hänseende flera olika uppgifter att fylla. Vid tiden för de små arméerna och det föga utvecklade vägnätet måste krigföringen oupphörligen stödja sig på fästningarna, som skulle skydda uppmarschen, gränsfästningar, möjliggöra passöfvergångar äfven i fiendens åsyn, förse armén med dess behof, förrådsfästningar, undandraga dyrbarare statsegendom och viktigare militärtekniska anstalter fientligt besittningstagande samt skydda en slagen armés återtåg genom spärrning af viktigare vägar och pass, spärrfästningar, eller i nödfall genom armens upptagande inom sina murar, operationsfästningar. Vägnätets utveckling minskade emellertid betydelsen af marschvägar, i det järnvägarna trädde i förgrunden. Dessa senare sätta nu hela landets hjälpkällor i förbindelse med fältarmén, hvarigenom värdet af en fästning såsom förrådsort och depåplats inskränkes till de fall, då järnvägsförbindelse möjligen felas eller är otillräcklig eller otillförlitlig. En fästnings värde såsom skydd för ett lands hufvudort, för viktigare militärtekniska anstalter och krigsmedelsförråd samt för en aflägse liggande landsdel förblir dock beståndande; och med järnvägarnas växande betydelse såsom strategiska förbindelselinjer blir en nutida fästnings hufvuduppgift att så mycket som möjligt tillförsäkra egen armé, men undanhålla fienden bruket af desamma. Lämpligaste punkter härför äro passen och bland dem särskildt flodöfvergångarna, som vanligen sammanfalla med större städer och handelsknutpunkter; och genom deras mer eller mindre vidlyftiga befästande uppkomma spärrfästningar och brohufvud, hvilka senare inom områden, där större arméer antagas komma att agera, måste anordnas såsom stora fortfästningar, under det att smärre stadsfästningar ha värde endast å underordnade krigsskådeplatser och såsom skydd för nya truppförbands organiserande. Någon gång anläggas hela fästningsgrupper (t. ex. i Ryssland Warschau--Ivangorod--Brest--Litovski och den bekanta "fästningsfyrkanten" i Italien, Verona--Legnago--Mantua--Peschiera) för att tjäna armén såsom operationsbas; men de bilda äfven riksförsvarets hufvudstödjepunkter och anläggas därför också såsom fortfästningar. Af dessa senares förmåga, hvilken de ju såsom brohufvud måste besitta, att kunna erbjuda en hel armé ett verksamt stöd och tillfälligt skydd samt sålunda att äfven kunna vara operationsfästningar, dragés ofta den slutsatsen, att fortlinjen skall bilda framtidens förberedda slagfält eller med andra ord, att densamma skall fordra en hel armé för genomförandet af ett framgångsrikt fästningsförsvar. De vilseledande benämningarna arméfästningar, lägerfästningar och befästa l. förskansade läger användas också ofta på fortfästningarna, och af dessas relativt stora besättningar ansåg man sig äfven ha rätt att fordra utförandet af större offensivföretag. Till och med det tidigare franska riksförsvaret var baseradt därpå, att den schackbrädeliknande fästningsanläggningen skulle genom offensivstötar förhindra hvarje fientlig frammarsch. En fästnings besättning bör emellertid ej ha någon som helst uppgift att lösa utanför fästningens försvarsområde i annat fall, än då en sådan sammanfaller med och ej kan menligt inverka på hufvudmålet: ett ihållande försvar af själfva fästningen. Bekämpandet af den fientliga fältarmén är nämligen icke fästningsbesättningens, utan den egna fältarméns sak och bör om möjligt utföras af denna oberoende af fästningen. Icke förty går dock Frankrikes efter 1870 anordnade fästningssystem vid östgränsen ut på en direkt samverkan mellan fältarmé och fästning. Af de flesta andra stater anses detta emellertid vara föga öfverensstämmande med bådaderas hufvuduppgifter; och den fältarmé, som genom omständigheternas makt föranlåtits att draga sig till en fästning, får på inga villkor göra dennas öde till sitt, utan måste begagna hvarje tillfälle, äfven genom tillgripande af offensiven, att skilja sig från fästningens förledande grannskap. Man kan t. o. m. säga, att fästningar och arméer i allmänhet tjäna hvarandra desto bättre, ju längre de äro skilda från hvarandra. Hvad nu sagts, gäller dock endast stater med stora arméer och med stor ytvidd. I smärre stater, med ringa område, som gränsar omedelbart intill större och mäktigare, få fästningarna en annan uppgift. För en sådan stats armé är det nämligen a priori otänkbart att genom en afgörande seger tillbakavisa den vida starkare motståndaren; och de lokala förhållandena torde också inskränka dess operationer till ett återtåg mot den befästa centralpunkten. Dit samla sig efter hand alla försvarskrafterna för att i möjligast fördelaktiga ställning söka hålla ut, till dess politiken kan åstadkomma en ändring uti krigsläget. En sådan stats slutvärn blir därför en verklig arméfästning, där försvarsanordningarna böra vidtagas med hänsyn till de dit replierande fälttruppernas uppträdande (jfr Amsterdam, Antwerpen, Bukarest och Köpenhamn). Af Sveriges båda landfästningar är fortfästningen Boden företrädesvis gräns- och spärrfästning (brohufvud), under det att den genom de detacherade befästningarna å Vaberget förstärkta enceintefästningen Karlsborg hufvudsakligen måste anses såsom förrådslästning; särskildt Boden kan dessutom komma att göra tjänst såsom operationsfästning. Kustfästningar ha till uppgift att skydda flottans operationsbaser, etablissemang och förråd samt att understödja flottan och hären i tryggandet af egna kuster mot fientliga företag. De anläggas därför till försvar af hamnar och redder, för spärrning af viktigare inlopp, kanaler och flodmynningar samt, och då vanligen i förening med landbefästningar, såsom skydd för viktigare kustorter, i första hand krigshamnar. Af Sveriges kustfästningar har Karlskrona till uppgift att försvara krigshamnen och redden, under det att hufvuduppgiften för såväl Vaxholm och Oscar-Fredriksborg som för Älfsborg är inloppsspärrning. I taktisk-tekniskt hänseende bör en fästning, för att kunna fylla sina politisk-strategiska uppgifter, vara så anordnad, att en möjligast liten besättning kan dels fullständigt skydda densamma mot alla öfverrumplingsförsök och andra med en fältarmés medel utförbara företag, dels mot den härigenom till framförande af kraftigare anfallsmedel tvungne angriparen åstadkomma ett framgångsrikt försvar under längsta möjliga tid, helst så länge fälttåget varar. Då de lefvande stridskrafterna teoretiskt stå i omvändt förhållande till desamma understödjande strids- och skyddsmedlen, blir en minimibesättning tillräcklig