Galett (fr. galette, eg. tunn brödkaka), hattstomme. Galeus canis, zool., gråhajen. Se Hajsläktet. Galfred (Galfrid) från Monmouth. Se Geoffrey från Monmouth. Galge. 1. Apparat för förbrytares hängning, består af en enda eller 2--3 trästolpar med en därpå ofvantill rätvinkligt anbragt tvärbjälke; i senare fallet kan galgen äfven hvila på ett muradt postament. Ursprungligen användes till upphängning af åt gudarna offrade människor eller rofdjur helt enkelt ett högt träd med elastiska grenar (däraf dels uttrycket vippgalge, dels lagtermen "dömas til gren ok galgha"). I forntiden torde galgstraffet först och främst drabbat fångna fiender. Enl. Tacitus ("Germania", kap. 12) tillämpades det på öfverlöpare och landsförrädare. I G. T. föreskrifves det som ett särskildt nesligt afrättningssätt. Denna uppfattning gjorde sig gällande ej blott under hela medeltiden, då i synnerhet tjufvar aflifvades medelst hängning, utan har äfven delvis bevarats ända till våra dagar (se Hängning). Själfva afrättningsredskapet jämte platsen för detsamma (vanligen ett högt beläget ställe, galgbacke) betraktades länge med stolthet som en sinnebild af lagens majestät. Afrättningen gick oftast till på följande vis. Åtföljd af förbrytaren, trädde bödeln på en stege upp till galgens tvärbjälke, lade där en rännsnara om delinkventens hals, skyndade ned igen och tog bort stegen, hvarigenom afrättningen fullbordades. I England använder man vid dennas verkställande ett slags fallucka (galgen hvilar näml. där på ett underlag af trä), hvarpå den lifdömde tar plats. Om galgstraffets tidiga förekomst i Sverige lämna våra landskapslagar uttryckligen ett säkert vittnesbörd. Af Visbys dyrbara, mäktiga stengalgar finnas ännu pelarna i behåll. Efter 1864, då hängning (se d. o.) upphörde som bestraffning i vårt land, förekomma emellertid ej vidare några galgar i Sverige. 2. Sjöv., ställning, bestående af två stöttor och ett tvärstycke (se fig.). Två sådana begagnas på en del fartyg och äro placerade på däck, en akter om fockmasten och en för om stormasten, såsom underlag för reservrundhult. Jfr Kobrygga. 1. E. A-ie. 2. O. E. G. N.* Galgenfrist, ty. (af galgen, galge, och frist, uppskof), eg. det uppskof med straffets undergående, som stundom beviljas den lifdömde; uppskof med något obehagligt, hvilket väntas med säkerhet skola inträffa. Galghumor (ty. galgenhumor), förtviflans munterhet. Galgócz [ga'lgåts]. Se Freistadtl. Galgorot, farm. med. Se Galangarot. Galhammar, kronopark i Bergs socken, Härjedalens revir, Jämtlands län, med en areal af 1,823 har, har bildats (1877, 1895 och 1901) af de indragna fanjunkar-, mönsterskrifvar- och kompanichefsboställena Galhammar. Namnet fastslogs af Domänstyrelsen 29 dec. 1906. G. Sch. Galhushornen. Se Guldhornsinskriften. Galiäni, Fernando, italiensk statsman och nationalekonom, f. 1728, d. 1787, blef 1759 statssekreterare i Neapel och utnämndes 1760 till sekreterare vid neapolitanska beskickningen i Paris, där han trädde i vänskapliga förbindelser med encyklope-disterna. Hans bref-växling med dessa ut-gafs under titeln "Cor-respondance inédite de G. 1765 å 1783 avec M. d'Ëpinay, M. le baron de Holbach, Grimm, Diderot" etc. (2 bd, 1818). Återkallad till Neapel 1769, blef han där först led. af handelstribunalet och 1777 minister för de k. domänerna. Hans förnämsta arbete är Dia-logues sur le commerce des blés (1764, ny uppl. af Blei, med biografi, i "Berner beiträge zur geschichte der nationalökono-mie", VI, 1895). Jfr Mattei, "G. ed i suoi tempi" (1879), och - rörande hans naturfilosofiska åsikter - Du Bois-Keymond, "Darwin versus G." (1876). Galibi, indianstam i franska Guyana. Galicien (sp. Galicia), spanskt landskap, omfattande nordvästligaste delen af Pyreneiska halfön, mellan Atlantiska hafvet, Asturien, León och Portugal. Det motsvarar de nuv. prov. Coruña, Lugo, Orense och Pontevedra samt har en areal af 29,154 kvkm. 2,068,330 inv. (1906), 71 på 1 kvkm. Landet genomskäres i sydvästlig riktning af floden Miño, hvars nedre, breda dal skiljer den portugisiska bergterrassen från den galiciska. Den senare utgör ett mångfaldigt sönderdeladt högland, bestående af en mot v. och n. sig sänkande platå, genomdragen af en mängd bergskedjor, hvilka förgrena sig åt många olika håll och bilda en formlig labyrint af berg och kullar, dalar och klyftor mellan de få slätterna och de större floddalarna. Kusten är öfverallt djupt inskuren i en mängd vikar och bukter med ett stort antal säkra hamnar, bildande i detta hänseende en skarp kontrast till halföns öfriga kust. Klimatet är vid kusten mildt och jämnt; det inre landet har däremot stor temperaturväxling. Regnmängden är ovanligt stor. Marken är på det hela taget bördig. Bergen äro till största delen betäckta af yppig löfskog och dalarna af präktiga ängar, som möjliggöra en omfattande boskapsskötsel. Hvarje del af den odlingsbara marken är sorgfälligt skött. Äfven på mineral, i synnerhet järn och bly, samt på mineralkällor är landet rikt. Handeln är, tack vare de förträffliga hamnarna och de jämförelsevis goda kommunikationsmedlen, ganska blomstrande. Industrien är obetydlig. Trots landets naturliga rikedomar är folket fattigt, emedan jorden är fördelad på få händer och de fleste bönderna äro högt beskattade arrendatorer. Därför utvandra årligen tusenden till andra trakter af halfön, där de försörja sig såsom daglönare o. s. v. I etnologiskt hänseende äro galicierna (gallegos) besläktade med portugiserna, hvilka de mera likna i dialekt, utseende och plägseder än halföns öfriga inbyggare. De äro starka, kraftigt byggda, fridsamma, ärliga och arbetsamma. Öfverallt äro de omtyckta, men också ofta föremål för åtlöje på grund af sin tölpaktighet, sin dialekt och