631 Gallikanska nationen-Gallinazon 632 kyrkomöte står öfver påfven; och den världslige regenten är oberoende af påfven i alla världsliga ting). En mängd stridsskrifter om gallikanismen såg dagen; Richelieu, som behöfde fred, lät lejda mördare med dolken tvinga Richer (d. 1631 till återkallande. Huru fast rotad gallikanismen trots denna episod förblef, visade sig, när Ludvig XIV kom i delo med Innocentius XI om franske kungens rätt att vid kyrkliga platsers ledighet uppbära deras inkomst (jus regaliæ) m. fl. tvistefrågor. Ludvig sammankallade ett kyrkomöte till Paris 1682, hvilket 19 mars antog de berömda af biskop Bossuet i Meaux redigerade fyra Propositiones cleri gallicani (Déclaration des quatre articles), den klaraste och mest energiska formuleringen af gallikanismen: 1) påfven har i världsliga ting ingen rätt öfver furstar och konungar och kan icke lösgöra dessas undersåtar från deras lydnadsplikt; 2) påfvens andliga makt står under de allmänna kyrkomötenas högre auktoritet; 3) i Frankrike är påfvens andliga makt dessutom inskränkt genom de gamla franska kyrkolagarna; 4) i trossaker äro påfvens utsagor ej ofelbara (irréformables). Artiklarna inregistrerades i den kungliga lagen, och Ludvig påbjöd undervisning om dem i alla skolor; Bossuet skref ett glänsande försvar för dem ("Defonsio declarationis celeberrimæ", utg. 1730 efter hans död). Visserligen nödgades franska kyrkan och Ludvig genom påfvarnas energiska vägran att gifva de nye franske biskoparna erkännande, liksom genom m:me de Maintenons inflytande, till ett formellt återtåg (förordningen om, att artiklarna skulle läras, återtogs 1693). Men den gallikanska uppfattningen förblef härskande bland Frankrikes klerus, och Droit de régale (konungens makt öfver kyrkan och de 4 artiklarna) förblef lagligt gällande och tillämpad. (E. Michaud, "Louis XIV et Innocense XI", 1884, M. Immich, "Papst Innocenz XI", 1900). - Annorlunda blef förhållandet, först när efter franska revolutionen Napoleon omordnade Frankrikes kyrkliga förhållanden. Genom det bekanta Napoleonska konkordatet 1801 (upphäfdt i dec. 1905) tillintetgjordes i princip den månghundraåriga gallikanska kyrkofriheten; franska regeringen skulle utnämna alla biskopar och påfven gifva dem kanonisk invigning; därtill återfick påfven kyrklig jurisdiktion öfver Frankrike äfvensom rätt att efter eget godtfinnande organisera biskopsstift etc. (Fr. Nielsen, "Pavedömmet i det 19:e hundredaar", I, 1895, E. Driault och G. Monod, "La revolution et l'empire", 1902, kardinal Mathieu, "Le concordat de 1801", 1903, mod mycket nvtt matorial.) Med detta konkordat nådde ock i verkligheten den gallikanska kyrkans historia sitt slut. Visserligen sökte såväl Napoleon själf (1810) som efter hans fall liberalismen i Frankrike 1824-26 återställa de fyra gallikanska artiklarna; mön slutet blef för hvar gång, att man återgick till det Napoleonska konkordatet. Ultramontanismen hado snart blifvit herre i Frankrikes kyrka i st. f. gallikanismen. Under Napoleon III:s regering svntes visserligen till en tid gallikanismen åter blomstra upp (politikern Dupin d. ä., biskop Maret, ärkebiskop Darboy) i följd af ytterligheter i Pius TX:s jesuitstyrda politik. Men de energiske motståndarna, bl. a. biskop Dupanloup, behöllo makten, tack vare bl. a. don ultramontana kejsarinnan Eugénie. Genom Vatikankonsiliets ofelbarhetsdogm (1870) undanrycktes hvarje möjlighet till gallikanism inom katolska kyrkan, och redan på 1880-talet var nästan hvarje spår däraf försvunnet ur Frankrikes så länge själfständighetsifrande kyrka. (Dupin, "Libertés de l'église gallicane", 1824, Baunard, "Un siècle de l'église de France 1800 - 1900", 1901, "Die französische kirche im 19. jahrhundert", i "Hist. polit, blätter", 1901, G. Hanotaux, "Histoire de la France contemporaine", 1903 ff.). - Öfversikter af gallikanska kyrkans hela historia lämna J. de Maistre, "De l'église gallicane catholique" (1854), och J. Lloyd, "The gallican church" (1901). Hj. H-t. Gallikanska nationen. Se Universitet. Galli-Marié [gali'mariē'], Célestine, fransk operasångerska, f. 1840 i Paris, d. 1905 nära Nizza, dotter af tenorsångaren Marié och gift med en herr Galli, var autodidakt och skördade från 1862 stora framgångar på Opéra-comique i Paris, mindre genom sin röst än i kraft af sin ursprungliga, af individualitet och skiftningsrikhet präglade skådespelarförmåga. Hon kreerade Mignons och Carmens roller på ett sätt, som ej snart skall förgätas. E. F-t. Gallimatias, osammanhängande, meningslöst prat. Ordets ursprung är ovisst. Man har velat härleda det från en missägning af en advokat, hvilken i en rättegång rörande en tupp ideligen yttrade galli Mathias (tuppens Mattias) i st. f. gallus Mathiæ (Mattias' tupp). Schück har framställt hypotesen, att denna rättegångsscen förekommit i en fars. Se Schück, "Ur gamla papper", VI (1904). Gallinæ, Gallināceæ, zool. Se Hönsfåglar. Gallināgo, zool., detsamma som Telmatias. Se Beckasin. Gallinas [-linas], Punta, norra spetsen af halfön Goajira i Colombia, 12° 24' s. br. och 71° 41' v. lgd, Syd-Amerikas nordligaste udde. Gallina'zon l. As-kråkan, Cathiartes l. Catharista alratus, zool., är en liten, till korpgamsläktet (se Cathartes) hörande, i hola Syd-Amerika, Central-Amerika, Västindien och Nord-Amerikas sydligaste delar förekommande gam, hvilken i de båda förstnämnda länderna hör till de allmännaste fågelarterna. Gallinazon är till färgen mattsvart, med mörkt rostbrun anstrykning; kroppslängden är 60 cm. I en mängd amerikanska städer och byar blir gallinazon till stort gagn, enär den mångenstädes ensam sörjor för renhållningen därstädes: den förtär nämligen det utkastade afskrädet och de döda djurkropparna. Också skyddas fågeln genom stränga påbud. Gailinazon torde ha fått sitt namn däraf, att den går i tämligen upprätt ställning och därvid företer en viss likhet med en kalkon (it. gallinaccio). Flykten är lätt och sväfvande, sinnena skarpa, särskildt synen, som leder den vid födans uppsökande. Fågeln dödar och förtär äfven lefvande djur. Genom sin dristighet och påflugenhet blir gallinazon besvärlig