Han utförde sedan fantasiarbeten (Hoppet, Ungdomen) samt porträttbyster och statyer: Guercino (i Cento), Savonarnla (Ferrara), skaldinnan Erminia Fusinalos grafmonument (Rom) och Cavour (Rom, 1895). Gallfeber, en förr använd benämning på de febersjukdomar, som medföra gallans upptagande i blodet (gulsot). Numera förekommer icke denna benämning inom patologien, utan endast i folkspråket, speciellt i uttrycket "reta gallfeber på någon". Att gulsot plötsligt kan uppstå under inflytande af häftig sinnesrörelse, ångest eller vrede, har framhållits af äldre forskare, t. ex. Morgagni, och i nyare tid af Freriohs, men dylika fall, som hållit streck inför en kritisk analys, ha icke numera iakttagits. I. H. Gallfett. Se Kolesterin. Gallfistel, med., fistelgång mellan gallblåsan eller lefvern och vtterhuden eller ett inre ihåligt organ, såsom magsäck, tarm, lunga (i sällsynta fall urinblåsa eller njurbäcken). En sådan fistelgång uppkommer vanligen genom sårbildning och genombrott utåt, men kan åstadkommas äfven genom kirurgiska åtgärder för att tömma gallblåsan på var eller därstädes befintliga gallstenar. F. B. (J. Å.) Gallfärgämnen. Se Ga11a. Gallgång. anat. Vanligast torde med detta ord menas ductus choledochus, det elastiska och kontraktila runda rör, hvilket från lefvern och gallblåsan mottager och i duodenum (tolffingertarmen) tömmer all den i lefvern afsöndrade gallan. Detta hufvudrör, hvari gallblåsans utförsgång öppnar sig, uppstår genom sammansmältning af två mindre rör, hvilka utträda ur lefvern. Alla dessa tre rör äro gallgångar. Dessutom finnas, såsom rötter eller begynnelserör till de sistnämnda, många smårör, hvilka blifva allt smalare, ju längre in i lefvern de komma, och slutligen äro mikroskopiska. Dessa smårör upptaga och afleda (till blåsan eller hufvudröret) den i lefvern bildade gallan och äro således äfven gallgångar. Gallgångarna kunna därför uppställas under följande namn: inre och yttre lefvergångar (ductus hepatici interni et externi), blåsgången (d. cysticus) samt änd- eller uttömningsgången (d. choledochus). – Alla de något större, själfständiga rören äro inuti klädda med ett kubisk-cylindriskt epitel, hvilket delvis afsöndrar ett slemartadt ärrne; väggen består för öfrigt i de större af muskulös bindväf och innehåller körtlar. G. v. D. (E. Hgn.) Gallnångsektasi. patol. anat. Se Ektasi. Galli italiensk konstnärsfamilj, hvars medlemmar under 1700-talet både uti Italien och i Tyskland förvärfvade ryktbarhet som teaterbyggare och teaterdekorationsmålare. Familjens stamfader, målaren Giovanni Maria G., f. 1625, d. 1665, antog, efter sin födelseort, tillnamnet da Bibbiena (Bibiena), hvilket behölls af hans efterkommande. Hans son, Ferdinando da Bibbiena, f. 1657 i Bologna, d. 1743, arbetade för det hertigliga hofvet i Parma och kallades af kejsar Karl VI till Prag, där han byggde en praktfull teater. F:s byggnader äro hållna i en barockstil, som ofta lider af öfverlastning, men vittnar om konstnärens fantasi och sinne för pittoresk verkan. Genom honom tog teaterbyggnadsväsendet ett stort steg framåt. Han uppfann nya dekorationer och en mekanism, medelst hvilken dessa kunde lätt röras och ombytas. Kompositioner af honom finnas graverade under titeln Varie opere di prospettiva (1840). Han författade tillika arbetet Architettura cirile (utg. 1811). – F:s verksamhet upptogs och fortsattes af hans broder, Francesco da Bibbiena (f. 1659, d. 1739), som byggde bl. a. den vackra Teatro filharmonico i Verona (i förening med S. Maffei), samt af hans tre söner: Alessandro (d. omkr. 1760), Giusppe (f. 1696, d. 1757), Antonio (f. 1700, d. 1774), och Giuseppes son, Carlo (f. 1728). (A. L. R.) Gallia. 1. Se Gallien. – 2. Astron., en af småplaneterna. Gallia belgica. Se Belgica. Galliard (it. gagliarda, fr. gaillarde), gammal dans, i enlighet med namnets betydelse af munter karaktär. Den kallades äfven saltarello och efter sitt romerska ursprung romanesca. Galliarden gick i starkt markerad trippelrytm, var eg. efterdans till den högtidliga, i jämn takt gående pavanan och blomstrade liksom denna under 1500- och förra hälften af 1600-talet, äfven i instrumentalkompositionen. A. L. (E. F–t.) Gallicera. Se Gallicism. Gallicism (jfr Gallien), fransk språkegenhet eller ordvändning, nyttjad i ett annat språk än det franska. – Gallicera l. -sera, förfranska, göra till fransk. Gallicolæ, zool., äldre benämning på såväl gallsteklarnas som gallmyggornas grupp (se d. o.). G. A–z. Gallien (lat. Gallia). Med detta namn betecknade de gamle romarna 1) öfre Italien, omkring Po, Gallia cisalpina ("G. hitom Alperna") l. Gallia citerior ("hitre G."), och 2) nordvästra Frankrike jämte en del af dess grannland, Gallia transalpina ("G. bortom Alperna"). Cisalpinska G. delades af Po i två delar, Cispadanska G. (G. "hitom Po") och Transpadanska G. (G. "bortom Po"). 222 f. Kr. blef Cisalpinska Gallien romersk provins. Invånarna voro kelter. Transalpinska G. hade under Augustus följande gränser: i s. Medelhafvet och Pyrenéerna, i v. Atlantiska hafvet, i n. v. "Galliska sundet" och "Germanska hafvet", i ö. Rhen, Västalperna och floden Varus. Vid Cæsars tid var landet, utom den romerska provinsen vid Medelhafvet: G. narbonensis, indeladt i tre hufvuddelar: Akritanernas land, från Pyrenéerna till Garonne, med ursprungligen iberisk befolkning, uppblandad med kelter (se Akvitanien), Egentliga Gallien (kelternas land), från Garonne till Marne och Seine, samt, i n. ö., Belgiernas land med blandad keltisk och germansk befolkning. Gränserna mellan G. lugdunensis i midten och G. belgica i n. ö. blefvo under Augustus förändrade. Dessutom räknades helvetiernas land (ung. = nuv. Schweiz) till Gallien. Bland städer i Gallien må nämnas Narbo (Narbonne), hufvudstad i den ursprungligen romerska provinsen, Vienna (Vienne), Lugdunum (Lyon), Lutetia Parisiorum (Paris), Burdigala (Bordeaux), Avaricum (Bourges), Alesia i G. Lugdunensis (nu byn Alise). Se vidare Galler. R. Tdh. Gallieni, Joseph Simon, fransk militär och forskningsresande, f. 24 april 1819 i S:t Béat (Haute-Garonne), kommenderades 1878 som kapten till Senegal och hade betydande andel i de militära