basilikorna. Sofiakyrkan i Konstantinopel förses under Justinianus (midten af 500-talet) med fönsterglas, som delvis ännu lära finnas på sin plats. Från Bysans öfverföres glasblåsarkonsten till Venezia och därifrån till det öfriga Europa, företrädesvis till Frankrike och Tyskland. Man kan säga, att bruket af glasfönster åtminstone för kyrkor och andra offentliga byggnader äfvensom i förnämligare privatbostäder under medeltiden småningom utbredde sig öfver hela Europa. Men medeltidens fönsterglas voro icke, såsom våra, stora helhvita skifvor, utan rutorna sammansattes af mer eller mindre ogenomskinliga, oftast färgade små skifvor, sammanhållna af blyfalsar. Rutorna kunde för stadgans skull ej göras bredare än 50 à 75 cm. och af ung. samma höjd. För så vidt fönstret skulle vara bredare, måste det uppdelas med poster af järn eller sten. Af detta behof utvecklade sig småningom de praktfulla spröjs- eller masverk, som utgöra en af de götiska byggnadernas mest karakteristiska prydnader (fig. 1).

Fig. 1. Korfönster i katedralen i Exeter, England (1280-talet).

Rutorna fästes direkt mot i stenen huggna falsar och stagades mot vindtrycket genom horisontala s. k. stormjärn eller stormstänger. (Angående den i dessa medeltida fönster utvecklade beundransvärda glasmålningskonsten se Glasmålning.) Det romanska byggnadssättet med tjocka, tunga murar och små, smala och enkla fönster måste efter hand vika för den genialiska, i Frankrike uppfunna och utbildade götiska hvalfbyggnadsprincipen med sträfpelare och bärande hvalfstrålar. Detta byggnadssätt möjliggjorde betydligt större fönster; systemet tillät utnyttjandet af hela väggfälten mellan sträfpelarna till dageröppningar. Man gick äfven till denna ytterlighet. Karakteristiska och synnerligen vackra exempel härpå äro bland andra Sainte Chapelle i Paris, Chapelle de Saint-Germain en Lay, Chapelle de Vincennes samt det till ärkebiskopshuset i Reims hörande kapellet, allesammans från midten af 1200-talet.

Fig. 2. Plan och sektion af Sainte Chapelle i Paris.

Fig. 3. Det yttre af Sainte Chapelle i Paris (1242-47).

Sainte Chapelle i Paris (fig. 2 och 3) är ett rum af omkr. 10 m. bredd, 30 m. längd och 20 m. höjd; väggarna utgöras ofvanför den 4 m. höga ogenombrutna bröstningen uteslutande af med färgrika glasmålningar försedda fönster, 15 m. höga och 5 m. breda, skilda från hvarandra endast genom de knappt meterbreda sträfpelarna, som med större delen af sin massa stå utanför glasfönstren och icke synas inifrån genom de mörka glasmålningarna. Redan medeltiden har sålunda åstadkommit verkliga glaspalats, men karaktären af rum har dock bibehållits tack vare glasmålningarna. Med glasteknikens framsteg ökades