endast för en permanent befäst och med verksammaste försvarsmedel i öfrigt utrustad plats, under det att en provisoriskt eller passagert förstärkt ort ej kan försvaras med mindre en motsvarande stegring af försvarskrafterna eger rum (ung. som 1: 2: 4), men kan äfven i detta fall ej gärna hålla sig länge mot de gröfre anfallsvapnens verkan. Den första af de här ofvan nämnda fordringarna uppfylles af en sammanhängande och orten omslutande befäst stridsställning, kärna eller enceinte, med verksamma och väl flankerade stormhinder. Förr kunde en sådan fylla äfven det andra angifna villkoret, för så vidt den var utrustad med alla medel mot en reguljär belägring. I sin enklaste form bestod en sådan fästnings profil (fig. 1) af hufvudvall A, graf, B, och betäckt väg, C, med fältvall, D, eller ock endast fältvall (fig. 2, e). Hufvudvallen utgjordes af bröstvärnet, c, med bakomliggande vallgång, hvars öfre del, b, var kanonbank och lägre, a, tjänade till skyddad förbindelse. På vallgångens öfre del anlades tvärvallar eller traverser, d, som konstruerades antingen såsom massiva fulltraverser eller såsom bombfast hvälfda håltraverser (beredskapskasematter och ammunitionsmagasin). Under vallgången förlades bombfria hvalfbyggnader (fig. 2 a), afsedda till boningskasematter, förrådslokaler, ammunitionsmagasin o. d. Innanför och lägre än vallgången låg vallgatan. Grafven var antingen torr med murad eskarp och kontereskarp (fig. 1, e och f) eller våt. Beklädnadsmurarna försågos ofta med bärhvalf (fig. 2, d). Gjordes eskarpmuren fristående (fig. 2,6), fortsattes vallens yttre sluttning ned till en rundgata, c. Betäckta vägen gjordes ibland dubbel, och mellan de båda fältvallarna lades då en förgraf, i hvilken stormhinder anordnades. Fästningens planform utgjordes af en månghörning, hvars sidor, de s. k. fronterna, för åstadkommande af korsande eld öfver närmast framförliggande terräng och i synnerhet för grafvens flankering brötos på olika sätt alltefter det befästningssystem, som skulle tillämpas (fig. 3, där B betecknar bastions-, T tenalj- och K kaponjärsystemet). Frontlängden berodde på defenselinjens längd, räknad från flankeringsartilleriets plats. Fästningen försågs vanligen äfven med utanverk, som ibland framskötos ganska långt, samt med inre försvarsverk. Där bastionssystemet skulle tilllämpas, bestodo utanverken åtminstone af (se fig. 4) tenalj framför kurtinen och den vanligen där liggande ingången, poternen, samt längre fram ravelin, reträttravelin och samlingsverk; förbindelsen mellan reträttravelin och tenalj skyddades af gångvärn. I

Fig. 3.

tenaljsystemet (fig. 5) användes hufvudsakligast ravelinen, c. I båda dessa system utgick grafflankeringen från hufvudvallen, men i kaponjärsystemet, (fig. 6) utgick den från en bombfri kasemattbyggnad eller kaponjär, a, som skyddades af en framförliggande ravelin, b. De vanligaste inre verken voro (se fig. 4) högverk, tvärverk och slutvärn l. reduit. Försvaret