr och basalt i tjocka skikt omväxlande med tunna af mjukare tuff. Genom öarnas inre sträcka sig fjäll, som bilda en högslätt med en genomsnittshöjd af 315 m.; härifrån höja sig dels spetsiga ”tinder” på de nordliga öarna, dels snedt