615 Gallblommor-Gallé 616 Gallblommor, bot., kallas de könlösa blommor, tjänstgörande som skyltningsorgan, som förekomma hos många kompositéer, t. ex. kantblommorna hos blåklinten, hos olvon (blomställningens yttre, stora hvita blommor), hortensia (se Fördubbling, fig. 3) m. fl. Ett annat slag af gallblommor förekommer hos Ficus (se d. o.). I hortikulturen kallas de blommor, som ej sätta frukt, t. ex. hanblommorna hos gurkor och meloner, för gallblommor. G. L-m. Gallblåsa, anal., hos människan en päronformig, 8-14 cm. lång reservoar för gallan. Gallblåsan är belägen i en grop på undersidan af högra lefver-fliken och framsticker med sin tjockända vid främre skarpa lefverkanten. G- v- -0-* Gallbläsesten. Se G al l st e n. Gallbräcka. Se Bräcka, petrogr. Galldrifvande medel, Cholagoga, med. farm., läkemedel, som öka gallsi-kretionen, gifvas i allmänhet i syfte att hafva hinder (slemproppar, helt små gallstenar o. d.) i gallans utförsvägar. Bland de många medel, som försökts i detta syfte, äro blott få erkändt verksamma. Vissa beståndsdelar i födan ega förmåga att, när de öfvergå ur magsäcken i tarmens öfversta del, väcka och öka gallafsöndringen, t. ex. fett, s. k. extraktivämnen ur kött samt produkter af ägghviteämnenas digestion i magsäcken. Vidare märkes, att gallan själf och gallsyror, då de inkomma i tarmen, obestridligen ega förmåga att öka gallsekretionen. Så verka äfven salicylsyradt natron, olivolja, möjligen äfven sublimat samt vissa afföringsmedel, såsom rabarberrot, jalapa och podofyllin. Många andra medel, som användas med (ramgång, t. ex. vid gulsot, gallstenskolik och andra med fel i lefvern eller gallvägarna förbundna åkommor, verka antagligen på annat sätt än genom ökning af gallflödet. Huru de galldrifvande medlen utöfva sin verkan, är icke närmare utredt. c- G- S. Galle [gall], förr Point de Galle, stad på sydvästra kusten af ön Ceylon. 37,248 inv. (1901). G., som anlades af portugiserna 1518 och af dem kallades Punto Gallo (af singal. galla, klippa), var länge öns förnämsta hamn och station för de till Öst-Asien och Australien gående ångarna, men har nu i denna egenskap, till följd af hamnens otillgänglighet, efterträdts af Colombo, och varuomsättningen har gått mycket tillbaka. Wbg. Galle, Peder, katolsk teolog, tillhörde en adlig ätt, som förde 3 ulftänder i vapnet. Han inskrefs l maj 1476 som student i Rostock och var senare i Rom. Han omnämnes redan på 1480-talet såsom magister artium liberalium och föreläsare i Uppsala. 1487 synes han ha varit kyrkoherde i När-tuna; 1504 och 1512 var han ånyo i Uppsala såsom doktor och kantor vid domkapitlet, lär sedermera ha varit ärkedjäkne, omtalas efter 1520 som scho-lasticus i Uppsala och kallar sig i en handling af år 1531 teol. professor. Såsom assistent vid Kristian II:s kröning var han åsyna vittne till Stockholms blodbad och författade jämte några andra ka-niker, på riksföreståndaren Gustaf Erikssons uppdrag, en berättelse om detsamma. 1527 utsågs han till den ene representanten för Uppsala kapitel vid Västerås riksdag, likaså 1537 vid det till Strängnäs beramade mötet. Han dog antagligen 1537 eller i början af 1538. - Ur dunklet träder G. plötsligt fram i historiens ljus, då vid slutet af 1526 dea tanken uppstod i Gustaf Vasas hufvud, att ett reli-gionssamtal borde afgöra mellan lutherska läran och den katolska. För detta ändamål sände konungen i bref af 4 dec. tio spörsmål till G. med begäran, att denne, enär han vore "en doctor j then helie scripth", skulle före julafton skriftligen från sin ståndpunkt besvara dem. G. fick verkligen sina svar färdiga på utsatt tid; men då Olaus Petri, som också fått och besvarat frågorna, vid jultiden två gånger reste upp till Uppsala för att i muntlig strid vederlägga honom, drog G. sig undan, vägrande att inlåta sig på någon disputation. Den gamla uppgiften om en formlig disputation i Uppsala (1524 enligt Tegel, 1525 enligt Peder Svart) har visat sig oriktig. Däremot egde en disputation verkligen rum under Västerås riksdag, men icke under den orofulla dagen efter Gustafs afsägelse, utan först sedan ständerna gifvit sitt svar på konungens "framsätt-ningar", hvadan don icke kan ha inverkat på Västerås riksdagsbeslut, hvilket förr vanligen antagits. Redan före denna disputation, i maj 1527, hade Olaus Petri af trycket utgifvit G :s svar på konungens spörsmål och sin vederläggning. G. framstår i denna skrift såsom en skarpsinnig, lärd och fyndig man, som icke var ovärdig att föra en döende läras talan. Med lugn och värdighet - dock försmår han ej alltid att hämta sina vapen ur skolastikens rika rustkammare - försvarar han sin ståndpunkt, kristendomen sådan den af kyrkofäderna utlades. Men känslan af att han kämpade en hopplös strid synes ha ingifvit honom en viss försagdhet gentemot den nya lärans eldige kämpe, hvars ställning var klar, på bibelns ord, och trygg genom konungens hemliga bifall. Jfr Schack, "Striden mellan Olavus Petri samt Peder Galle och Paulus Heliæ" i "Samlaren", VII (1886). Kj.» Galle, nederländsk kopparstickarfamilj i Ant-werpcn. Släktens medlemmar voro Philipp G., f. 1537, d. 1612, dennes söner och lärjungar., Theodor G., f. omkr. 1570, d. 1633, och Co mel is G. d. ä., f. omkr. 1575, d. omkr. 1645, samt den sistnämndes son Co r n el i s G. d. y., f. omkr. 1605. Den mest framstående af dem var Cornelis G. d. ä., hvars förnämsta verk är Pompa junebris Alberti PH archidncis (1623). Galle, Johann Gottfried, tysk astronom, f. 9 juni 1812 i Pabsthaus nära Wittenberg, blef 1835 observatör vid observatoriet i Berlin och var 1851-97 direktor för observatoriet i Breslau. 23 sept. 1846 upptäckte han den af Leverrier förut beräknade planeten Neptunus. Hans utgifna arbeten behandla dels astronomiska, dels meteorologiska ämnon. Särskildt har han (1875) lämnat ett värdefullt bidrag till bestämningen af solparallaxen; vidare har han upptäckt flera nya kometer. G :s upptäckter ha två gånger föranledt franska vet. akad. att tillerkänna honom Lalandeska priset. Bland hans många skrifter märkes Verzeichniss der elemente der bisher berechneten cometenbahnen nebst anmerkungen und literatur-nachweisen (1894). A. L-n.* Gallé, E m i l e, fransk konstnär, f. 1846 i NTancy, d. där 1904, son till en ansedd keramiker Gallé-Reinemer, egnade sig åt dennes yrke och vann världsberöm för sin glastillverk- ing. Hans arbeten uppenbara en ytterst förfinad naturalism, såväl form som färg är irukten af det mest kärleksfullt ingående