Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Galler ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Efter Turinkonsiliet ordnade sig Galliens kyrka
nästan fullt själfständig under metropoliterna i
Arles. Folkvandringarna bröto dock kyrkans
själfkänsla; och det lyckades påfven Leo I (440–461)
att böja den mäktige Hilarius af Arles och få
Galliens kyrka att erkänna den fulla påfveställning,
som hans kejsare Valentinianus III gifvit honom
genom ediktet 445. Anknytningen mellan Rom och
Gallien blef under folkvandringstrycket allt starkare;
Arles’ metropolit fick ställningen som påfvens vikarie
i helt beroende af denne; och vid 6:e årh:s början
utbildades här den för framtiden viktiga seden, att
denna påfvens maktställning kännetecknades genom
öfverlämnande af pallium (se d. o.) till metropoliten.
Då Rom i 6:e årh. kom under Bysans’ välde, rörde
sig dock åter den gallikanska frihetskänslan, under
den utmärkte Cæsarius af Arles (505–543) och
hans efterträdare, och Galliens kyrka började söka
anknytning till den nya frankisk-germanska kyrkan.
Snart kom ock hela landet under frankiskt
herravälde. Här nådde den gallikanska kyrkofriheten fast
mark genom konung Pippins fördrag med påfven
Stefan III i Ponthion 754, där påfven måste afstå
kyrkoregementet till landets konung. En storartad
utveckling kom under Karl den store, då ock den
nationella kyrkliga själfständigheten fick uttryck i
den 802 i Aachen erkända kyrkliga lagboken Codex
Dionysio-Hadrianus. Denna tid har på visst sätt
alltid stått som idealet för gallikanismen (se L.
Duchesne, "Les premiers temps de Petat
pontifical", 1898, W. Barry, "The papal monarchy",
1902, F. Hodgkin, "Italy and her invaders",
V–VIII, 1895–99, A. Hauck, "Kirchengeschichte
Deutschlands", I, 4:e uppl. 1904. II, 2:a uppl.
1900).
Det karolingiska rikets söndersprängning lika väl
som påfveidéns makt i folkmedvetandet (genom
Bonifatius’ och öfriga engelska missionärers verk)
möjliggjorde för den väldige påfven Nikolaus I
(858–867) att ej blott återställa påfvens kyrkliga makt,
utan ock grundlägga hans världsherravälde; stödd
på de nya pseudo-isidoriska dekretalen kunde
han undantränga Dionysio-Hadrianus och böja den
kyrklig-nationella riktningens främste man i det
nya riket Frankrike, ärkebiskop Hincmar af Reims.
Det allmänna förfallet under 10:e årh. drog med sig
både påfvedömet och Frankrikes kyrka i förfallet.
Den viktigaste reaktionen däremot, den af
Pseudo-Isidor inspirerade Cluny-reformen (se d. o.),
framväxte i Frankrike och vann där sin största utbredning.
Så kunde Clunymunkarna på påfvestolen (Leo IX och
Gregorius VII) i Frankrike göra sina maktanspråk
gällande, medan i Tyskland och England ännu
framgångsrikt motstånd mötte. Men under det att
påfvedömet och Tysklands kejsardöme uttömde hvarandras
krafter i striden, fick den egendomliga franska
kyrkosjälfständigheten åter andrum. På höjdpunkten
af sin maktutveckling, under Innocentius III (1198–1216),
måste påfvedömet göra ett första återtåg
just gentemot den af sin kyrka stödde franske
konungen Filip August (i frågan om förhållandet
mellan Frankrike och England). Under Ludvig den
helige utvidgade konungadömet sin makt öfver
franska kyrkan på påfvedömets bekostnad (om Ludvigs
pragmatiska sanktion se nedan). Och det
världshärskande påfvedömets fall under Bonifatius VIII
(se d. o.) tillskyndades närmast genom Frankrikes
konung (Filip den sköne), stödd af Frankrikes folk
och kyrka. De medgifvanden, som Klemens V 1306
fick göra, stadfäste gallikanismens seger, den franska
kyrkans beroende af sitt lands konung, men
relativa själfständighet gentemot påfvedömet. Under de
reformatoriska konsiliernas dagar fick gallikanismen
äfven sin teoretiska grundläggning genom bl. a.
