Fig. 19. Palazzo Pisani a Polo, Venezia (1370-1438).

Fig. 23. Palazzo Rezzonico, Venezia (1680).

Fig. 22. Palazzo Corner Spinelli, Venezia (1475-85).

Fig. 24. Palazzo Vendramin-Calergi, Venezia (1481).

Fig. 15, 16 och 17 visa prof på rik utveckling af typen i Italien, i England och i Frankrike. Intressant är att i Italien följa den småningom skeende omvandlingen af typen, fig. 14, till ett fullt utbildadt renässansfönster. De första ansatserna se vi i florentinska (fig. 18 A) och bolognesiska (fig. 18 B) renässansvarianterna, den förra af sten, den andra af tegel och ornerade tegelplattor. Den medeltida uppställningen är ännu fullkomligt bibehållen, men detaljerna äro utbildade efter gamla romerska mönster. I det florentinska fönstret dröjer ännu kvar till och med spetsbågen i aflastningsbågens öfre kontur; i det bolognesiska fönstret visa sig redan pilastrar på sidan om fönstret, och hela omfattningen har antagit karaktär af ytdekoration. Ännu intressantare gestalta sig förhållandena i Venezia. Där tillstöter ett orientaliskt motiv, nämligen att omrama fönstret rektangulärt med en tunn list, såsom framgår af fig. 19, hvilken visar ett typiskt venezianskt medeltida palats. Innanför ramen är allt naturlig sten, utanför puts. Detta rammotiv torde nog icke vara något annat än ett minne af den deformation, som det romerska arkitekturmotivet med den grekiska kolonnställningen framför den romerska bågen, fig. 20, i Orienten småningom undergick (fig. 21). I Venezia blir man nu vittne till, huruledes detta