609 Gallas-Gallatin 610 ficaciõn que de ellas hizo el Santo Oficio, hvaraf endast ett exemplar räddades undan konfiskation, .Carta blanca, polemisk broschyr, Las lctras de cam-.bio o los Mirachifles literarios, Estrenos y aguinaldos .del bachülc.r Torne Lobar (1834), en våldsam och bitande pamflett mot Javier Burgos, Alberto Lista m. fl., och Enzayp de una biblinteca espanola de dibros raros ö curiosos, ett hufvudverk för studium .af äldre spansk litteratur (4 bd, 1863-66; ny uppl. 1888-89). G :s poetiska arbeten äro intagna i Ri-vadeneiras "Autores espanoles". Ad. H-n. Gallas, Matthias, grefve, kejserlig fältmarskalk, f. 1584 (antagligen i Trient), d. 1647 i Wien, gjorde sina första krigiska lärospån i Flandern och Italien. Vid trettioåriga krigets utbrott (1618) tog han tjänst i ligans armé, men fästes 1627 såsom generalmajor vid kejsarens. Sedan han, under Collaltos befäl vid sin svåger Aldringens sida, deltagit i mantuanska arfföljdskriget (1629--31), där han vid Mantuas stormning tog rikt byte, återvände han till Tyskland. Det är ovisst, om han deltog i slaget vid Breitenfeld (1631). 1631--33 stred han, företrädesvis mot sachsarna, i Böhmen, Sachsen, Lausitz och Schlesien samt gjorde sig känd för plundringar och grymhet. I slaget vid Lützen tog han, i strid mot gängse uppgifter, icke del. Under tiden utnämndes han till kejserlig generalfälttygmästare (1631), grefve (1632) och generallöjtnant (1633), d. v. s. högstkommenderande näst generalissimus. För sina befordringar hade han att tacka det stora förtroende, som Wallenstein skänkte honom. Vid brytningen mellan denne och kejsaren gick G. dock öfver på den senares sida och bedrog Wallenstein med låtsad vänskap. Redan i jan. 1634 bar G. på fickan fullmakten såsom den kejserliga härens öfverbefälhafvare, men stannade kvar i Wallensteins läger till några dagar före dennes mord (febr. 1634). Af Wallensteins och dennes mördade vänners kvarlåtenskap föll sedan en högst betydlig del (bl. a. Friedland) på G:s lott. Genom segern vid Nördlingen (1634) vann G. egentligen sitt rykte som krigare, men det visade sig snart, att han mera passade att spela en underbefälhafvares än en själfständigt ledande fältherres roll. 1635--36 kämpade han uti Rhentrakterna, i början lyckligt, sedan med motgång. Hans försök att tillintetgöra Banér (1637) under dennes ryktbara återtåg från Torgau ändades med hans egen armés upplösning, och 1639 afsattes han från öfverbefälet. 1643 återfick han detsamma, "till fiendernas glädje", och visade genast sin oförmåga, då han icke kunde hindra Torstenson att genomströfva kejsarens arfländer ända fram till Wien. När den svenske generalen drog upp emot Danmark, följde G. emellertid sommaren 1644 efter och sökte i Holstein spärra honom återvägen -- men Torstenson gick honom förbi. Med sin af deserteringar och sjukdomar sammansmälta här förskansade G. sig i Bernburg, där han inneslöts af Torstenson och hvarifrån han med knapp nöd kunde rädda sig undan först till Magdeburg -- under denna reträtt blef hans kavalleri fullständigt slaget vid Jüterbogk (1644) -- och sedan till Böhmen. I början af 1645 måste han åter afstå från öfverbefälet, återtog det i dec. 1646, men öfvergaf det ånyo efter några månader. -- Orsaken till G:s senare motgångar låg bl. a. däruti, att han genom manövrerande och intagande af befästa ställningar sökte uttrötta fienden, men därvid aldrig lyckades skaffa sina trupper goda kvarter och riklig tillförsel, hvilket hade till följd, att trupperna förstördes. G. kallades med anledning däraf "härfördärfvaren". Gallaspräket. Se H a m i t i s k a språk. Gallatin [fr. utt. gallatä', eng. utfc. gä'lntin], Albert, nordamerikansk statsman, af schweizisk härkomst, f. 29 jan. 1761 i Geneve, d. 12 aug. 1849 i Astoria (staten New York), emigrerade efter i 'Geneve afslutade omsorgsfulla studier 1780 till Nord-Amerika, där han i Boston först idkade handel och gaf språkundervisning. Efter krigets slut slog han sig ned som handlande och jordegare i Pennsylvanias västligaste gränsmarker. 1789 valdes han till medlem af det konvent, som skulle omarbeta staten Pennsylvanias författning. I samma stats lcgisla-tur intog G. sedan 1790 en inflytelserik ställning, invaldes 1793 i unionens senat, men förklarades kort därpå ej valbar och tillhörde 1795 -1801 kongressens representanthus, där han genast gjorde sig bemärkt som en af den antifcderalistiska oppositionens skickligaste talare. Han hade dessförinnan (1794) inlagt stora förtjänster om stillandet af det hotande s. k. "whiskey-upprorct" i Pennsylvania. Då Jefferson 1801 blef president, utnämnde han G. till Förenta staternas finansminister, hvilken just då synnerligen kräfvande befattning han med öfverlägsen skicklighet skötte ända till 1813. Försiktighet i lånepolitiken och ifver för statsskuldens nedbringande, kraftigt häfdande gentemot sitt partis fördomar af behofvet utaf en nationell bankinstitution, energiska åtgärder för de nationella resursernas utveckling utan snäft reglementerande från statens sida voro de utmärkande dragen i hans finanspolitik, hvars goda resultat till stor del ödelades genom det 1812 dåraktigt började kriget med England. G. sändes 1813 som diplomat till Petersburg för att åvägabringa rysk fredsmedling (han aflade under resan ett kort besök i Göteborg) och var sedan jämte J. Q. Adams och Bayard ombud för Förenta staterna vid fredsunderhandlingarna i Gent 1814 samt gaf därunder prof på stor diplomatisk förmåga. Han deltog därefter 1815 i London i underhandlingarna om ett engelsk-ameri-kanskt handelsfördrag och var 1816-23 Förenta staternas sändebud i Paris. Som utomordentligt sändebud till London 1826-27 afslöt han med engelska regeringen ett handelsfördrag och ett par öfverenskommelsor rörande omtvistade gränsfrågor. G. var 1831-39 president för Förenta staternas 9 b. 20