något glasskifvornas dimensioner och förmågan att framställa dem färglösa. I spetsen för denna sträfvan gick under 1600-talet glasindustrien i Böhmen. Redan på 1500-talet hade man visserligen i Norden fullt genomskinliga rutor, ehuru ganska små, men mindre förmöget folk hjälpte sig ännu med glimmerskifvor, horn, oljadt papper eller lärft. Man anförde ännu 1546 såsom något anmärkningsvärdt, att Luthers sofrum i Eisleben var försedt med glasfönster. Först mot slutet af 1600-talet genom fransmannen de Nehous 1688 gjorda uppfinning att gjuta glasskifvor antogo dessa större dimensioner, och man började infatta dem i träspröjsar och fasthålla dem vid dessa med stift och kitt. Konsten att framställa de moderna stora butikfönstren är, som ofvan nämnts, endast några tiotal år gammal. Då i vår tid, som eger hvad föregående århundraden förgäfves eftersträfvade, fullkomligt färglösa glasskifvor af så godt som hvilken storlek som helst, ändock yppar sig en håg att återupptaga medeltidens blyfalsade smårutor eller 1700-talets träspröjsverk, beror nog detta därpå, att fönstren sålunda anordnade ge en mer konstnärlig afslutning af boningsrummet och en trefnare afsöndring från yttervärlden, än de stora, klara glasrutorna förmå. Ett fönster måste, för att möjliggöra på samma gång rörlighet och täthet, konstrueras på så sätt, att glaset insättes i en träram, kallad fönsterbåge, som förstärkes i hörnen med synliga och sirade eller infällda och öfvermålade "hörnjärn". Fönsterbågen rör sig på gångjärn i en annan träram, kallad karm, sammansatt af ganska groft virke (hos oss vanligen 7,5x15 cm.) och afpassad efter det i muren utsparda hålet (se fig. 4, 5, 6). Karmen fästes i muröppningen på olika sätt, beroende på väggens material samt på, huruvida karmen insättes samtidigt med väggens uppförande eller först efteråt. Det senare sättet har vid tegelväggar den fördelen, att karmen icke drages skef genom murens sättning, innan murbruket hunnit hårdna. Mellanrummet mellan karmen och väggen tätas med dref. Karmen är försedd med fals eller anslag för ytter- och innerbågarna. Karmen kan vara uppdelad genom vertikala midtposter och horisontala tvärposter, de senare kallade losholtsar. I hvarje afdelning röra sig en eller två bågar. Alla hörnjärn, gångjärn, hakar, reglar och andra till fönsterbågarnas öppnande och stängande hörande järn- eller metalldelar kallas med ett gemensamt namn fönsterbeslag. Då snickaren slutligen inpassar fönsterbågarna i den i muren fästa karmen och förser dem med alla nödiga beslag, säges han "beslå" fönstret. Fönstren måste, som ofvan nämnts, hos oss vara dubbla för köldens skull; för att kunna göras rena måste de vara rörliga, och för att vara dragfria måste de göras täta. Man kan knappast tänka sig något mera primitivt och opraktiskt arrangemang än det, som väl ännu för 30 år sedan var det hos oss enda brukliga: de utåtgående ytterfönstren, som lästes med två hakar, den öfre oftast utom räckhåll för en människa af normal längd; de utåtgående fönstren äro svåra, ibland lifsfarliga att rengöra, för så vidt man ej lyfter af dem, i blåst besvärliga att öppna. Därtill hörde lösa innanfönster, som om hösten hämtades ned från vindarna, inpassades efter sina nummer i de respektive fönstren och tätades genom på springorna mellan bågen och karmen klistrade pappersremsor. På samma sått måste ock ytterfönstret tätas, ty hakarna åstadkommo ingen fjädring eller tryckning af bågen mot karmen. På våren måste pappersremsorna blötas bort och innanfönstren åter upp på vinden. Nu brukliga stänganordningar å fönster äro alla så konstruerade, att de på ett eller annat sätt pressa fönsterbågen mot karmens anslag. Äro fönstren utomordentligt omsorgsfullt utförda, behöfvas inga särskilda tätlister, men sådana fönster äro mycket dyrbara och förekomma icke i vanliga spekulations- och privatbyggnader. Därför åstadkommes den nödiga tätheten genom särskilda af ullgarn tillverkade tätlister, som stiftas på karmens anslag. En stor förbättring ur bekvämlighetssynpunkt är vunnen genom anordningen med "kopplade bågar", d. v. s. att innanfönsterbågen är satt på gångjärn på ytterbågen eller tvärtom, alltefter som fönstren äro utåt- eller inåtgående (se fig. 7). Härigenom befrias man från allt besvär med uttagning och insättning af innanfönstren; de sitta i hela året om; man öppnar vinter och sommar sitt fönster med endast ett handgrepp, och dessa fönsters täthet, anordnad med tätlister och fjädrande beslag, har visat sig fullt tillfredsställande. Inåtgående fönster medföra, utom lättheten att rengöra, det behaget, att man kan undvara midtposten och, äfven vid ganska stora höjder, losholtsen, detta senare dock under förutsättning, att gardinerna innanför ordnas på lämpligt sätt, så att fönstret icke vid öppnandet nöter på dem. Med de täta, tunga, orörliga draperier för fönstren, som brukades under 1800-talets senare del, var den anordningen omöjlig. Numera uppsätter man dock, till all lycka, gardinerna på ett mera rationellt och tilltalande sätt och gör dem i allmänhet lätta och skjutbara, så att de af de inåtgående fönstren föras åt sidan. Fransmännen använda nästan uteslutande inåtgående fönster af en synnerligen solid och rationell typ, som vann insteg under 1700-talet, då man nedlade mycken konst och elegans på själfva beslagen, såväl gångjärnen som i all synnerhet spanjolett- eller regelstång-beslagets handtag och hylsor. Spanjoletten är en stång af rundjärn med en horisontell kort gripklo i hvardera ändan, som vid stångens kringvridning griper om ett par tappar i karmens öfver- och understycke och trycker bågarna mot karmen (se fig. 7). Regelstången är halfcirkelformad, i två delar, en öfre och en nedre, hvilka, då de ingå i det på lagom handtags höjd sittande låshuset, i form af kuggstänger vika sig på ömse sidor om ett litet, på handtagets axel fäst kugghjul. Genom vridning på handtaget föres den nedre stången nedåt, samtidigt med att den öfre föres uppåt (se fig. 8). Stängerna äro kilformigt afslutade, så att de vid läsningen pressa bågen mot anslaget. Engelsmännen ha en viss förkärlek för skjutfönster. De indela fönstret i två halfvor på höjden och så, att de kunna skjutas förbi hvarandra. Sidoposterna äro ihåliga för att lämna utrymme för motvikterna att röra sig upp och ned. Skjutfönstren ha en del påtagliga företräden framför gångjärnsfönstren, men ha ett enligt våra vanor alldeles olidligt fel: de kunna ej göras dragfria. Muren under ett på vanlig höjd sittande fönster kallas bröstvärnet (bröstvärnsmur). Den göres ofta något tunnare än väggen i öfrigt, hvarigenom bildas