647 Gallstenskolik-Galläpplegarfsyra 648 komma på de mest besynnerliga afvägar, såsom i magsäcken, njurbäckenet och urinvägarna. Väl inkommen i tarmarna, kan den stanna där och först där äta sig ut i buken med den dödande peritoniten i följe. Något medel att upplösa en i kroppen befintlig gallsten finnes icke. Däremot kan bildning af nya stenar förekommas genom alkaliska mineralvatten, framför allt karlsbader-, vichy-, marien-badcr-, emsvatten och dylika, hvilka på en gång öka sekretionen af galla och göra den alkalisk. Mot anfall af galistenskolik användas med största fördel varma bad, varma grötar på lefvertrakten, opiater och andra narkotiska medel. Den moderna kirurgien kan genom operation bringa lindring eller hjälp i flertalet svåra tillfällen. F. B. (J. Å.) Galistenskolik. Se Gallsten och Kolik 1. Gallsyror. Se Galla. Galluppi [-o'ppi], Pasquale, italiensk filosof, f, 1770 i Tropea i Kalabrien, d. 1846 som professor i filosofi i Neapel, åtnjöt både som lärare och författare stort anseende i sitt hemland och anses af många såsom en reformator af den italienska filosofien. Efter den långa tystnad, hvartill jesuiterna genom förföljelserna mot Campanella och Galilei bragt den fria tanken i Italien, hade under slutet af 1700-talet och början af 1800-talet ett nytt lif framkallats inom den italienska filosofien genom inflytelser från de franske upplysningsfilosoferna. Mot den däraf framkallade sensualistiska riktningen uppträdde G. såsom representant för en strängare idealistisk åsikt, hvilken han utvecklat under inflytelser af Cartesius, Locke, Eeid och Kant. Af hans många skrifter må anföras Elementi di filosofia (1820 -27; 4:e uppl. 1842). En ganska omfattande italiensk litteratur finnes om G. och hans filosofi, såsom arbeten af F. Pietropaolo (1889), Lastrucci (1890) m. fl. s-e. Gallus, zool. Se Hönssläkte t. Gallus. 1. C a j us A elius G., romersk jurist i l :a årh. f. Kr., författade ett slags lexikon i privaträtt. - 2. C a j u s C o r n e l i u s G., f. 69 f. Kr. i Forum Julii i Gallien, blef af Augustus upphöjd till riddare och efter slaget vid Actium (31 f. Kr.) satt till ståthållare öfver Egypten. Han synes dock ej ha med jämnmått burit sin lycka, utan uppträdt på ett egenmäktigt och förmätet sätt. Därigenom och genom afundsmäns förtal råkade han i onåd och gjorde slutligen själf ända på sitt lif, 26 f. Kr. G. författade fyra böcker elegier, i hvilka han skildrar sin kärlek till Lycoris (pseudonym), en skön och lidelsefull frigifven, och han plägar räknas såsom den till tiden förste bland Roms elegiska skalder, särskildt såsom efterbildare af den alexandrinska skolan (Euforion m. fl.). Hans stil synes ha varit något hård, men saintidas och efterföljares loford vittna, att han hade anseende såsom skald. Hans dikter ha gått förlorade. - 3. GajusVibiusTrebo-n i an u s G., romersk kejsare 251-253, Decius' efterträdare, slutade på ett skymfligt sätt kriget mot goterna genom att betala dem en årlig tribut. Under striden mot ståthållaren Æmilianus i Pannonien blefvo G. och hans son Yolusianus dödade af sina egna soldater. Ii. Tdh. Gallus, den helige, missionär och eremit, f. omkr. 560 på Irland, ledsagade Columbanus omkr. 591 på dennes missionsresa till Burgund. När Columbanus, som en tid verkat i Schweiz, omkr. 612 fördrefs därifrån (han begaf sig till Italien), stannade G., som var sjuk, kvar. Han upptog åter missionsverket, slog sig ned i trakten af Bodensjön och lefde från 614 i djup enslighet i den yilda Steinachdalen. G. dog 16 okt. 646, 95 år gammal, efter en framgångsrik verksamhet. Den form af kristendom, som han förde till seger i dessa trakter, vax den iro-skotska (se Iroskotska kyrkan). - Med tiden uppstod i Steinachdalen ett kloster, hvilket, liksom trakten däromkring, efter G. erhöll namnet S:t Gallen. . (Hj. H-t.) Gallus, Jakob, tysk tonsättare. Se H än dl. Gallusgarfsyra. Se Galläpplegarfsyra. Gallussyra, Galläpplesyra, kem., en af Schéele 1785 upptäckt syra, som uppstår vid hydro-lys af garfämnen, t. ex. tannin (gallusgarfsyra), med syror och äfven finnes färdigbildad i Yäxt-riket, bl. a. i galläpplen och te. Den motsvaras af formeln Ga Ha (OH)8 . COOH [COOH : (OH). = l: (3, 4, 5)] och är således en trioxibensoesyra. Den kristalliserar med l H2 O i färglösa, silkesglänsande nålar af kärf, svagt sur smak, svårlösliga i kallt vatten. Gallussyran reducerar guld- och silfver-salter och ger en blåsvart fällning med järn-klorid. Vid hastig upphettning sönderdelas den i kolsyra (G02) och pyrogaliol, C6 H3 (OH)« (pyrogallus-syra). P. T. C. (H. B.) Gallwëgia, lat. Se G all o w a y. Gallåsen, kronopark i Surteby och Horreds socknar, Marks revir, Älfsborgs län, bildades genom upprepade markinköp 1878, 1879 och 1900. Areal 1,147 har. De (för 30,006 kr. 73 öre) inköpta områdena ha utgjorts af kala ljunghedar, belägna på den höga Gallåsen. Dessa marker, som fordom varit skogbeväxta, antagligen med ek och bok, äro sedermera af staten skogsodlade med hufvudsakligen tall, men äfven gran. Strax v. om kronoparken stryker fram västgränsen för granens nuv. utbredning i Sverige. G- Sch. Gallämnen. Se Galla. Galläpple-eken. Se Ek, sp. 74. Galläpplegarfsyra (Acidum gallotannicum), äfven kallad Gallusgarfsyra, Digallussyra, Tannin (tanninum, garfämne) eller rätt och slätt Garfsyra, farm. med., en i galläpplen (särskildt rikligt i de kinesiska, japanska och aleppiska, hvilka sistnämnda förr voro intagna i Sv. farmakopén) samt i te, sumak m. m. förekommande, af Berzelius först i rent tillstånd framställd organisk syra, som enligt Schiffs undersökningar vanligen anses vara en an-hydrid af g al lussyra (se d. o.) med sammansättningen C14 H10 Og+2 H2 0. Genom upphettning med fosforoxiklorid eller arseniksyra förlorar gallussyran vatten och öfvergår till tannin. Å andra sidan upptager tanninet vatten vid jäsning eller inverkan af utspädda syror och spjälkas i 2 molekyler gallussyra. Samma spjälkning eger rum äfven i djurorganismen; en del af i något större mängd intagen galläpplegarfsyra återfinnes som gallussyra i urinen. Det mesta af syran synes förbrännas i kroppen. - Galläpplegarfsyran erhålles, om pulveriserade galläpplen utdragas med vattenhaltig eter och lösningen af dunstas. Den är ett amorft, kolloidalt ämne, som bildar en blekgul, lucker massa eller små, glänsande fjäll, hvilka gifva ett lätt, hvitt pulver med svag egendomlig lukt och kärf, sammandragande smak samt sur reaktion; den är löslig i vatten, alkohol och.