detacheradt och mer eller mindre självständigt verk, fort, på de mest utsatta fronterna, t. ex. såsom spärrfästningar, för så vidt de i tekniskt afseende ej erbjuda alltför stora mål, ha fördelaktigt ordnade uppställningsplatser för de aktiva stridsmedlen, ha mot beskjutning väl skyddade rum för besättning och förråd, äro stormfria (äfven hvart verk för sig), ha väl skyddadt hinderförsvar, goda förbindelser, belysnings- och eldledningsanordningar, m. m. Dessa tekniska fordringar ställas naturligtvis äfven på fortfästningar, hvilkas stridsbetingelser ju i öfrigt äro gynnsammare, eftersom försvararen där ej inskränkes till den fienden alltför godt beskjutningsmål erbjudande vallställningen, utan kan draga största

Fig. 7.

möjliga nytta af förterrängen, i hvilken fortgördelns verk erbjuda säkra stödjepunkter. Fortgördeln blir hufvudförsvarsställningen, och i följd häraf förlorar enceinten i betydelse och kan därför anordnas endast för att kunna motstå det våldsamma anfallet eller t. o. m. alldeles utelämnas. Lämpligast anordnas en modern fortfästnings enceinte af enstaka själfständiga verk och långa förbindelselinjer, som bildas af svaga jordvallar med framförliggande permanenta eller i nödfall provisoriska hinder och bakomvarande artilleriuppställningsplatser; verken tjäna såsom flankerande stödjepunkter och byggas därför som små infanterifort med traditorkasematter och någon gång äfven med artilleri under pansarskydd. Den moderna fortfästningen bör alltid erbjuda ett visst skydd mot beskjutning; men ett absolut sådant eftersträfvas endast vid större arméfästningar, synnerligen viktiga befästa orter (hufvudstäder) och befästa krigshamnar. Helst borde alltid en innanför fortgördeln liggande stad vara skyddad för verksam bombardering, men detta blir allt svårare med den växande kastvidden och häraf föranledd ytterligare framflyttning af gördeln, som sålunda blir allt vidare och för sitt försvar kommer att kräfva allt större bestyckning och besättning. Böjande sig för denna nästan oöfverstigliga svårighet har man därför i allmänhet nöjt sig med fortgördelns måttliga framskjutande (4--6 km.), hvarigenom dock ett afsevärdt skydd åstadkommes mot flertalet af anfallsartilleriets pjäser. Enär fortgördeln medför fördelen af fri rörelse i terrängen, möjliggör den också genomförandet af ett aktivt försvar samt tillförsäkrar besittningen af den gynnsammast belägna försvarslinjen, i hvilken de hufvudstödjepunkter bildande stormforten böra draga anfallet på sig och för dess mötande ha välbelägna infanteriuppställningsplatser och tillräckligt artilleri i traditorkasematter för beskjutandet af mellanrummen, där infanteriet för öfrigt har att i första hand och från till försvar på förhand inredda lämpliga punkter afvärja fientliga genombrytningsförsök, hvarigenom också taktiskt skydd erhålles för bakomvarande rörligt artilleri, för hvilket vid rustningen mellanbatterier uppföras. Framför infanteriuppställningsplatserna anordnas masker samt hinderbälten, men dessa senare måste läggas så, att de ej omöjliggöra egna offensivrörelser. Forten kunna anordnas äfven som starka artilleripansarverk (jfr Fort), då allt infanteri afses för mellanrummen, eller ock kunna infanteri och pansarskyddadt artilleri förenas i enhetsfort. Där terrängen tvingar till tätare sammanslutning af försvarskrafterna, anordnas gruppbefästningar. Åt fortmellanrummen gifves en längd af 2--3 km. eller mera, men då måste å lämpliga punkter smärre mellanverk anläggas. För den gröfre säkerhetsbestyckningen byggas i mellanrummen fjärrhållningsbatterier dels såsom annexbatterier omedelbart invid forten, dels skilda från dem såsom permanenta mellanbatterier. Bakom mellanrummens befästningar