P. d’Ailli ("Quæstiones") och J. Gerson ("De
potestate ecclesiastica" m. fl.). Och när påfvedömet
efter den 150-åriga krisen åter kunde genom
Baselkonsiliets suspendering (1438) intaga sin gamla
maktställning inom kyrkan, blef Frankrike det land,
som bäst visste att utnyttja Baselkonsiliets
reformsträfvanden. Genom Karl VII:s 1438 uppsatta och
af ett nationalkonsilium i Bourges antagna, 1439 af
Parisparlamentet inregistrerade Sanctio pragmatica
genomfördes en rad af Baselreformdekreten i
Frankrikes kyrka, hvarigenom dess gallikanska frihet fick
sin formella och rättsliga utgestaltning. (Man anser
ofta, att redan förut en "pragmatisk sanktion", af
Ludvig den helige 1268, klart uttalade den
gallikanska uppfattningen; denna har dock trots energiskt
försvar från gallikanerna uppvisats vara blott en
förfalskning från 1400-talet; se Violet, "La
pragmatique sanction", 1870, och J. Haller, "Papsttum
und kirchenreform", 1903.) Särskildt viktigt var,
att Karl VII nu lät den världsliga lagstiftningen
bestämma i inre kyrkliga angelägenheter. Denna
rätt ville ej folk och parlament vidare släppa. Med
1438 års pragmatiska sanktion datera många
författare den gallikanska kyrkans egentliga
framträdande (Violets och Hallers ofvan anförda arbeten,
v. Hefele, "Konciliengeschichte", VI, VII, A.
Hauck, "Kirchengeschichte Deutschlands", III, IV,
M. Creighton, "History of the papacy during the
period of the reformation", I–V, J. Haller, "Der
ursprung der gallikanischen freiheiten", i "Hist.
zeitschr.", 1903, P. Hinschius, "Kirchenrecht", III).
Förgäfves sökte flera konungar sedermera
upphäfva sanktionen, när de behöfde påfvedömets
bistånd; parlamentet och kyrkan släppte ej den däri
vunna garantien mot påfligt godtycke. Ej ens Frans
I:s berömda konkordat 1516, som afskaffade
sanktionen och delade makten öfver kyrkan mellan
konung och påfve, kunde i verkligheten ändra något.
Konungen behöll makten öfver de kyrkliga inkomsterna
och en blott föga inskränkt utnämningsrätt öfver
prelaterna. Parisuniversitetet förblef högsätet för d’Aillis
och Gersons åsikter, och berömda författare utvecklade
de gallikanska grundsatserna, främst P. Pithou
("Les libertés de l’église gallicane", 1549, gång
på gång omtryckt med kunglig sanktion trots
biskopliga protester). Af tridentinska mötets beslut
erkändes blott de delar, som ej stredo mot sanktionen.
Fullt tryggad blef den gallikanska kyrkofriheten, då
Henrik IV 1593 bestigit Frankrikes tron. (G.
Hanotaux, "Histoire du cardinal de Richelieu", 1893,
1903.) Nu kunde Pithous lärjungar ytterligare
utveckla gallikanismen; mest betydande skedde det
genom P. Dupuy ("Preuves des libertés de l’église
gallicane", 1639). Under Richelieu uppflammade
dock en häftig strid. Teol. professorn i Paris E.
Richer hade ådragit sig påfvekurians hat genom
att förbjuda en disputation om påfvens ofelbarhet
och genom att 1629 utgifva en diger bok till
Gersons lof, den i äkta gallikansk anda skrifna
"De ecclesiastica et politica potestate" (ett allmänt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
