från sin plats skall se en del af himlahvalfvet. Ur estetisk synpunkt innebära dessa bestämmelser för arkitekten lika många vedervärdigheter. När de strängt följas, göra de våra moderna skolbyggnader till mycket ledsamma företeelser. I Tyskland har man med sedvanlig grundlighet sökt vetenskapligt bestämma belysnings- och fönsterfrågans inbördes sammanhang. Följande undersökningsresultat torde ega ett allmännare intresse: vid genomgången genom olika sorters glas förlorar dagsljuset en del af sin intensitet: <table> <td>vid genomgång genom vanligt hvitt <td>glas (enkelt) <td>5 <td>à<td>10 <td>proc. <td>vid genomgång genom vanligt hvitt <td>glas (dubbla rutor) <td>10<td>»<td>20 <td>» <td>vid genomgång genom matt slipadt <td>glas <td> <td> <td>27 <td>» <td>vid genomgång genom hvitt katedral- <td>glas <td> <td> <td>12 2/3<td>» <td>vid genomgång genom hvitt oljadt <td>papper <td>15<td>»<td>30 <td>» <td>vid genomgång genom tät linneväf <td>50<td>»<td>95 <td>» </table> Inverkan af olika väggfärger på belysningen af ett rum framgår af följande. Tänka vi oss ett rum med svarta väggar upplyst med en ljuskälla af 100 ljusenheters styrka, behöfvas för åstadkommande af samma ljuseffekt: <table> <td>om<td>tapeterna<td>äro<td>mörkbruna <td>endast <td>87<td>ljusenh. <td>» <td>» <td>» <td>blå <td>» <td>72<td>» <td>» <td>» <td>» <td>ljusgula <td>» <td>60<td>» <td>» <td>» <td>» <td>matt hvita <td>» <td>50<td>» <td>om<td>väggarna <td>äro<td>blankt hvitt<td>oljemålade<td>15<td>» </table> Genom arkitektens konst bringas byggnadsmaterialierna till rytmisk rörelse, åt de döda massorna ges ett visst personligt lif. Rytmen åstadkommes med form och med färg. Det är, såsom i all bildande konst, i grund och botten blott en lek med solstrålarna, med skuggor och dagrar och spektrums alla toner. Hålen i muren, fönstren, spela härvid en mycket stor roll. För en fristående byggnad äro massgrupperingen och konturen de konstnärligt viktigaste momenten, men för en byggnad vid gata kan förhållandet mellan mur och hål, d. v. s. fönstrens storlek, form och placering, enbart och oafsedt dekoreringen i öfrigt, vara afgörande för byggnadens rytm och utseende. Detta torde tillräckligt tydligt framgå af fig. 12, visande olika fönstergruppering på en och samma fasadyta. När icke tillfredsställande resultat härigenom kan vinnas, söker man nå den önskade effekten genom anordnande af fönsteromfattningar eller genom artikulering af själfva murarna (lisener, pilastrar, engagerade kolonner o. d.). Genom lämplig fönsteromfattning kunna vissa fönster förstoras, framhäfvas, accentueras, och dymedelst vissa punkter eller områden af fasaden få mera valör, t. ex. midtfönstret öfver norra porten å Stockholms slott (fig. 13). Genom en stark artikulering af muren kan uppmärksamheten dragas h. o. h. från fönstren, så att deras inflytande på totalintrycket blir minimalt, t. ex. det gamla Bondeska palatset i Stockholm (nuv. rådhuset). Den omkring murhålet, på murytan sig utvecklande fönsteromfattningen, sådan den af renässansen och dess afläggare intill våra dagar i det oändliga varierats, och som i de flesta fall icke har något organiskt sammanhang med murens konstruktion, snarare strider mot den, denna typ af fönsterdekorering var för medeltiden främmande. Ur konstruktionen framgick då dekoreringen. Öfver murhålet, om det var bredare än att det täcktes af en sten, måste slås hvalf; hvalfvet är rundbågigt, spetsbågigt eller segmentformadt; bchöfs ännu bredare fönster, måste det, såsom ofvan i samband med glasfrågan nämnts, uppdelas med en eller flera midtposter, hvilka man af naturliga skäl önskar så smala som möjligt; de förmå då icke bära murmassorna ofvanför, hvarför en stark aflastningsbåge måste slås öfver det hela. Häraf framgår grundtypen för det medeltida fönstret, fig. 14. Konstruktivt sund och i sig själf vacker, innehåller denna typ rika utvecklingsmöjligheter, såsom historien visat. Den dekorativa effekten åstadkommes genom ett rikare utbildande af de nödvändiga konstruktiva delarna, af spröjsverket och af de djupa fönstersmygarna och aflastningsbågen.

Fig. 20. Antik romersk kolonn- och bågställning från Colosseum i Rom (78-82 e. Kr.).

Fig. 21. Bisagra-porten i Toledo (800-talet).