649 Galläpplen-Galois 600 vattenhaltig eter. Galläpplegarfsyran är en svag syra, som ej ger kristalliserande salter, men väl garf-ämnenas vanliga reaktioner. Den bildar föreningar (tannater) med metalloxider och fäller de flesta metall- och alkaloidsalter ur deras lösningar. Med järnoxid-(ferri-)salter uppstå blåsvarta färgämnen, som användas vid tillverkning af skrifbläck och torde utgöra kinonartade oxidationsprodukter af galläpple-garfsyran. Syrans lösning fäller lim och ägghvita; hud, muskeltrådar m. fl. djurväfnader upptaga garf-syra ur dennas lösningar. (Vid garfning med garf-syra användes emellertid icke galläpplegarfsyra, utan vanligen ekbark, som innehåller ekgarfsyra, se Ekbark och Läder.) - Om galläpplegarfsyrans verkan på organismen se Adstringerande medel. Den användes som läkemedel sällan invärtes - t. ex. såsom motgift vid förgiftningar med opium eller andra alkaloidhaltiga medel samt med metallsalter,. särskildt bly-, koppar- och antimon-föreningar -, mest utvärtes i ströpulver eller lösning för att verka adstringerande och därigenom minska slemhinnekatarrer med sjukligt ökad sekretion, för att hämma blödning m. m. O. T. S. (C. G. S.) Galläpplen, ett slag af de af djur framkallade gallbildningarna (se d. o. med fig. l, 2, 3, 7, 8, 10, 11 och 13). Ofta användes ordet i samma betydelse som gallbildning i allmänhet. Om de under namnen bedeguar och sömntorn kända galläpplena se Gallsteklar, sp. 642-643. - Åtskilliga s. k. galläpplen äro af betydelse inom farmakologien. De i detta hänseende viktigaste galläpplena (gallæ) bildas (se Gallsteklar, sp. 643-645) å knopparna eller barken af de unga grenskotten hos galläppleeken, Quercus infectoria Oliv., en lågväxt ekart i Medelhafstrakterna. Galläpplena insamlas i Mindre Asien och utföras öfver Aleppo och Smyrna i världshandeln. De äro nästan oskaftade, klotrunda, omkr. l-ll/2 cm. i tvärlinje, och i synnerhet å öfre hälften försedda med strödda, trubbiga, något kägelformiga knölar samt emellanåt med utdragna aftrubbade lister. På sidan finnes å somliga ett cylindriskt hål af ett par mm :s vidd. Dessa galläpplen äro tämligen tunga, hårda, men spröda, med ett tätt, gulgrått, nästan hornartadt brott; i midten finnes en liten håla för insektens utveckling. I handeln skiljes mellan Gallæ nigræ, som äro matt grönsvarta, och G. virides, hvilka ha grågrönaktig färg i mörkare eller ljusare skiftning, samt de sämre G. albæ, som äro gulhvita, lättare och lösare. - Af dålig beskaffenhet äro de ljusgrå, lätta och liksom svampiga galläpplen, som i handeln kallas Smyrna-galläpplen. - Å många andra ekarter bildas galläpplen, hvilkas utseende af-viker från de ofvannämnda. Dessa äro framkallade af olika Cynipid-&TteT, och galläpplenas egendomliga form föranledes i vissa fall af formen på den växtdel, där gallstekeln inplantar sitt ägg. Så förorsakar Andricus fecundatrix ett vackert, fjälligt, kotteliknande galläpple, bildadt genom omgestaltning af knoppfjällen. På undre sidan af våra vanliga ekars blad bildar Dryophanta folii små runda galläpplen. Cynips calicis angriper alltid uteslutande den ollonets bas omgifvande fruktskålen hos Quercus robur, och de därigenom uppkommande galläpplena få en högst oregelbunden, sned form med utstående flikar. Sådana galläpplen äro af sämre beskaffenhet, likasom de i södra Europa och norra Afrika å Qu. Genis. Qu. Ilex m. fl. bildade galläpplena, t. ex. Moreagalläpplen (små, med en krona af trubbiga knölar kring den fria delen) och de rödbruna, mot skaftet afsmalnande tripolitanska galläpplena. Från trakterna kring Döda hafvet och från Arabien erhållas M e k k a- 1. B a ss o r a - g a 11 ä p p l e n, äfven kallade Sodoms-äpplen, af 3 cm:s genomskärning, rödbruna och märkta med en krans af små taggar kring midten. - I senare tider ha kinesiska och japanska galläpplen kommit mera i bruk. De bildas å Rhus semialaia genom sting af en bladlus, Schlechtendalia chinensis. Dessa galläpplen äro lätta, ihåliga, 3-5 cm. långa, bestående af ett på mångfaldigt vis utbuktadt skal, 2-3 mm. tjockt, i sig själf t rödbrunt, men öfverdraget med ett gråaktigt, mot galläpplets fäste strimmigt, nästan sammetsartadt hölje. Skalet är halfgenomskinligt, hornartadt och sprödt. Andra bladlusarter bilda äfven gallutväxter på Pisiacia-arter och andra insekter på Tamaråc-arter, hvilka "gallæ" fordom voro i bruk. Den viktigaste beståndsdelen i alla galläpplen är ett eget slag af garfsyra, den s. k. galläpplegarfsyra n. Galläpplena ha uteslutits ur Sv. farmakopén. Galläpplen användes förr såsom sammandragande läkemedel, numera till framställning af galläpplegarfsyra. O. T. S. (C. G. S.) Galläpplesteklar, 200!. Se Gallsteklar. Galläpplesyra. Se Gallussyra. Galme'ja (en förvrängning af mineralets latinska namn lapis calaminaris), miner., ett mer eller mindre rent, i mineralriket förekommande zinkkarbonat, Zn02CO. Galmeja träffas sällan kristalliserad och då i romboedrar, liksom kalkspaten, men vanligen i njur-eller drufformiga kristalliniska aggregat. Galmejan, zinkens viktigaste malm, 64,s proc. zinkoxid, 35,2 proc. kolsyra, är vanligen gulaktig eller brun. Den träffas icke i Skandinavien, men i mängd vid Aachen, i Schlesien o. s. v. Andra namn på mineralet äro kolgalmeja, smithsonit och zinkspat. P. T. C.* Galme'jväxter, bot., växter, som på zinkrik mark utbildat särskilda varieteter, t. ex. Thlaspi alpestre var. calaminarium, Viola lutea var. calaminaria, m. fl. G- L-m. Galois [galoa'], Evariste, fransk matematiker, f. 25 okt. 1811 i Bourg-la-Reine nära Paris, inträdde 1823 som elev i college Louis-le-Grand. Hans fenomenala matematiska begåfning synes hvarken där eller vid Ëcole polytechnique* där han två gånger förgäfves sökte inträde, vunnit något som helst beaktande. Ett liknande öde rönte de afhandlingar, som han inlämnade till Franska institutet. Det djupa missmod dessa motgångar framkallade hos G. föranledde honom att med sådan ifver deltaga i tidens revolutionära sträfvanden, att han två gånger dömdes till fängelse. Efter utståndet straff invecklades han i en kärleksaffär, som förorsakade hans död genom en duell 30 maj 1832. Trots sin korta lefnad gjorde G. sig ett berömdt namn i matematiken, i det att han var den förste, som lyckades finna de nödvändiga och tillräckliga villkoren för, att en algebraisk ekvation skall kunna lösas med tillhjälp af rot-utdragningar. De metoder G. skapat för uppnående af detta resultat, som Abel förgäfves eftersträfvat, äro i hög grad märkvärdiga och ha varit af en enorm