stämma i orglar, med ton, som efterliknar viola da gambas. A. L.* Gamba, Bartolommeo, italiensk bibliograf, f. 1771, d. 1841 som vice bibliotekarie vid biblioteket San Marco i Venezia, författade flera utmärkta bibliografiska och biografiska verk, bl. a. det betydande Serie dell'edizioni de' testi di lingua usati a stampa nel vocabulario della Crusca (1805; 4:e uppl. 1839). Gamba, Pietro, grefve di G., italiensk filhellen, broder till den genom sin förbindelse med Byron beryktade grefvinnan Guiccioli, f. 1801 i Ravenna, följde Byron till Grekland och vårdade honom under hans sista stunder, kämpade därefter under Fabvier, men dukade under i Dara redan på senhösten 1825, till följd af strapatserna i gerillakriget mot turkarna. Han utgaf A narrative of lord Byron's last journey to Greece (1825). Gambara, Veronica, italiensk skaldinna, f. 1485, i närheten af Brescia, d. 1550, blef 1509 gift med Correggios härskare, Giberto, efter hvars död (1518) hon aldrig aflade sorgdräkt. G. hade fått en omsorgsfull, lärd uppfostran. Hennes dikter, till största delen sonetter, utmärkta för öm känsla, fint skönhetssinne samt en ren och ädel stil, ha utgifvits under titeln Rime e lettere di Veronica Gambara (1759; ånyo utg. 1879). Förut outgifna bref och dikter utkommo 1889 och 1890. Gambart [-bär], Jean Félix Adolphe, fransk astronom, f. 1800 i Cette, d. 23 juli 1836, lärjunge till Bouvard, blef 1822 direktor för observatoriet i Marseille och är bekant såsom upptäckare af ett flertal kometer. B-d. Gamberelli. Se Rossellino. Gambetta [gabätta'], Leon Michel, fransk statsman, f. 2 april 1838 i Cahors, d. 31 dec. 1882 i Ville d'Avray, son till en kryddkrämare af genuesisk börd, egnade sig efter lysande skolstudier åt juridik i Paris, där han 1860 blef advokat och med hela sin utomordentliga begåfning och temperamentfulla läggning under sin studietid dessutom sysslade med politik och historia. Efter att ha talat i en del obetydliga mål, mest pressförbrytelser, samt medarbetat i åtskilliga tidskrifter, "Cour d'assises illustrée", "Revue politique et littéraire" m. fl., vann han med ens rykte öfver hela Frankrike som en af kejsardömets mest lefvande motståndare genom sitt uppträdande som försvarsadvokat för Delescluse, redaktör för "Le réveil", som åtalats för att ha öppnat en subskription för att resa en minnesvård på republikanen Baudins graf 1868. I sydländskt glödande ordalag gaf G. härunder en förkrossande kritik öfver statskuppen 2 dec. 1851 och andra kejsardömet samt förhärligade republiken. Hans öfver hela den bildade världen utomordentligt uppseendeväckande tal skaffade honom plats i Lagstiftande kåren 1869 för både Paris och Marseille (han valde det senare), och där angrep han sedan både ofta och häftigt kejsardömet, framför allt i sitt stora tal 5 april 1870 med anledning af plebiscitet. Efter fransk-tyska krigets utbrott gaf han upprepade bevis på sin varma patriotism, äfven under kejsardömet. 4 sept. 1870, efter Sedan, proklamerade han i Lagstiftande kåren Napoleon III :s och hans familjs afsättning "för alltid" samt i Hôtel-de-ville i Paris republiken. G. blef medlem af nationalförsvarsregeringen, till en början som inrikesminister i det af tyskarna inom kort cernerade Paris, och, sedan han i ballong lyckats lämna Paris, från 7 okt. som faktisk envåldshärskare i Frankrike utom Paris och de af tyskarna ockuperade provinserna. 11 okt. 1870 öfvertog han äfven krigsministerportföljen och lyckades inom kort hos sina landsmän ingjuta en ny anda af själfförtroende och patriotisk hänförelse trots de svåra motgångarna i kriget. G. förstod att med energi krossa de försök till separatism, som visat sig i södra och västra Frankrike, och tack vare hans organisatoriska geni och aldrig sviktande viljekraft uppsattes och utrustades nya härar. Ett lån på 250 mill. frcs afslöts med engelska kapitalister, 11 stora läger bildades, där alla vapenföra fransmän mellan 21 och 40 år samlades, och de båda Loirearméerna, Nordarmén, Normandiearmén, Vogesarmén samt östarmén voro frukter af G :s och hans insiktsfulle medhjälpare de Freycinets outtröttliga arbete och fosterländska hänförelse, som G. i eldiga proklamationer äfven förstod att meddela sina landsmän. Trots enstaka framgångar, såsom vid Coulmiers, kunde dock G :s oöfvade trupper icke hålla stånd mot tyskarna, och hans eget ingripande i krigsledningen förorsakade dessutom fransmännen åtskilliga förluster, men hvarken dessa eller Paris' kapitulation förmådde honom att afstå från idén om "une guerre à outrance". Hans motvilja mot vapenstilleståndet resulterade i ett egenmäktigt utfärdadt dekret af 31 jan. 1871, genom hvilket han sökte från den nya nationalförsamlingen utestänga de fredsvänliga, men som af regeringen i Paris förklarades ogiltigt, hvilket föranledde G:s afgång därur (6 febr. 1871). Hans popularitet bevisades dock däraf, att nio departement valde honom till medlem af nationalförsamlingen (han opterade för Bas-Rhin). Sedan preliminärfreden blifvit godkänd, hvaremot han röstade, nedlade han jämte öfriga deputerade för Bas-Rhin sitt mandat, såsom varande representant för ett dåmera tyskt territorium, och drog sig tillbaka till San Sebastian, där han njöt några månaders hvila. Ånyo invald i nationalförsamlingen (2 juli 1871) efter kommunens kufvande, blef han där inom kort ledaren för den republikanska vänstern, hvars talan han förde i parlamentet och såsom "republikens commis voyageur" under ständiga resor i landsorten. Han bekämpade rojalisterna och de klerikale samt gjorde sig till tolk för revanschtanken, där hans lösen var "n'en parler jamais, y penser toujours" (Tala aldrig därom, tänk alltid därpå). G. understödde efter förmåga Thiers trots dennes svala känsla för den, som han en gång apostroferat som "le fou furieux" (den rasande galningen), och uppsatte till förfäktande af republiken jämte några politiska vänner den inom kort högst inflytelserika tidningen "La République francaise". F. ö. var hans program obligatorisk lekmannaundervisning, allmän värnplikt utan friköpning, försonlighet mot de under kriget och kommunardupproret felande och assimilering af de nya