motiv hastigt återtager sin ursprungliga form. Fig. 22-25 visa några öfvergångsformer i detta förlopp, tagna från allmänt kända palats. I Pal. Corner Spinelli sitta fönstren på fasadytan omramade rektangulärt af en tunn list, ehuru denna frångått den mycket karakteristiska, specifikt venezianska tandlisten, som ger intryck af kätting, och antagit renässansprofil; pilastrar finnas, men endast å byggnadens hörn.

Fig. 25. Parti af Markusbiblioteket, Venezia (1536).

I Pal. Vendramin-Calergi åstadkommes omramningen, såsom i romerska tider, af en kolonnställning med entablement, endast spröjsindelningen förråder nu sammanhanget med medeltiden. I Pal. Grimani har äfven denna detalj bortfallit, och det gamla romerska motivet, som hela renässansens arkitektoniska formgifmngskonst utgår ifrån och sträfvar till, står där renodladt och färdigt att ånyo eröfra världen. I Pal. Rezzonico och Markusbiblioteket ha de bågarna upptagande impost-pilastrarna utvecklats till själfständiga små kolonner, och hela muren har upplöst sig i ett system af kolonnställningar, hvilket muröppningarna -- fönstren -- måste helt underordna sig. I Rom utvecklade sig under renässansen en annan palatstyp med fönstren i regel rektangulära och omramade af ett foder med eller utan bekröning med entablement, fronton m. m. En god föreställning om denna typ i dess bästa och renaste form och sättet för dess fönsterbildning lämnar oss norra fasaden af Stockholms slott (fig. 13), som jämte Tessinernas öfriga byggnadsverk varit normgifvande för det mesta, som byggts här i landet under senare delen af 1700-talet och förra hälften af 1800-talet. Äfven denna typ tenderar emellertid att ombilda murpartierna mellan fönsteromfattningarna till pilaster- eller kolonnställningar, såsom slottets östra och västra fasader visa (fig. 26 och 27). Under det fönstren med sina omfattningar i den italienska renässansen ställas upp våningsvis på horisontala genomgående listverk, möter oss i Frankrike en helt annan anordning. Fönstren äro där sammanbundna i vertikal led (se fig. 29 o. 30). Den ena fönsteromfattningen är ställd på den andra ända nedifrån sockeln, och det hela afslutas öfver taklisten med en vindskupa, som upplöser sig i ett om medeltida gaflar och fialer påminnande krön. Då de gamla medeltida borgarna skulle göras beboeliga för ett släkte med något större anspråk på komfort, måste rummen förses med fönster äfven mot utsidan i de åt detta håll flera meter tjocka murarna.

Fig. 26. Parti af östra fasaden å Stockholms slott (1697).

Detta utfördes enklast på det sättet, att man ända uppifrån murkrönet och till sockeln ref ned ett parti af muren, lagom bredt för att i den sålunda bildade öppningen kunna uppbygga en