nationalbank samt egnade sig under sina sista lefnadsår med ifver åt etnologiska och arkeologiska forskningar rörande indianerna och deras äldre kultur. G. var en af frihandelns tidigaste och konsekventaste förkämpar. Genom ströskrifter i ekonomiska och politiska frågor - t. ex. The Oregon question (1846) och Peace with Mexico (1847) - öfvade han ofta på den allmänna meningen ett starkt inflytande. Värdefulla uppslag på indianforskningens område gåfvo hans arbeten Synopsis of the Indian tribes etc. (1836) och Semi-civilized nations of Mexico, Yucalan and Central America (1845). Hans samlade skrifter utgåfvos i 3 bd 1877 af Henry Adams. Jfr H. Adams, "Life of Albert G." (1879), och J. A. Stevens, "Albert G." (1886). V. S-g. Gallaudet [gälåde't], Thomas Hopkins, grundläggare af döfstumundervisningen i Amerika, f. 1787 i Philadelphia, d. 1851, tillhörde en från Frankrike till Amerika utvandrad hugenottfamilj. Genom sammanträffande med en liten döfstum flicka kom han att egna sitt lif åt de döfstumme. Sedan han i Europa, bl. a. för Sicard, studerat döfsturnundervisningen, grundade G. 1817 Amerikas första döfstuminstitut i Hartford i Connecticut, hvars ledning han på grund af sjukdom lämnade 1830, och på hans initiativ blefvo efter dess mönster institut upprättade på flera andra ställen i Amerika. Efter återvunnen hälsa arbetade G. .städse för döfstum-undervisningens framgång, liksom han ifrigt deltog i arbetet för folkundervisningens ordnande, upprättande af lärarseminarier, slöjdskolor, gynlnastikföreningar m. m. - G:s son Thomas G. (1822- 1902) egnade sig sedan 1858 såsom döfstumpräst åt tillgodoseende af de döfstummes religiösa behof och blef grundläggare af "den kyrkliga missionen för döfstumma". - G:s yngre son, Edward G. (f. 1837), president för högskolan för döfstumma i Washington, har försvarat den s k. kombinerade metoden vid de döfstummes undervisning. O. K. Gallbildningar (Cecidier), bot., äro sjukliga utväxter på eller förändringar af växter och kunna vara förorsakade af både växter (svampar och alger) och djur (insekter, spindlar och maskar). De af svampar (oftast rost- och brandsvampar) förorsakade gallbildningarna kallas mykocecidier. De yisa sig som ansvällningar eller utväxter af tämligen oregelbunden form, hvilka blifva betäckta med eller innehålla svampens sporer. Äfven bakterier (knöliga utväxter på olivträd, tall etc.) och slemsvampar ("fingrar och tår" på kålrötter) kunna uppträda gallbildande. Af alger förorsakade gallbildningar (fykocecidier) äro sällsynta. Oftare förekomma gallbildningar af flugor (dipterocecidier), skinnbaggar (hemipterocecidier), steklar (hymenopterocecidier), fjärilar (lepidopterocecidier), skalbaggar (coleopterocecidier), spindlar (akarocecidier, fytoptocecidier) och maskar (helminthocecidier). De af djur förorsakade gallbildningarna (zoocecidier) kunna ha ett mycket växlande form. De visa sig än såsom ett hvitaktigt eller rödt filtlikt öfverdrag (erineum) på blad af en mängd träd och buskar, t. ex. lind, bok, al, björk ("gökblod") etc., än som fick- eller påsliknande utväxter (cephaloneon) på blad af träd och buskar, t. ex. al, alm (fig. 4), lind o. s. v., än som inrullning eller veckning af många växters blad (fig. 5), än som deformering af knoppar (fig. 12) och skottspetsar, än som uppblåsta fläckar på blad (t. ex. bruna fläckar på päronblad), än som partiell förtjockning af stammar och rötter (fig. 13), än som frukt- eller nötliknande utväxter (fig. 2, 3, 7, 8 samt galläpplen på .sk, fig. 10 och 11), än som håriga bollar (t. ex. på nyponbuskar, fig. 1). Utom genom sin form utmärkas gallbildningarna ofta genom en från värdväxten afvikande färg, genom olika anatomisk byggnad och genom rikedom på garfsyra. Såväl denna senare som den förändrade anatomiska strukturen tjäna det i gallbildningen lefvande djuret till skydd. De gallbildande djuren kunna icke sällan förorsaka stor skada. Angiullulider äro orsak till sjukdom på säd, klöfver etc., Phylloxera vastatrix förorsakar den bekanta sjukdomen på vinrankans rötter, Myzoxylus laniger kräfta på äppelträden. Som för människan nyttiga gallbildningar kunna nämnas de af Cynipider på ekar förorsakade galläpplena (se d. o.). Af stor betydelse äro slutligen de af bakterier förorsakade rotknölarna hos leguminoserna, genom hvilka dessa senare blifva i stånd att tillgodogöra sig kväfve, som på annat sätt icke skulle kunna assimileras (se Assimilation). Några af rost- och sotsvampar förorsakade gallbildningar äro ätliga. Studiet af gallbildningar har i senare tid bedrifvits med stor ifver. De äro också af mycket intresse, framför allt ur den synpunkten, att de lämna tydliga exempel på, huru växtcellerna på ett strängt lagbundet sätt reagera mot yttre inverkningar genom att alstra regelbundna utväxter af för arten under normala förhållanden alldeles främmande beskaffenhet och till nytta endast för de djurarter, som genom sin retning på växtväfnaden frambragt dem. Beskaffenheten af den retning på väfnaden, som förorsakar gallbildningen, har blifvit omtvistad och är ännu långt ifrån fullständigt utredd. Förr antog man som nära till hands liggande orsak till densamma dels den mekaniska retningen af den äggläggande insektens styng, dels den kemiska retningen af ett samtidigt ingjutet giftämne. De experiment, som på senare åren företagits, tyda på, att det är af det gallbildande djuret afsöndrade giftämnen (enzymer?), som äro den egentliga orsaken till gallbildningens uppkomst. Om dessa ämnens natur veta vi dock intet, ty alla försök att åstadkomma gallbildning genom inympning af ämnen af bekant sammansättning eller af innehållet af gallsteklars "giftblåsa" ha gifvit negativt resultat. Litt.: A. B. Frank, "Die krankheiten der pflanzen" (2:a uppl., 1896), G. Darboux och C. Houard, "Catalogue systématique des zoocécidies de l'Europe et du bassin méditerranéen" H901),. och E. Kuster, "Pathologische pflanzenanatomie"" (1903). G.L-m. G.A-z.