665 Galvaniskt element 666 tinasvampen. Polarisationen blir dock icke fullständigt hindrad. Bunsens element (1842) är det primärelement, som mest användts för åstadkommande af starka elektriska strömmar (ang. dess sammansättning se Bunsens stapel). Fig. 3 visar elementets utseende. Bunsens element utgör en modifikation af Groves element (1839), som skiljer sig från detta endast därigenom, att som positiv elektrod användes ett platinableck i st. f. kol. Den kemiska reaktion,, hvarigenom vätgasen bin-des, kan för båda elementen framställas genom ekv. H,+2HN03 = 2H20 + 2N02. I verkligheten upp- Fig. 3, Bunsens element. Z zinkcylinder, C kolskifva. stå delvis äfven andra oxidationsstadier af kväfve, såsom NO och N20. Till följd af de af gående skarpa gaserna måste salpetersyreelementen vara uppställda i dragkapell. Poggendorffs element, ofta kalladt kromsyreelement, är en förändring af Bunsens element, som angafs strax efter dettas framträdande; kolet i den porösa lercylindern omgifves af en lösning af kalium- eller natriumbi-kromat i utspädd svafvelsyra. Eeaktionen blir: ~~ " ~ 37 = Cr2(S04)3,K2S04+7H20. Grenets element (1856) är ett kromsyreelement utan porös lercell. Det användes ofta i fläskform, med en zink-skifva mellan två kolplattor (se fig. 4); till förebyggande alf zinkens förstöring, när elementet ej användes, kan zinkelektroden höjas upp ur vätskan och fastklämmas i detta läge. Grenets element användes fortfarande rätt mycket till erhållande af stark ström en kortare stund, t. ex. för Fig. 4. Greneta element. diverse medicinska behof. I üpwards klorelement, som särskildt afsetts för elektrisk belysning i smått, användes som depolarisator klorgas. Den icke amal-gamerade zinkelektroden står i en oglaserad ler-cylinder innehållande utspädd klorzinklösning, lercylindern omslutes af den positiva elektroden, en kolcylinder, och mellanrummet mellan dem är utfylldt med sönderstött retortkol, fuktadt med vatten. Det hela befinner sig i ett kärl af glas eller stengods; rummet mellan detta och lercylindern är upptill hermetiskt tillslutet med undantag af ledningsrör för klorgasen och nedtill försedt med ett afloppsrör för uttappning af klorzinklösning, som samlas på bottnen af kärlet. På senare tid har kopparoxidele-m e n t e t fått rätt stor användning. Det är uppfunnet af Lalande och Chaperon 1884 och sedermera i olika utföringsformer bekant under flera namn, såsom Edison-Lalande-element, C u p-ronelement etc. Elementvätskan består af en 30-40 proc. lösning af kaustikt kali eller natron, i hvilken äro nedsänkta en zinkelektrod och en med kopparoxid belagd kopparelektrod. De kemiska reaktionerna äro: (1) Zn + 2 KOH = K2 O, Zn + H2, (2) H2 + Gu O = H2 O + Cu. Den stora fördelen med dessa element är, utom den ringa förbrukningen vid öppen strömkrets, lättheten att med hjälp af luftens syre på nytt oxidera den på kopparelektroden utreducerade, fint fördelade kopparn. Man behöfver endast lägga den utarbetade kopparplattan på en varm plats - vid en kakelugn t. ex. - under några timmar, för att den åter skall vara brukbar. Mest i bruk torde f. n. vara L e-clanchés element, som förekommer i en mängd olika konstruktioner. Elektrolyten utgöres af salmiaklösning, elektroderna bestå af zink, som ej behöfver vara amalgamerad, och kol. Kolet omgifves af en blandning af pulveriserad brunsten (mangansuperoxid) och kol; den senare tillsatsen afser att förstora kolytan, medan brunstenen lämnar för depo-larisationen nödigt syre. Den kemiska omsättningen i elementet kan i korthet framställas i följande två ekv. 1) Zn + 2 H4 N Cl = Zn C12 + H3 N + H2 2) H2 + 2 Mn 02 = Mn2 03 + H2 0. Genom sekundära reaktioner bildas, när elementet en längre tid varit i bruk, svårlösliga dubbelsalter, som kristallisera ut i brunstensmassan och nedsätta dess verksamhet. För upphäfvande af denna olägenhet ha flera olika tillsatser till salmiak-lösningen försökts; det enklaste medlet är att genom användande af utspädd, ej öfver 5 proc., lösning söka förebygga dessa salters utkristallisering. Leclan-chés element är särskildt lämpligt vid telefon-och ringledningar, vid hvilka endast jämförelsevis svaga strömmar erfordras. Omsättningen vid Fig. 5. Leclanchés element,