Efter Turinkonsiliet ordnade sig Galliens kyrka nästan fullt själfständig under metropoliterna i Arles. Folkvandringarna bröto dock kyrkans själfkänsla; och det lyckades påfven Leo I (440–461) att böja den mäktige Hilarius af Arles och få Galliens kyrka att erkänna den fulla påfveställning, som hans kejsare Valentinianus III gifvit honom genom ediktet 445. Anknytningen mellan Rom och Gallien blef under folkvandringstrycket allt starkare; Arles' metropolit fick ställningen som påfvens vikarie i helt beroende af denne; och vid 6:e årh:s början utbildades här den för framtiden viktiga seden, att denna påfvens maktställning kännetecknades genom öfverlämnande af pallium (se d. o.) till metropoliten. Då Rom i 6:e årh. kom under Bysans' välde, rörde sig dock åter den gallikanska frihetskänslan, under den utmärkte Cæsarius af Arles (505–543) och hans efterträdare, och Galliens kyrka började söka anknytning till den nya frankisk-germanska kyrkan. Snart kom ock hela landet under frankiskt herravälde. Här nådde den gallikanska kyrkofriheten fast mark genom konung Pippins fördrag med påfven Stefan III i Ponthion 754, där påfven måste afstå kyrkoregementet till landets konung. En storartad utveckling kom under Karl den store, då ock den nationella kyrkliga själfständigheten fick uttryck i den 802 i Aachen erkända kyrkliga lagboken Codex Dionysio-Hadrianus. Denna tid har på visst sätt alltid stått som idealet för gallikanismen (se L. Duchesne, "Les premiers temps de Petat pontifical", 1898, W. Barry, "The papal monarchy", 1902, F. Hodgkin, "Italy and her invaders", V–VIII, 1895–99, A. Hauck, "Kirchengeschichte Deutschlands", I, 4:e uppl. 1904. II, 2:a uppl. 1900). Det karolingiska rikets söndersprängning lika väl som påfveidéns makt i folkmedvetandet (genom Bonifatius' och öfriga engelska missionärers verk) möjliggjorde för den väldige påfven Nikolaus I (858–867) att ej blott återställa påfvens kyrkliga makt, utan ock grundlägga hans världsherravälde; stödd på de nya pseudo-isidoriska dekretalen kunde han undantränga Dionysio-Hadrianus och böja den kyrklig-nationella riktningens främste man i det nya riket Frankrike, ärkebiskop Hincmar af Reims. Det allmänna förfallet under 10:e årh. drog med sig både påfvedömet och Frankrikes kyrka i förfallet. Den viktigaste reaktionen däremot, den af Pseudo-Isidor inspirerade Cluny-reformen (se d. o.), framväxte i Frankrike och vann där sin största utbredning. Så kunde Clunymunkarna på påfvestolen (Leo IX och Gregorius VII) i Frankrike göra sina maktanspråk gällande, medan i Tyskland och England ännu framgångsrikt motstånd mötte. Men under det att påfvedömet och Tysklands kejsardöme uttömde hvarandras krafter i striden, fick den egendomliga franska kyrkosjälfständigheten åter andrum. På höjdpunkten af sin maktutveckling, under Innocentius III (1198–1216), måste påfvedömet göra ett första återtåg just gentemot den af sin kyrka stödde franske konungen Filip August (i frågan om förhållandet mellan Frankrike och England). Under Ludvig den helige utvidgade konungadömet sin makt öfver franska kyrkan på påfvedömets bekostnad (om Ludvigs pragmatiska sanktion se nedan). Och det världshärskande påfvedömets fall under Bonifatius VIII (se d. o.) tillskyndades närmast genom Frankrikes konung (Filip den sköne), stödd af Frankrikes folk och kyrka. De medgifvanden, som Klemens V 1306 fick göra, stadfäste gallikanismens seger, den franska kyrkans beroende af sitt lands konung, men relativa själfständighet gentemot påfvedömet. Under de reformatoriska konsiliernas dagar fick gallikanismen äfven sin teoretiska grundläggning genom bl. a. P. d'Ailli ("Quæstiones") och J. Gerson ("De potestate ecclesiastica" m. fl.). Och när påfvedömet efter den 150-åriga krisen åter kunde genom Baselkonsiliets suspendering (1438) intaga sin gamla maktställning inom kyrkan, blef Frankrike det land, som bäst visste att utnyttja Baselkonsiliets reformsträfvanden. Genom Karl VII:s 1438 uppsatta och af ett nationalkonsilium i Bourges antagna, 1439 af Parisparlamentet inregistrerade Sanctio pragmatica genomfördes en rad af Baselreformdekreten i Frankrikes kyrka, hvarigenom dess gallikanska frihet fick sin formella och rättsliga utgestaltning. (Man anser ofta, att redan förut en "pragmatisk sanktion", af Ludvig den helige 1268, klart uttalade den gallikanska uppfattningen; denna har dock trots energiskt försvar från gallikanerna uppvisats vara blott en förfalskning från 1400-talet; se Violet, "La pragmatique sanction", 1870, och J. Haller, "Papsttum und kirchenreform", 1903.) Särskildt viktigt var, att Karl VII nu lät den världsliga lagstiftningen bestämma i inre kyrkliga angelägenheter. Denna rätt ville ej folk och parlament vidare släppa. Med 1438 års pragmatiska sanktion datera många författare den gallikanska kyrkans egentliga framträdande (Violets och Hallers ofvan anförda arbeten, v. Hefele, "Konciliengeschichte", VI, VII, A. Hauck, "Kirchengeschichte Deutschlands", III, IV, M. Creighton, "History of the papacy during the period of the reformation", I–V, J. Haller, "Der ursprung der gallikanischen freiheiten", i "Hist. zeitschr.", 1903, P. Hinschius, "Kirchenrecht", III). Förgäfves sökte flera konungar sedermera upphäfva sanktionen, när de behöfde påfvedömets bistånd; parlamentet och kyrkan släppte ej den däri vunna garantien mot påfligt godtycke. Ej ens Frans I:s berömda konkordat 1516, som afskaffade sanktionen och delade makten öfver kyrkan mellan konung och påfve, kunde i verkligheten ändra något. Konungen behöll makten öfver de kyrkliga inkomsterna och en blott föga inskränkt utnämningsrätt öfver prelaterna. Parisuniversitetet förblef högsätet för d'Aillis och Gersons åsikter, och berömda författare utvecklade de gallikanska grundsatserna, främst P. Pithou ("Les libertés de l'église gallicane", 1549, gång på gång omtryckt med kunglig sanktion trots biskopliga protester). Af tridentinska mötets beslut erkändes blott de delar, som ej stredo mot sanktionen. Fullt tryggad blef den gallikanska kyrkofriheten, då Henrik IV 1593 bestigit Frankrikes tron. (G. Hanotaux, "Histoire du cardinal de Richelieu", 1893, 1903.) Nu kunde Pithous lärjungar ytterligare utveckla gallikanismen; mest betydande skedde det genom P. Dupuy ("Preuves des libertés de l'église gallicane", 1639). Under Richelieu uppflammade dock en häftig strid. Teol. professorn i Paris E. Richer hade ådragit sig påfvekurians hat genom att förbjuda en disputation om påfvens ofelbarhet och genom att 1629 utgifva en diger bok till Gersons lof, den i äkta gallikansk anda skrifna "De ecclesiastica et politica potestate" (ett allmänt