sina merendels inskränkta förståndsgåfvor. -- G. var ett särskildt konungarike under sveverna (till 585) och under tiden 1060--71, hvarefter det förenades med Kastilien och León, som det redan förut tillhört. (J. F. N.) Gali'ctis vittäta, Hur ön e n, zool, tillhör släktet Galictis, fam. Mustelidæ bland rofdjuren. Arten, ett af Syd-Amerikas mest karakteristiska rof-djur, kallas perro del monte i Bolivia och öfverensstämmer närmast, liksom öfriga till samma släkte hörande arter, med våra mårdar: långsträckt kropp, korta ben, tämligen lång svans; de öfre kroppssidorna äro ljusare färgade än de undre. Längd omkr. 65 cm. Djuret anställer liksom våra mårdar stora förödelser i hönsgårdarna, det bor i ihåliga träd, klippspringor och jordhålor och sprider, om det retas, en ohygglig lukt omkring sig. L-e. Galignani [-linjäni], John Anthony, fransk tidningsutgifvare af italiensk härstamning, f. 1796 i London, d. 1873 i Paris, öfvertog 1821 jämte sin broder William G. (f. 1798, d. 1882), den af deras fader 1814 uppsatta dagliga Paristidningen "Galignani's messenger". Denna, som redigerades på engelska språket, hade till uppgift att främja ett närmare förhållande mellan Frankrike och England. Bröderna G. donerade stora summor till upprättande af välgörenhetsanstalter. I Corbeil vid Paris af-täcktes 1888 ett af Chapu modelleradt monument öfver dem. Galiléen (hebr. galil, aram. galila l. gelila, grek. Γαλιλαία), en del af Heliga landet, hvilken under olika tider haft ett olika omfång. Urspr. synes det åsyftade området ha varit den del af landet v. om sjön Gennesaret, som Israel ej kunde h. o. h. underlägga sig; däraf beteckningen "hedningarnas krets" (gelil haggogim) i Jes. 9: 1. Af detta uttryck, förkortadt till galil, härleder sig namnet G., som alltså urspr. icke innehåller någon egentlig geografisk beteckning. Israeliterna hade öfver hufvud svårt att på varaktigt sätt göra sig till herrar öfver dessa nordliga trakter, och efter växlande öden förlorades de h. o. h. för en lång tid genom Tiglatpileser III:s eröfring 734 (2 Kon. 15: 29). Efter denna katastrof ha de hedniska folkelementen sannolikt i ännu starkare grad gjort sig gällande på bekostnad af de israelitiska. Sedan judarna återkommit från sin fångenskap i Babel och afvisat samariternas önskan att få ansluta sig till dem, sökte de i stället småningom att återknyta förbindelsen med de israelitiska resterna i n. Men det var dock först i slutet af 2:a årh. f. Kr., som det lyckades makkabéerna att eröfra denna trakt och tvinga dess invånare att låta omskära sig. Den ursprungliga, hedniska befolkningen (kananéer, amoriter m. fl.) hade under tiden ytterligare uppblandats med andra element: araméer, ituréer, fenicier, greker. På grund af dessa blandade folkelement voro galiléerna föremål för förakt från de stränge judarna i Judéen, som höllo noga på sin rena härstamning. Under tidens lopp hade ock det gamla Galils gränser betydligt utvidgats. I s. bildade Skytopolis och Samarien gräns, i n. och n. v. sträckte det sig ända till Tyrus' områden, i ö. utgjorde Jordan en naturlig gräns; dock ha äfven orter ö. om Gennesaret tidtals räknats till G. Josefos indelar berglandet i den på hans tid tätt befolkade provinsen i Nedre och Öfre G. -- G:s natur är i mycket olik Judéens. Medan berglandet i sistnämnda provins bildas af en från n. till s. löpande bred rygg, som sluttar mot ö. och v., består G:s bergland i stort sedt af mera fristående eller från ö. till v. löpande parallella bergskedjor, mellan hvilka ligga dalar och slätter. På grund häraf är G:s natur både mera omväxlande och fruktbar än Judéens. Till naturens egendomlighet hör vidare, att växlingen i höjdförhållanden och i fruktbarhet är öfverraskande stor inom ett ganska litet ytinnehåll: i v. det skogklädda Karmel (stigande till öfver 500 m. öfver Medelhafvet), i ö. sjön Gennesaret (öfver 200 m. under Medelhafvet); i n. Hermon (stigande till öfver 2,000 m. öfver Medelhafvet och sällan fritt från snö), i s. den fruktbara Jisreelsslätten. Med fruktbarheten på denna slätt täflar Gennesaretsslätten (v. om sjön med samma namn). -- Bland G:s städer, som af Josefos beräknas till öfver 200, må nämnas Nasaret, Nain, Endor, Sepforis (n. om Nasaret), på Jesu tid G:s hufvudstad före Tiberias, Kana, Tiberias, Magdala, Kapernaum, Korasin, Betsaida, Tarikea m. fl.; alla, utom Nasaret, Tiberias, numera försvunna eller bevarade i obetydliga byar. -- Ehuru judarna hade låga tankar om galiléerna och G. på Jesu tid, utvalde de dock en tid efter Jerusalems förstöring genom romarna denna trakt till sitt andliga centrum, och staden Tiberias var därför omkr. 130--250 medelpunkten för det judiska lagstudiet; där samlades mischnan, och Tiberias är på grund häraf ännu en af judarnas heliga städer i Palestina. E. S-e. Galilei. 1. VincenzoG., italiensk musiklärd och tonsättare, f. omkr. 1533 i Florens, d. där omkr. 1600. af en förnämlig florentinsk ätt, var en framstående viola- och lutspelare, dessutom kännare af den grekiska och den romerska litteraturen samt väl hemmastadd i matematiken, men hade valt köpmansyrket. Han komponerade de första "monodier" och hürde till de ifrigaste förfäktarna af den musikreformation efter forngrekiskt mönster, hvilken ledde till uppkomsten af operan (jfr Florentinska m u-sikreformeu). Teoretiskt polemiserade han skarpt mot sin lärare Zarlinos (se d. o.) kontrapunktiska harmonisystem genom skriften Dialogo della musica antica e della moderna (1581; 2:a uppl. 1602) m. fl. Praktiskt sökte han visa det riktiga förhållandet mellan textord och enstämmig sång, i det han komponerade episoden om Ugolino ur Dantes "Divina commedia" äfvensom Jeremias' klagovisor. G. utgaf ett värdefullt tabulaturverk for luta (1563; 2:a uppl. 1568) och 2 bd flerstämmiga madrigaler (1574-87). A. L.* 2. Gal i l e o G., den föregåendes son, italiensk fysiker och astronom, f. 15 (ej 18 såsom hittills vanligen uppgifvits) febr. 1564 i Pisa, d. 8 jan. 1642 i Arcetri. Af fadern erhöll G. sin första undervisning. Eetorik och dialektik lärde han sedermera af en munk i klostret Santa Maria di Vallombrosa (invid Florens), där han möjligen också någon tid vistades. Enligt faderns önskan inskrefs han 1581 såsom medicine studerande vid universitetet i Pisa, men öfvergaf snart läkarkonsten för att egna sig uteslutande åt de matematiska vetenskaperna. Hans afsikt var ända från början att blifva professor i matematik vid något af de italienska universiteten, men först efter fruktlösa försök i Bologna, Padua och Florens lyckades han 1589 erhålla en sådan lärarbefattning i Pisa.